De individuella tävlingarna den 7:e och 8:e var Jazz anmäld till. Vi hade tränat så mycket och sett fram emot de här tävlingarna, så jag lät Jazz starta. Duktiga Elin Falk tävlade med honom. Jag körde Jazz till Kista på morgonen och hämtade honom på kvällen. Elin och Jazz gjorde bra ifrån sig. De hade aldrig gjort något tillsammans tidigare, så jag var fascinerad över att Jazz följde henne så bra. Elin var väldigt tydlig i sin handling, så han behövde aldrig bli tveksam. Eftersom Elin inte kände Jazz, så sejfade hon mycket och det tar ju lite längre tid, med resultaten var kanon. Birgitta och Bertil skickade ett sms och skrev att Jazz var 2,2 sekunder från SM-pinne. Här är deras första agilitylopp:

Efter några timmar var det dags för agilitylopp 2. Det var mycket folk i publiken och Jazz fick nog för sig att jag var där och började leta mitt i loppet. Lilla gubben var så olycklig. Det känns nästan jobbigt att se filmen:

Elin satt med Jazz i knäet och gosade på eftermiddagen och hopploppet gick sedan riktigt bra trots att båda var trötta:

Elin och Jazz.

Det blev 0 hinderfel, men några sekunder för mycket.

Jag var så sugen på att vara med i Kista, så jag trotsade min förkylning på söndagen. Jag satt för mig själv och gick ut i skogen mellan loppen. Jag kände mig yr (riktigt snurrig och vinglig) och jag darrade. Jättekonstigt tyckte jag för jag hade i alla fall inte feber. Konstigt nog gick loppen riktigt bra. I första hoppklassen sprang jag för långt före Jazz förbi slalom, så han missförstod. Det blev 5 hinderfel och tidsfel.

I andra hoppklassen nollade vi helt. Han klarade både hinder och tid. Kanonduktigt! Det blev en 20:e-placering av 59 startande. Inte lätt att tävla mot eliten.

I sista klassen blev det också 0 hinderfel, med tyvärr tidsfel. Jag höll mig för mig själv mest och bad ingen att filma oss. Det hade varit kul med film på åtminstone sista loppet, för den banan hade några riktigt knepiga passager. Vi startade då som nr 33 och bara 5 ekipage var godkända före oss. Vi kom 10 tror jag.

Sedan har jag kämpat med min förkylning och gör det fortfarande. Dessutom åker jag till Strålningsenheten på Radiumhemmet varje vardag och får strålning på vänstra bäckenet. Det är en 5 cm stor tumör, som de hoppas få att sluta växa. Tydligen är det början på en kompression på L3 också och det känns ju inte särskilt kul. Det förklarar den ilande smärtan som kör till då och då.  M-komponenten har bara sjunkit till 8, så nästa vecka börjar en ny behandlingsmånad. Phuuu!!! Vad jag är less.

Jazz var på Albano med dålig mage på vårkanten. Förmodligen var det inget farligt, men jag blev orolig, när han kräktes. Kycklingmamma=jag.

Jag fick en Iphone av mina barn och jag gjorde praktiska provet för tävlingsledare i agility. Helen kom i slutet av maj och vi ställde ut hundarna i Österbybruk. Sedan kom tävlingssäsongen igång på allvar. Vi åkte runt i mellan-Sverige nästen varje helg. Jazz gick från klass 1 till klass 3.  Sista tävlingen för hösten blev i Rättvik med blandat resultat, men vi är fortfarande nybörjare i klass 3.

Utställning på Stockholmsmässan gick bra och Jazz blev excellent igen och har fått en avelsförfrågan. Kul!

I maj började jag en ny cancerbehandling och är förvånad över att jag kunnat tävla så mycket som jag gjort. De bytte behandling 4 gånger eftersom den inte tog utan bröt ned mina blodkroppar bara. Flera blodtransfusioner gjorde att jag ändå orkade tävla ganska bra.  Nu, när året är slut går jag fortfarande på behandlingar och vet egentligen inte hur det ska sluta, men jag tror att det går åt rätt håll. Tyvärr har datortomografen hittat förändringar i vänstra bäckenbenet, så det blir strålning i januari.

En toppaformenkurs för Anna Muller gick Jazz och jag i våras och den gjorde nytta. Sedan gick vi kurs för Camilla Brundin och det var också bra. Det var en solig, torr och varm sommar vad jag minns, men också några tillfällen då jag åkte och tävlade i ösregn och åska.

Höjdpunkten på året var ändå att Mona kom hem över jul och nyår. Ingen kan nog förstå hur mycket man kan längta efter en dotter, som bor så långt borta. Jag kände mig plötsligt som en hel människa. Förmodligen gör jag inte det annars.

Slutet av det här året har vädermässigt varit som en mörk, blöt, blåsig höst. Ingen snö och ingen is på sjön. Hundarna ser ut att ha vandrat i svart bläck, när vi varit på promenad och det blir många turer i badkaret.

Mona var tomte.

Wee! En rosa dockvagn!

Sofie tyckte att pottstolen var det bästa att sitta på, när hon öppnade julklappar.

Framför Kalle Anka i väntan på julklapparna.

Mona, Eric och Björn ser på TV.

Åsa och Sofie.

Vid julbordet: Mattias och Mona.

Mätta av julmat. Björn, Hanna och Åsa.

Glad Sofie i mammas knä.

Carl med dataspel.

Eric satt helst för sig själv med sina spel.

Söta tomten.

Arro döljer tomten.

Mera julklappsutdelning.

Juldagen var vi allihop hemma hos mig. Sofie var i sitt esse. Hon dansade, hoppade, klättrade,kramades, lekte med hundleksaker och gungade på någras ryggar eller ben.

Carl och Eric försökte hålla sig undan, men fick i alla fall en bamsekram.

Aston hittade lugnaste platsen i Mattias knä.

Plums ned i hundfåtöljen.

Årets julkort, som Helen hjälpt mig att designa.

Det har varit en fantastisk helg för mig, men hundarna har väl haft det lite jobbigt. Julafton fick de tillbringa ganska lång stund i burhagen för att inte irritera Arro. Juldagen gjorde de vad de kunde för att hålla sig undan utan att för det skull missa något som hände.  Båda förmiddagarna var vi i alla fall vid Bro-Håbo några timmar. Vi gick långa rundan ca 1 timme och tränade sedan lite slalom och lite lydnad. De verkar ganska nöjda och de fick mycket kokt lever, som jag fixade åt dem till jul. Nästa år ska jag nog gå in för att lära mig mer om kameran, så inte allas ögon blir så självlysande.

Det som inte var bra var mitt knä. Det gör för ont. Jag kan bara inte springa. Den menisk, som varit trasig i flera år (jag magnetröntgade för ca 3 år sedan) har nog spruckit mer. Det bekymrar mig verkligen. Alla sorters knästöd har jag, men inget hjälper. Tur ändå att jag kan gå. Idag köpte jag en motionscykel och hoppas kunna stärka benen med den.

Mitt under ridhusträningen ringde min läkare. Mina värden är inte bra, men heller inte livshotande. Han var nöjd med att Hb:t gått upp till 108 med hjälp av epo, att trombocyterna ökat från 14 till 43, att de vita blodkroppar, som skyddar mot infektioner bara var 0,4 tyckte han att jag ändå kunde klara mig med. Lite oroligt eftersom jag inte får vaccinera mig mot influensan. M-komponenten har gått från 20 till 9 och det är bra. Nu ska jag påbörja en ny månad med samma cancermediciner på måndag. Datortomografin, som jag gjorde för ett par veckor sedan visade bl.a. ihoptryckta kotor i ländryggen, så det förklarar mina ryggsmärtor och även det som strålar ned på baksidan av vänster lår. Myelomförändringar i vänster bäcken var det också, så nu ska jag få strålning. Phuuuu!!! Det är roligt nästan jämt! Jag har avreagerat mig med att ta en lång kvällspromenad med hundarna och sedan tränat tandborstning på dem.

Men för att börja från början. Det gällde att hitta ett bra schampo för tillfället. Jag pratade länge med Helen om det och åkte sedan med min lapp till XL-Zoo. Där engagerade de sig verkligen och jag kom till slut hem med ett set med 4 olika flaskor, som skulle masseras in i pälsen i tur och ordning. Aston fick vara försökskanin och han blev väldigt fin i pälsen. Det grisiga vädret gjorde att jag ville tvätta Jazz så sent som möjligt, så han inte skulle hitta smutsa ned sig igen.

Efter att ha packat bilen med alla väskor åkte vi till Gudrun i Sätra. Där blev det först god middag med lite vin och sedan stor-tvätt av Jazz i tvätthon. Jätteskönt eftersom jag kunde stå rak. Min rygg blev så glad. Tidig morgon var det sedan och tur att jag åkte i god tid. Efter att jag till slut hittat en ruta att parkera i var det minst 20 meter kö till parkeringsautomaten. Sedan med rullvagn och bur från garaget var det säkert 200 meter kö för att komma till entrén. Jag tänkte att Jazz kunde kissa på någon av de 2 små gräsplättarna, som vi passerade i kön, men icke. Han mådde bäst då han fick sitta i rullvagnen och spana på alla, som var omkring. Många stora hundar i kön var det lite läskigt att vara för nära. Väl inne jobbade veterinärerna på så snabbt de kunde. Jag fick hålla Jazz i famnen medan han blev kollad, så tjänade de in lite tid med alla stora hundar, som skulle upp på bänken. Inte hann de titta på några vaccinationsintyg heller.

När vi sedan hittat vår ring skulle jag på toa och fick förstås inte ta med hunden in. En snäll flicka i en monter passade Jazz som tur var. Sedan rullade det på som det brukar på utställning. Jag kände igen många av de andra utställarna, men hann bara prata med de, som satt närmast. När det blev vår tur och vi traskade runt i ringen med de 13 hannarna skötte sig Jazz underbart fint. Han gick med spänstiga steg och svansen i topp. På bordet märktes det ändå att han inte tränat. Han drog ihop sig och tryckte sig mot mig med sänkt svans, när domaren kom med händerna mot honom. Han lugnade sig och hon fick känna på honom och titta i munnen, men jag tänkte att nu får vi nog neddrag. Ett par gånger fick vi spatsera ensamma fram och tillbaka och så satte de upp röda lappen och ropade ”EXCELLENT”. Vad roligt!!!  Det var 11 excellenta hannar. 4 blev placerade och vi var inte bland dem, men jag är jättenöjd ändå.  Här är kritiken: ”Red sabel with goodeaus round levers, round scull, good stop, well balanced muzzle, good mouth, good front, develled topline, good tailset, moved well.”  Domaren hette Pat Munn och var från Storbritannien.

Svårare var det att få Jazz att kissa utanför mässan. Jag var ute minst 7 gånger och gick under dagen, men han ville inte. Omvägar gick han kring andras kisspölar. Det kanske luktade stress av dem – inte vet jag. Han höll sig hela dagen från kl. 06.30 tills vi kom tillbaka till Gudrun i Sätra. Förstås gick jag runt och tittade på alla stånden. Det var så trångt p.g.a.alla människor med och utan hund, så Jazz fick sitta på armen eller sova i sin bur medan jag k tittade runt. Lite stolt är jag över att jag bara handlade för 30 kronor, men hade en stor kasse med presenter och prover med hem.

Vid Strömsholms stånd kom alla känslor tillbaka från Astons operation. Mina tårar rann, så jag knappt kunde prata. Fick i alla fall fram att han varit hos dem och varit så dålig, men nu är så pigg, duktig och glad. Nu har jag lovat att skicka bilder på honom och berätta lite, så de kan ha det på sin hemsida. Det känns riktigt kul faktiskt.

I eftermiddagsmörkret hämtade jag Aston hos Gudrun och fick en härlig middag igen. Provade nya ”rondellen” i Rissne på hemvägen och det var ett nytt äventyr. Ett par varv extra blev det innan jag kom rätt. Trötta och nöjda var det riktigt skönt att vara hemma igen.

Under senaste veckan har Jazz övat på Aston. Han har fräst och morrat ett par gånger. Aston är ju så snäll. För det mesta går han bara undan. På ridhusträningen igår såg jag en förändring. När vi plockar hinder brukar hundarna få springa fritt. Aston är då jättelycklig och rusar runt med bc:na. Jazz brukar gömma sig i sin bur eller sitta nära den, så han kan gå in. Igår däremot var Jazz med och sprang. Vilken tuffing plötsligt!  I morse mötte vi snälla gamla schäfertiken Sanna. De tycker om henne, men Jazz har ändå varit lite vaksam. Nu blev Sanna glad och inbjöd till lite lek. För den gamla hunden handlar det mest om två krumsprång och inte mycket mer. Aston tittade på henne och fortsatte sitt nosande på marken. Jazz  brukar bli lite rädd. Idag fräste Jazz till och Sanna gick därifrån. Vad han växte! Sedan praktiserade han samma fräsande till Lina, grannens gamla terriertik, som inte accepterar andra hundar, men hon älskar Jazz. Med Jazz vill hon leka, men har han sin boll med sig, så är han svårflörtad. Nu blir det spännande att följa fortsättningen av den här utvecklingen. Hoppas att Jazz inte morrar åt domaren på utställningen nästa vecka i alla fall. Ett nytt liv är det för jag har fått sära på Aston och Jazz ett par gånger den här veckan. Senast idag, då jag tog fram balansplattan, som vi inte använt på länge. De bara älskar att stå på den och bli matade med godis. Nu gällde det att komma upp först och få största utrymmet.

Lördagen började lugnt. Min första bangång var kl. 11.30 med hoppklass 3. Jag kände värken i ryggen och i knäna, men bet ihop. Sedan gjorde Jazz ett jättefint lopp, som jag förstörde genom att trycka honom alldeles för tidigt mot 2:a hindret, så han tog det från fel håll. Den värsta smärtan i min rygg gick i alla fall över efter loppet, så något knäcktes väl rätt. Dessutom kändes det så vansinnigt roligt. Jazz har verkligen utvecklats. Här kommer loppet.

Sedan var det agilityklass 3. Där lyckades vi med 0 hinderfel. Tiden har jag ingen aning om, med han var duktig och jag också för en gångs skull. Vi fick snurrar på 3 ställen. Den värsta var framför långa tunneln. Det är inte första gången vi får sådana snurrar. Det är någonting, som jag gör tokigt. Åhza tittade på filmen tillsammans med mig och konstaterade att jag vevar med båda armarna. Inte så lätt för Jazz att veta vart han ska då. Himla dumt. Det där har jag ju tränat på kurs. Använd närmaste handen och jobba lågt! Vilket minne man har. Jag är ändå väldigt stolt över nollan. Det var Jazz’s andra agility-3:a.  Här är loppet.

Så kom dag 2 i Rättvik. Skönt att jag kom i säng tidigt kvällen före och att jag städat det mesta då.

Klockan ringde kl. 04.00. Det var mörkt ute, men bara att stiga upp, städa färdigt, rasta hundar och bege sig till körhallen. Det var anmälan kl. 05.30 och 1:a bangång kl. 6.10. Med startnummer 8 hade jag inte så mycket tid att vakna på, men Jazz var pigg. Han skötte sig hur bra som helst. Jag stötte knäet i ett hinder och hörde domaren blåsa. ”Shit” är jag diskad, tänkte jag och tappade fokus efter det. Jag var nog lite virrig innan balansen och då stack Jazz in i en tunnel, men det är klart, jag var ju vänd mot den. Klassisk felvisning.  Här kommer agility-3:an.

Så var det dags för helgens sista lopp för vår del. Hoppklass 3. Där hade jag bestämt mig för hur jag skulle handla, men medan jag väntade på vår start tänkte jag om för att försöka vinna lite tid. Klassisk dumhet. Inte ändra sig efter bangång. Jazz gjorde ett fint lopp. När vi kom till det kritiska hindret blev jag lite osäker och tänkte en hundradels sekund. ”Hur var det nu?” Det har man inte tid med. Alltså: Jazz tog det hinder, som jag var vänd mot precis som han skulle, men jag var felvänd. Jag borde få en smäll i huvudet. Hur klantig får man vara? Här kommer spektaklet:

Sammantaget har Jazz varit väldigt duktig. Vi behöver träna tunnelsug, men mest är det jag som behöver träna hjärnvindlingarna och fysiken förstås. Det är svårt med all värk i knän och rygg att träna kroppen även om jag försöker. Skönt ändå att jag inte känner något under loppen, men det skulle gå att röra sig snabbare om jag kunde träna i alla fall lite som förr.

Vår tävlingsdag slutade tidigt, så efter en promenad kom vi iväg från Rättvik redan kl. 11. En paus på Mc-Donalds i Hedemora och vi var hemma före kl. 16.

Agilityloppet klarade vi bättre. Alla kontaktfält fungerade även om vi behöver träna mycket mer på säkerheten där. Jazz kom 2:a efter Mari Edman och Garbo. Tidsmässigt har vi ändå en bit kvar till den där taxens fart. Mari är ju suverän på distanshandling. Hon kom också 3:a med sin andra tax Chaplin. Jazz lopp är tyvärr inte filmat eftersom batteriet i kameran tog slut. Det där med tekniken är inte mig grej.

Nu kl.20.30 har jag äntligen ätit middag. Man borde ha en kock, som tar emot med mat efter en lång och sen tävlingsdag.

Vi har i alla fall tävlat idag. Inte var jag så upplagd, när jag åkte hemifrån. Jag kände mig ganska mätt på agility och inte tänd alls. Kallt var det och dunväst, fodrad mössa, vantar och yllelångkalonger behövdes verkligen trots att solen kom fram ett tag. Väl på plats blev det annorlunda. Bara att träffa alla underbara tävlingsmänniskor, som jag inte sett på ett tag blev jag glad av. Kickans kram och Tonys komplimanger kommer att hålla mig igång åtminstone en vecka till,  kanske mer. Jazz debuterade i agilityklass 3. Mitt mål var bara att få ett godkänt lopp och det fick vi. När jag ser filmen förstår jag varför vi har svårt att klara tiderna. Jag ser ut att springa i tuggummi och dessutom i ”slow motion”.  Stackars Jazz. Han är så duktig, men förlorar på att ha mig i släptåg. Kan jag bara få framåtskicket att fungera, så kommer han att gå mycket fortare.  Nu fick han 5 fel på balansen också. Det förstår jag, för att ta kontaktfält, när jag är på andra sidan av en tunnel, som ligger under balansen har vi inte lyckats med på träning heller. Han hoppade i alla fall inte ut på tunneln, när han blev orolig över att jag var så långt borta.  Bara att träna mer på det. Han kom på 22:a plats av 51 startande. Med 49% diskade är jag glad att vi fick ett godkänt lopp. Här är filmen:

Vi tog en timmes promenad tillsammans med Maggan och Eja och så småningom blev det dags för hoppklass 3. Inte nog med min sega löpning. Jazz gjorde ett jättefint lopp, men jag gjorde bort mig, när jag skulle visa näst sista hindret, så det blev en vägran och 5 fel. Tidsfel fick vi också och kom på 26:e plats av 54 startande. Man ser på båda filmerna hur Jazz vänder och väntar in mig, när jag är efter. Det är på gott och ont. Han tar inga hinder, som han inte ska ta, men det blir längre sträckor för honom och därmed tidsfel. Här är hopploppet:

Konstigt och skönt var det också att jag som blir så andfådd av att gå i en uppförsbacke inte ens flåsade efter något av loppen. Mitt Hb var 96 i måndags och trombocyterna var 20. Immunförsvaret var någorlunda 3,2. Jag har ju fått byta behandling igen. Det är tydligen svårt att hitta något som kan knäcka cancern. Nu är det Revlimid igen och för att inte få blodproppar av det måste jag ta en Fragminspruta i magen varje dag. Tur att det inte är bikinitid. Magen är full av röda märken efter sprutorna. Den ser helt enkelt hemsk ut. Nu är det cortison också en gång i veckan. Det gäller väl att bita ihop och stå ut.

Jazz. Tidig morgon i Bro-Håbo.

Förutom Jazz var det bara stora hundar på kursen, men alla var vänliga, så det var ett harmoniskt gäng, som åkte bilkaravan till Säbyholmsskogarna vid Rösaring. Första spårförsöket med Jazz gick dåligt. Han var mer fokuserad på ljud och annat som rörde sig runt omkring i skogen. Då hade jag lagt ut leksak med godis efter ca 50 meter och hans favoriter: den nya långa smala kampflätan och favoritbollen i slutet. När vi kom till slutet efter många stopp med lyssnande åt olika håll fanns belöningen inte kvar. Både kampfläta och boll var borta. Jag blev helt ställd, men Veronica – vår instruktör – fann sig och slängde ut en frolic till Jazz. Någon som gått på stigen i närheten hade säkert plockat med sig vår boll och fläta. Himla knäppt. Det hängde ju en snitsel ovanför, så de skulle kunna fattat att det inte var kvarglömda saker utan något annat. Jag blev nog mer besviken än Jazz.

Andra försöket gick bättre. Då hade jag lagt ut godis ca var annan meter. Det fattade Jazz ganska snabbt och när vi gått klart drog han iväg och nosade sig igenom spåret en gång till.

Väntan medan spåret lade sig.

Det var långa väntetider medan spåret lade sig och medan Veronica gick med de andra hundarna, men vädret var fantastiskt, så man kunde sitta hur länge som helst i mossan utan att frysa. Rena sommardagen.  Jag har dessutom mått väldigt bra idag. Igår ringde min läkare och var bekymrad över mina dåliga blodvärden. Jag måste lämna nya prover på måndag, men idag har allt känts bra. Skönt att få sådana dagar också.