Archive for januari, 2010

Bara ryggen stack upp.

29 januari 2010

Nästan 2 timmar promenad i ospårad snö. Mina hundar, som är ca 24 cm i mankhöjd försvann i snön. Bara ryggen stack upp. Synd att inte kameran var med idag. Det är tuff träning för ryggen att pulsa så här. De kommer att bli hur starka som helst. Jazz hade också fullt schå med att hitta sin boll varje gång han lagt den ifrån sig. Nu ligger både Aston och Jazz och vilar med nyklippta tassar. Min rygg känns också OK idag. Lite snöskottning igår gjorde susen.

Annonser

Jobbiga tider.

28 januari 2010

Nu vet jag inte hur det blir med någonting. Min trötthet har i alla fall fått sin förklaring. Läkaren på KS ringde och var bekymrad över mina värden, som blir allt sämre. Nu blir det benmärgsprov nästa vecka och ny cancerbehandling veckan därpå. Det känns jobbigt förstås. Jag kommer snart att se ut som ”gubben i månen” igen och kommer att få ännu mer känselbortfall i fötterna. Jag hoppas kunna hålla på med agility ändå. Det gick förra gången ända tills jag fick frakturen i foten. Jazz ska ju debutera efter midsommar och innan dess ska han och jag gå tävlingslydnadskurs också. Aston mår ju bra nu, så han ska få tävla lag åtminstone. Just nu känns det jobbigt och tårarna rinner, men efter helgen på skidor i Storlien tillsammans med Karin och Eva T kommer nog allt att kännas mycket bättre. Nu ska jag försöka samla ihop tankarna och packa åt både hundarna och mig. Mina nystrukna kläder ligger i fåtöljen. Jazz försöker ideligen att hoppa upp och dra ned dem. Det är tydligen det mest frestande som finns just nu. Annars verkar det som om hundarna förstår att något har hänt. När jag rör mig mellan rummen följer de efter och fixerar mig med ögonen hela tiden. Tala om att de läser mig.

Inte kul.

27 januari 2010

Jag googlade på mig själv och såg att från google kan man komma direkt in på min blogg. Då får man nog vara försiktig med vad man skriver, så jag håller mig till hunddagbok. Nu ska jag i alla fall gnälla lite. Fruktansvärd värk i benen. Samma symptom som när jag hade diskbrock i somras fast på andra sidan. Inte vet jag varför, men jag blir så trött, när jag har ont. Gå kan jag göra, så hundarna kommer ut, men sova utan värktabletter går inte. I eftermiddags blev det vila i soffan med korsett. Det snöade och blåste så mycket, så det var lika bra att stanna inne. Skottat snö och promenerat i den nya vackra vita världen har vi gjort i eftermiddag i alla fall. När Aston ätit sin mat och Jazz hade kvar blev det ett evigt och ovanligt gnällande från Aston. Jag trodde att han var avundsjuk på maten, men till slut gick han till altandörren och kissade i mina träskor. Han som aldrig kissat inne. Vilken knäpp matte, som inget begriper, när han beklagat sig så länge. Nu gäller det att bita ihop och hålla in magen. Jag ska ju till Storlien och åka skidor i helgen.

När Jazz försvann.

24 januari 2010

Vi har tränat i ridhuset ikväll. När vi plockade undan hindren fick Jazz åka i en tunnel. Aston såg avundsjuk ut, så de fick byta. Sedan var vi två stycken, som vecklade ihop tunneln från varsitt håll och ställde den ovanpå en annan tunnel. Jazz var med in till redskapsutrymmet, men sedan var han försvunnen. Vi letade och ropade, men ingen Jazz fanns. Av någon anledning tittade jag inne i tunnelhögen. Där inne satt han tyst och väntade. Inte var han särskilt angelägen att komma ut heller. Hur och när han tog sig in i tunneln vet jag inte.

Vi tränade i 3 olika banor. Jazz har klarat att sitta kvar i starten, hoppa flera hinder i följd + balans + tunnel + slalom. Nu flöt slalomet riktigt fint, när han kom med fart från tunneln. Staket har han också gjort och gungan förstås. Gungan är lite läskig, men efter några försök då jag hållit i gick han ända upp.

Aston har varit ganska låg och lite ur form idag. Jag undrar om det kan bero på att Jazz plötsligt har tagit för sig av både soffa och säng. Aston har ju haft fredad zon där hela tiden. När Aston slokar är jag alltid så rädd att det ska vara ryggont. Han visade ingen smärta under träningen i alla fall, men han surade, när jag skulle belöna. Ur handen tog han absolut inte emot godis. Kasta på marken gick ju bra. Platta tunneln är stenhård i kylan, så den ville han inte gå igenom. Annars var han duktig.

Aston, som aldrig brukar bråka kom plötsligt i konflikt med Tim – jack russel. Jag föste undan Aston, men då kom Jazz och skulle rädda sin kompis. Jisses, så aggressiv han var mot Tim. När vi sedan skulle hem morrade Aston rejält åt mig, när jag satte in honom i bilen. Det har han aldrig tidigare gjort. Vad är det som händer med min snälla hund?

Alla hundar fick röra sig fritt medan vi plockade fram och bort hindren. Här kommer några bilder från den fria leken. Det som ser ut som snö på bilderna är nog imma på linsen.

Flicka- 3 månader och pappisar med röntgenblick.

Vart gick de andra?

Det här är väl kontaktfältet?

Lyft bommen nu, så vi får åka!

Jazz på bommen.

Aston på bommen.

Funderingar.

23 januari 2010

Nu har jag precis läst ”Hundcoachen”, som jag fick i julklapp, också håller jag på med ”Caesar Millan och hans hundar”. Det gör att jag tänker mer än vanligt på samspelet mellan hundarna. I onsdags hade vi MAMZ-träff hemma hos Eva. Det var 9 hundar på promenad i djupsnön. Aston, min lite skygga vovve, som alltid håller sig i utkanten av alla lekande hundar, som går sin egen väg och nosar, när alla andra springer ikapp, som är lite ljudkänslig och aldrig ställer till bråk. Han ser alltid till att han är längst bak om vi går på en smal stig, så ingen kan springa omkull honom. Eva bjöd efter promenaden på en trerätters. Hon ställde ned 2 tallrikar på golvet efter soppan, så hundarna fick slicka rent. Vid ena tallriken stod en rad hundar på kö med Zepp längst fram och Jazz längst bak. Allt enligt ålder och hierarki. Vid den andra tallriken åt Aston ensam. När Eva ställde ned nästa tallrik upprepades proceduren. Varför försökte ingen av de 7 hundar, som fanns i köket just då att dela med Aston? Inte förstår jag. Han ser ju ut att vara den skyggaste av alla. Är det han som dominerar trots allt?

Igår försökte jag mig på en träning i mitt trånga kök. Aston och Jazz skulle sitta och jag skulle lägga en bit av ett godis bakom. Meningen var att ingen skulle få röra godiset förrän jag gav tillåtelse. Först lade jag bakom Aston. Han vände sig snabbt och knyckte godiset (trodde jag). Jag nöp tag i Aston och försökte ta tillbaka godiset från den förtvivlade hunden då jag såg att Jazz tuggade i godan ro på Astons godis. Där hängde jag inte med. Senare på kvällen hände något nytt. Jazz, som aldrig hoppat upp i soffan kom plötsligt uppflygande och lade sig där trots att Aston låg på sin pläd i soffan. Inatt kände jag att något kom uppflygande med ett spänstigt hopp upp till mig i sängen och då låg Aston redan i knävecken på mig. Jazz har aldrig hoppat upp i sängen tidigare. Vad är det nu som hänt? Blev Jazz tuffare för att jag nöp tag i Aston? Stackars Aston. Honom har jag ju aldrig behövt ta tag i någonsin. Han är så känslig för röstlägen. Hundens psykologi är väldigt intressant.

Vi har tränat agility i Bro-Håbo idag. Aston var så duktig. Nu tränade vi bl.a. olika ingångar i slalom och olika vägar i en box. Jazz tränade slalom med 4 resp. 12 pinnar. Han är väldigt intensiv och kan hålla på länge. Vi gjorde ochså en liten bana med 1 – 2 hinder – slalom – hinder. Då stod hindren i 90 graders vinkel mot slalomet. Han följer bra, men kan ibland springa så nära mig, så jag är rädd att trampa på honom. Jazz tränade också att sitta kvar medan jag gick en bit ifrån och placerade godis, som han inte fick ta förrän på kommando. Det gick mycket bra idag. Lite fritt följ gick också bra med hjälp av små korvbitar. Astons lydnadsträning gick däremot åt skogen. Efter en stund blev det pip och kasta sig undan, när jag bjöd på godis. Han satt i bilen medan Jazz tränade. Under tiden hann agilitykompisarna ge sig iväg och nya hundar, som tränade lydnad dök upp. Förmodligen var det vad som störde honom. Vid inkallning satt han som fastspikad. Jag gav upp och vi tog en skogspromenad i stället.

I eftermiddag har hundarna varit ensamma några timmar. Jag var på ”Midvinterstämma” i Kallhäll. Jättehärligt. I alla rum fanns spelmän. Om man öppnade någon dörr och kikade in satt det mellan 10 och 30 spelmän och spelade. Någon började med en låt och alla andra fyllde i. Det var hur häftigt som helst. Som en adventskalender. Man öppnar en dörr och olika musik möter en – svensk folkmusik.

Vilken vinterdag.

17 januari 2010

Tre timmar ute i skogen och på isen med hundarna med många hundmöten, inkallningsträning, godisletning i snön, bollkastning och annat bus. Bara 2 minusgrader, så man kan ta av vantarna, när man belönar. Jazz klarar hundmöten bättre och bättre, men nu har han börjat springa efter joggare och skälla på dem, så vi har ett nytt problem att arbeta med. …… mera korv i fickorna…..

Efter några pannkakor och en chokladbit tog jag skidorna och åkte 6,5 km-rundan på I1:s område. Jättefina skidspår. Det var som att åka vid  Bergeforsens skidstadion. Hundarna låg hemma under tiden.

Minus 2 grader och träning.

16 januari 2010

Idag var det lagom varmt, så vi åkte till träningen i Bro-Håbo. Det gick jättebra. Aston är verkligen på G nu. Han är glad och pigg, gör fina självständiga slalom, bra frammåtskick och han sitter kvar tills han fått startkommando. Han jobbar bra på avstånd från mig också. Vi tränade även lite lydnad. Även då gick han bättre än vanligt. När vi gjort lydnadshoppet 2 gånger jättefint kom plötsligt hans gamla beteende fram igen. När jag belönade hoppade han undan, skrek till och ville inte ta emot godis. . Jag kan inte fatta vad det beror på. Jag belönar ca 10 – 15 gånger utan problem och sedan kommer det här beteendet helt plötsligt. Så har det varit i flera år nu.

Jazz tränade lite slalom med 4 pinnar. Det är svårt att få flyt, men han gör svängarna, när jag går bredvid. Vi får nog börja från början med Veronicas metod. Han fick också träna att sitta kvar vid start tills han fick kommando och det gick väldigt bra. Jag gick 1 – 2 hinder ifrån honom. Han fick göra frammåtskick med 1 – 4 hinder. 3 hinder gick bra, men när det blev 4 hinder sprang han zick-zack mellan de två sista. Korvbiten på leksaken lockade. Vi avslutade med en promenad i skogen. De andra gick före oss. Vi var lite sega på morgonen, så de hade redan tränat ett tag innan vi kom. Jag får skärpa mig, så vi både hinner träna och promenera tillsammans med de andra.

På eftermiddagen var vi på isen och kastade boll med Jazz och tränade lite med fritt följ med Aston. Inkallning är de duktiga på, när de tror att jag har korv i fickan.

Di, di, di, di och galant hopp.

14 januari 2010

Jag tycker att vi inte tränar något, men när jag verkligen tänker efter, så gör vi faktiskt det. I den fria leken i skogen och på isen tränar vi inkallning. Valpkursens pipiga ”di,di,di di” har jag bytt ut mot ”kom hit”. Det fungerar bra. Jazz har ofta en boll med sig. När jag ropar händer det att han står och funderar en stund på om han ska släppa bollen eller om han ska ta den med sig vid inkallning. Ibland gör han det ena och ibland det andra. Aston är oftast duktig. Bara när hans kärestor Trollis eller Vicky har lämnat doft efter sig drar han åt ”fel” håll. Aston tycker att det är roligare att nosa på stigarna i skogen än på isen. Då står han ibland vid strandlinjen och ser menande ut. ”Kom här i stället” säger jag, men han rör sig inte ur fläcken. Ropar jag ”kom hit” kommer han springande som en raket. Det ser så gulligt ut.

Jazz är väldigt noga med sin boll. Det händer ibland att han glömmer den för en intressant doft. Om jag säger ”var är bollen?” eller ”hämta bollen!” kan han springa tillbaka nästan 100 meter och hämta den. Han hittar den alltid direkt. Ordet ”bollen” kunde han direkt. Det har han i alla fall inte lärt sig av mig.

Hemma får de ofta sitta kvar i köket medan jag går runt hörnet in i något annat rum och gömmer något godis eller deras dentastix, som de får varje kväll. De sitter båda två fint och väntar tills jag kommer tillbaka och säger ”leta!” Då flyger de iväg och nosar av hela lägenheten tills de hittar den attraktiva trofén. Aston har kunnat det här länge, men Jazz har lärt sig snabbt.

Utomhus, när jag tar av kopplet och säger stanna, står de kvar jätteduktigt även om jag går ifrån dem. De fixerar mig med ögonen tills jag säger ”hopp och lek!”. Så visst tränar vi. Det är bara det att vi så här gör vi, men jag tänker inte på det som träning. Det är inte genomtänkt och det är ingen struktur, men jag tror att inför agilityn har vi ändå nytta av de här övningarna.

Spänst finns det också. Aston har alltid varit som en fågel. Jazz flyger också upp på stora stenar i skogen, men soffan och sängen har han ännu inte klarat av att ta sig upp i. Igår däremot – precis, när jag stängde av datorn var det någon som for upp i soffan med ett spänstigt hopp. Aston tänkte jag, men det var Jazz. Det var första gången och enda hittills. Normalt brukar jag lyfta upp Jazz, men då har han också en egenhet. Om jag sitter ned och ska lyfta honom drar han sig undan, men om jag ställer mig upp kommer han intill för att bli upplyft. Vad skulle en hundpsykolog säga om ett sådant beteende?

Själv är jag vaccinerad mot både svininfluensan för andra gången och mot den årliga influensan idag. En spruta i varje arm, så inatt får jag nog sova på rygg.

Agility-träning äntligen.

11 januari 2010

Det känns som om alla tränar och tränar varje dag på 2 + 2, in i burar, inkallningar m.m. och vi bara leker. Vi är i skogen och på Lillsjön flera timmar varje dag. Ofta är vi flera hundägare, så Aston och Jazz har kompisar att busa med. Är vi själva springer Jazz med sin boll. Det är ett bra sätt att hålla värmen. Jazz klarar kylan bra. Med goretex-täcket har han inga problem. Aston fryser ibland trots att jag sätter dubbla täcken på honom. Redog-täcket har äntligen kommit. Det ska reflektera kroppens värme, men det minsta täcke som fanns- 33 cm- är för stort. Det sitter ledigt på Aston och han rör sig bra i det, men eftersom det är lite för stort sluter det inte till ordentligt. Det kommer in kall luft under, så då finns det ingen varm kroppsvärme att reflektera. Ett extra täcke ovanpå får trycka till Redog täcket. Det blir väl att försöka sälja det nya täcket och hitta något bättre till Aston.

Vi var i alla fall i ridhuset och tränade agility i går kväll. Det var riktigt roligt. Aston var jätteglad och gjorde kanonfina slalom flera gånger efter varandra. Han följde fint och den smälliga gungan var inget problem. Möjligen ska vi träna på tajtare svängar, men det får bli, när det blir varmare. Det var 9 minusgrader ute igår kväll och inne i ridhuset var det minus 4 grader. Jazz var också duktig fast vi inget tränat på länge. Tidigare har vi bara gjort ett hinder i taget. Nu klarade han att sitta och vänta tills jag gått 2 – 3 hinder framåt och kallat in. Då gjorde han 4 hinder i rad och avslutade med gungan. Jag sprang ikapp och tog tag i gungan, så den inte skulle smälla ned. Sedan fick han stå kvar på den medan jag studsade gungan flera gånger medan Jazz mumsade på korv och grishjärta. 12 pinnar slalom gjorde han, men det är mer svängträning än fart än så länge.

Själv försöker jag få kroppen i form med en skidrunda eller några skridskor-rundor nästan varje dag. Skidor går bäst . Skridskor frestar mer på min onda fot. Jag har fortfarande känningar av inflammationen som suttit i foten i ett par år nu.

Så slår man upp tidningen och får sin dagliga dos av irritation. Dödade vargar, tonåringar som misshandlar, terrorister, som har bomber i kalsongerna på flygplan, kyrkor som ska städas för 14 miljoner inför ett bröllop. Hur smutsigt var det för de som redan gift sig där? Fotbollslag, som blir beskjutna. Tar det aldrig slut??  Så här var det inte förr – eller var det jag som inte hängde med?

Aston på Lillsjön med Redog-täcket.

Så här kan man också ha det.

.... eller så här.

Härlig vinterdag igen.

09 januari 2010

Efter den stressiga promenaden på 2 1/2 km igår kväll för att hinna med pendeltåget, tågresa och ytterligare ca 3 km promenad till Eva E och tillbaka med buss + pendel + buss var hundarna så trötta så de låg ovanpå varandra i mitt knä under resan utan att någon protesterade.

Vi skulle ha en lugn dag idag för det skulle bli så kallt. Nu var det så vackert, så vi var ändå ute en hel del. 18 – 14 minusgrader idag.

Jazz leder Aston i kopplet.

Jazz på godissten.

Aston gillar snön.

Kompisar på isen.

Fler kompisar på isen.

Skönt att springa.

Härliga vidder. Prickarna är Aston och Jazz.