Archive for februari, 2010

Längtar redan.

26 februari 2010

Att det ska vara så svårt att lämna hundarna. Man längtar ihjäl sig flera dagar innan det är dags. Nu har jag blivit bjuden av mina barn och barnbarn att följa med på slalomresa till Sälen. Det är jättetrevligt och jag tycker att det ska bli kul. Det är djurförbud i stugan och den ligger också en bit ifrån backarna, så även om hundarna fick vara med skulle det bli väldigt knöligt att rasta m.m. De ska vara hos Sirka och hennes tikar, chiwawa och bishon frissé. Aston var där förra året och det gick bra. Jazz har jag aldrig lämnat utom helgen hos Björn och Hanna och barnbarnen, när jag var i Storlien. De är ju familj och bekanta för hundarna. Det är som om de känner på sig. Jazz är extra mycket kramig och vill vara nära sedan några dagar tillbaka. När jag åt lunch idag trängde de ihop sig och låg tätt intill varandra på köksstolen bredvid mig.

Mitt i packning för mig och hundarna ska fönsterkillarna komma och byta mina fönster också. I två dagar har jag röjt gardiner, gardinstänger, mattor, tavlor, lampor, fått hjälp att lyfta bort torktumlaren, flyttat undan alla möbler från fönstren (och fått några repor i golvet på köpet) och täckt alla golv med tidningar. Det är klart att hundarna förstår att något är på gång. Jobbet lär ta en halv dag, men eftersom jag ska vara borta hela veckan måste allt förberedas nu. Flytta blommor och täcka möblerna får jag göra i morgon tidigt.

Så har jag gått igenom första cykeln i velcadebehandlingen och ska få en uppehållsvecka. Igår var sista sprutan och när de tog ut nålen slutade det  inte att blöda. Mina trombocyter har gått ned fort och mycket. Lite oroligt, men det finns vårdcentral i Sälen och jag har bokad tid för provtagning där två gånger under veckan. Jag får ta det lugn bara, för ramlar jag lär det bli stora blåmärken.

Sedan har vi lite att se fram emot. Jazz och jag ska börja tävlingslydnadskurs den 14:e mars och så är vi anmälda till agilityläger tre dagar i juli. Det ser jag verkligen fram emot. Då har kanske Jazz debuterat också.

Annonser

Aston 7 år och MAMZ-träff.

24 februari 2010

Strålande sol på promenad med hela gänget. Vårt agilitylag, som nästan inte tävlar alls numera p.g.a. olika anledningar, träffas i alla fall regelbundet. Trevligt har vi med alltid god mat och fika. Idag var det lite speciellt eftersom Aston fyllde 7 år och Zingo och Mille precis har fyllt lika mycket. Birgitta hade gjort tårta för att fira dem.

7-årstårtan.

Här är några bilder från promenaden i Sandviksområdet.

Några av våra 9 hundar.

Trångt i snön.

Hundarna skötte sig bra. Egentligen är det kopplingstvång i naturreservatet, men ingen av dem lyckades ta sig ut från den upptrampade stigen p.g.a. den djupa snön, så det var som koppel i alla fall. På Birgittas altan blev det en hel del revirpinkande, så där fick somliga ligga i bur.

Kallt, vackert och sol.

23 februari 2010

Igår var det verkligen fint. Trots minus 24 grader kändes det som vår, när solen sken. Att åka till KS med bilen var som att åka på nästan sommarväg. Plogarna hade verkligen gjort ett kanonjobb. Värre var det att hitta parkering eftersom inga tåg och tunnelbanor gick som de brukar. Allt löste sig och det var en fantastisk känsla att behöva ta på sig solglasögon för att se vägen. Så här mycket snö kan jag inte minnas att vi haft i mellansverige förut. Jag var tvungen att fota min lilla tomt. Jag tog några nattbilder också.

Snön på framsidan.

Snö på baksidan.

Nattbild från vardagsrummet.

Nattbild från köket.

Snön täcker nästan staketet. Jag gillar snö, men åker hellre skidor på den än skottar undan.

Idag har det varierat mellan minus 10 och minus 7 grader, så hundarna fick sina vanliga långpromenader utan att frysa. Isen som fastnar under tassarna kommer man ändå inte ifrån ännu. Det måste göra jätteont.

Själv känner jag mig stolt, som hunnit igenom alla frågor på tävlingsledarutbildningsprovet nu. Hoppas att det är rätt svar nu bara.

F.ö. känner jag mig förvånansvärt pigg nu under min andra behandlingsvecka. Lite knasig mage och rundare kinder än vanligt bara.

Från störtloppsvurpa till slalom-brons.

19 februari 2010

Anja Persson är ju helt otrolig. Vilken vinnarskalle och vilken stark kropp, som står pall. Så vill man ju vara. Vända nedgång till uppgång. Det ska jag göra, när det gäller min cancer.  Jag tänkte likadant, när häcklöperskan Ludmilla kom igen och tog medalj på OS efter sin bröstcancer. Det var år 2000, då jag gick igenom den tunga cancerbehandlingen och benmärgstransplantationen. ”Kan hon så kan jag”, tänkte jag. Nu föll ju Ludmilla för doping. Jag är ju dopad hela tiden numera, så det är ju bra att jag håller på med en sport, där bara hunden dopingtestas.

Idag tänkte jag bara ta en kort promenad med hundarna på morgonen, men det var så otroligt fint med all den nya snön. Efter skottning på båda mina uteplatser gick vi i alla fall 1 1/2 timme drygt i skogen. Någon hade varit ute före oss, så det fanns en smal upptrampad stig. Jazz brukar stoppa i sig allt som avviker i färg från snön: små kvistar, kottefrön. barkbitar, hästbajs m.m. Idag var allt vitt, så frukosten vid hemkomsten smakade gott.

Mille 7 år idag.

18 februari 2010

Det blev en lång mysig promenad i snön i Sandvik. Det är mina gamla hemtrakter och jag längtar alltid ”hem”, när jag kommer dit.

Mille, Jojje, Elvis, Aston och Jazz i snön.

Aston.

Jazz

Efter promenaden fick jag lunch och fika hos Birgitta och Bertil. Sedan fick Aston och Jazz stanna hos dem medan jag var till KS. Efter KS blev det kaffe och tårta för att fira Milles 7-årsdag.

Jag tror att jag börjar förstå hur min vår och sommar blir med behandlingarna. Dag 1: KS-dag med cortison, som gör mig speedad och pigg, en stund vila på KS, när jag får sprutan. Dag 2: Jag vibrerar invärtes, magen slutar fungera och huden är torr och nästan fjällar. Jag känner mig kall. Dag 3: Trött, ledsen och lite deppig. Tycker inte att jag kan någonting. Beror på cortisonet. En del blir aggressiva i stället. Dag 4: Känner mig normal då cortisonet gått ur kroppen, men då börjar det om med cortison och spruta.

Pulsande i snö.

16 februari 2010

Dagen började tidigt eftersom jag hade tvättstugan. Det blev en kort runda för hundarna på morgonen. Det tog vi igen sedan. En lång vända i skogen då vi efter en timme följde det rödmarkerade skidspåret. Det ska ju vara 2,5 km, men spåret följde inte markeringarna, så vi hamnade vid bortre änden av Örnässjön vid gamla konservfabriken. Sedan följde vi ett rådjursspår längs stranden tillbaka. Det var bergknalle upp och bergknalle ned. Snön var så djup, så hundarna knappt fick ned sina tassar till botten för att få grepp, när de klättrade uppför. Hela tiden accompangerades vi av skott-krevader från livgardet. Jazz brydde sig inte, men Aston slokade med svansen förstås. De fick verkligen jobba hårt och jag också. Det blev dusch för mig, när vi efter 2 timmar äntligen var hemma. Aston lade sig direkt för vila. Jazz däremot hade krafter kvar. Först kollade han hur mycket papper, som fanns kvar på toarullen. Han konstaterade ”nästan slut”, så den hittade jag i små smulor på min säng efter duschen. Sedan hittade jag också en massa torra halmstrån på överkastet och golvet. Min gamla nalle, som suttit på min säng de senaste 55 åren har nu en tom arm. Till slut somnade även Jazz. Det var bra med lite vila för hela kvällen med en massa hundar i klubbhuset medan vi hade planeringsmöte var nog också tröttande.

Det enda jag känt av medicineringen igår är att magen protesterar. Hela förmiddagen vibrerade jag inombords. Det beror nog på cortisonet och på eftermiddagen hade det nog gått ur kroppen, så allt kändes som vanligt igen.

Balansplatta.

15 februari 2010

Äntligen lade jag på halkskyddet på balansplattan. Då gick det mycket bättre att träna och roligare blev det också. Titta på hundarnas första försök.

Efter den träningen åkte jag till KS och fick min första velcade-spruta. I morse fick jag svälja 30 cortison-tabletter också. Än så länge har jag inte känt något . Sen middag i soffan blev det.

Kompisar, som stökat till.

Nattvandring.

13 februari 2010

Det här började samma dag som Jazz intog soffan och hoppade upp i min säng första gången. Då började Aston lägga sig i Jazz´s säng, när han ska sova på natten. Jazz hoppar upp till mig i sängen. När jag släcker lampan lägger jag ned Jazz i sin säng. Han blev väldigt förvirrad, när han såg att Aston låg där. Jag ställde Astons säng bredvid och tyckte att Jazz kunde ligga i den, men då ligger han hellre på mattan på golvet. Efter ett tag går Aston i alla fall över till sin egen säng och då kan Jazz sova där han brukar. I natt ville Jazz (som vanligt) gå ut och kissa. (skönt att bara kunna öppna dörren och själv stå kvar inomhus). När vi kom in hade Aston flyttat över till Jazz´s säng. Jag satte Jazz i Astons, men han satte sig käpprak upp och bara stirrade. Jag släckte och lade mig och tänkte att han ger sig nog. Då kände jag att Aston kom upp i min säng. Jag puttade ned honom. Då såg jag att Jazz redan kurat ihop sig i sin egen bädd. Aston lade sig i sin. Lugnet återvände och vi kunde sova vidare.

Postordertäcken.

12 februari 2010

Att jag aldrig lär mig. Först beställde jag och skickade efter ett Redogtäcke. När det äntligen kom efter flera månader var det för stort. Jag vet att jag chansade på storleken. 30 cm hade jag fått vänta på till mars – april. Då är ju vintern slut. Redog-täcket skulle vara som back-on-track. Det skulle skilja bara 1 grad i reflekterad värme och det skulle hålla bättre än back-on-track mot regn. Jag tyckte att Aston rörde sig väldigt ledigt och bra i täcket, så det kändes bra. Sedan visade det sig ändå att han frös så han skakade. Täcket var för yvigt, så den kalla luften blåste in under. Då fanns det ingen värme att reflektera. Jag sydde några veck på täcket, men det blev inte bättre. Det fungerar bäst om jag sätter ett av de gamla täckena utanpå. Dyrt var det, så jag ska nog försöka sälja Redogtäcket. Sedan fick jag e-post-reklam från Timotej. De hade ett täcke kvar i storlek 30 cm och på rea. Klart att jag skickade efter det. Igår kom täcket. Storleken var bra, men materialet var så hårt och stelt, så inte fungerar det på en papillon. Aston fick det på sig och när han började gå lät det klopp-klopp-klopp. Han såg helt olycklig ut. Det täcket kan nog passa en pudel eller en terrier, men papillon – nej. Jag får väl försöka sälja det också. Helt oanvänt är det i alla fall. Jag måste skaffa mig tålamod nog att vänta tills jag hittar lämpligt täcke där jag kan prova. Kanske ska jag börja sy själv. Det kunde vara spännande att se vad det kan bli.

Lite handarbete har jag i alla fall klarat av den här veckan. Efter att inte ha stickat på ca 25 år har jag nu lyckats sticka ett par strumpor till Sofie. Gissa om jag är stolt!!!!

Jazz kollar Sofies strumpor.

Nu är det dags igen.

10 februari 2010

Jag har varit hundvakt i 2 dagar till 2 små pudlar. Lille Tommy och Jazz har haft jätteroligt och lekt hur mycket som helst. Min ”hundfria” soffa har nu blivit leksoffa. Där fick jag. Vi har ändå varit ute och promenerat många timmar båda dagarna. Vilken energi små ettåringar har. Ludde 3 år låg mest och vaktade ytterdörren och Aston kollade leken ibland, men låg mest och tittade.

Tommy och Jazz i plädklädd soffa.

I eftermiddags ringde läkaren från KS. Det är tydligen fullt med tumörceller i benmärgen och en del är hopklumpade. Nu blir det att åka till KS och ta sprutor 2 gånger i veckan och att äta cortison samma dagar. F.ö. ska jag kunna leva mitt vanliga liv så mycket jag orkar. Eftersom Aston inte ville springa på träningen i söndags och dessutom gick på 3 ben en stund igår ska jag i alla fall börja med att avstå tävlingen i Lagga på fredag. Det känns trist, men huvudsaken är att Aston inte blir sämre igen. Han kan få vara en underbar maskot till Jazz och mig. En goare hund finns inte. Bara han mår bra och visar sig glad blir jag också glad. Tänk att man kan vara så fäst vid en hund.