Archive for mars, 2010

Det har börjat nu.

29 mars 2010

Biverkningarna av behandlingarna har börjat komma nu. Förutom att jag börjat få månansikte och att magen beter sig knäppt, så jag var helt utslagen ett dygn fredag – lördag ( hur kul är det att vara utslagen i sängen en hel lördag? Alla andra var väl ute och roade sig), så har stickningarna i fötterna ökat. Handflatorna och handryggarna känns domnade och det har börjat bli stickningar i fingrarna. Lite snuva känns inte som något att hänga upp sig på längre.

Nu är det bra för mig att ha andra saker att engagera mig i. Hundarna är bra på att splittra tankarna från mina känningar. Vi åkte till Bro-Håbo idag för att utnyttja grusplanen. Skogspromenaden först började med ett motvilligt travande på den blöta grusvägen. När vi kom in i skogen, där snön var vit och fin, fick hundarna glädjefnatt och rusade fram och tillbaka på stigen. Sedan tränade jag platsliggning med båda hundarna samtidigt. Det gick jättebra. Aston kan ju och jag stod ca 2 meter från Jazz och räknade tyst och långsamt till 60. Aston gjorde sedan alla lydnadsmomenten i klass 1 (utom apporten) på ett strålande sätt. Han var uppmärksam och hade bra kontakt. Stor skillnad mot förra gången. Det kan kanske bero på köttbullar, men förra gången hade jag korv.

Jazz fick göra samma moment som Aston. Han är duktig verkligen. Fritt följ: kanon. Sitta kvar: kanon. Inkallning: kanon. Ställande under gång: kanon, fast jag går inte så långt ifrån utan belönar direkt. Läggande under gång: kanon, fast jag stannar och belönar direkt. Platsliggning: kanon, men jag står bara en meter ifrån och säger: ligg kvar några gånger. Hoppet: kanon. Det som just nu är svårast är det som han helst verkar vilja göra. Ingången till ”fot” gör han bra. Han sätter en framtass på min fot, men sedan blir han så ivrig så framtassarna stampar otåligt och är jag inte tillräckligt snabb, så skäller han och reser sig upp . Att sitta kvar i fotposition är vår svåraste utmaning för tillfället.

Som förra gången tränade vi slalom med ett par hinder, så det blev olika ingångar. Båda hundarna gjorde det bra. Jazz blir väl lite stressad just i slalom och skäller i svängarna. Jag känner igen det från Max. Skällandet försvann, när han blev säkrare.

Sedan tränade vi platsliggning igen med Jazz, Aston och en pudel på rad. Det var så gulligt. Nästa gång ska jag ha kameran beredd. Jag lämnade Jazz ca 2 – 3 meter. Han låg kvar länge. En gång reste han sig upp och jag kommenderade ned honom. När momentet sedan var slut och han skulle sätta sig upp var han som fastlimmad på marken. ”Ligg kvar” var det som hade fastnat mest.

Att gå mellan bilen och grusplanen är ett äventyr för sig nu. Det som sommartid är gräs är nu mer som gyttja med svart bläck. Det är geggigt att sätta in hundarna och även mina fötter i bilen. Måtte det torka upp snabbt. Bilen behöver göras ren både in- och utvändigt.

Annonser

Snöslask och lera.

26 mars 2010

Nu, när snön börjar sjunka ihop och det är mindre ishalka, är det lerigt, lerigt, lerigt. Räddningen är den lilla grusplanen i Bro-Håbo. Efter en skogspromenad på ren snö tränade jag lydnad med båda hundarna. Grusplanen var upptagen av ett par agilityhundar, så Aston tränade jag i det lerblöta gräset. Han gjorde nog vad han kunde till att börja med, men han är väldigt lättstörd. Ett får som bräker långt borta eller någon som ropar ”bra”  på agilityplanen, så blir han splittrad och seg. I och för sig kan jag förstå honom. Att gå, springa eller ligga i den där blötan var ju inte kul.

När jag tränade Jazz var grusplanen ledig. Jazz verkar älska det här med träning. Vi tränade ”fot”, linförighet, fritt följ, ställande under gång och platsliggning. Vid ställandet stannade jag och belönade direkt med godis, när han stannat. Platsliggning tränade vi ca en halv minut tror jag. Jag tog ingen tid, men ville att han skulle lyckas. Jag gick ca en meter ifrån honom. Han störs inte av annat runt omkring. Tre svanar flög ljudligt lågt över oss. Jazz kastade en snabb blick uppåt, men fortsatte sedan att jobba. Otroligt kul! Vi var ensamma på klubben, så han kunde inte distraheras av andra hundar eller förare förstås.

Jag tog fram slalom och ett par hinder och tränade slalomingångar från olika håll med båda hundarna. Då var Aston glad och duktig. Jag med min skada i baken kunde inte gå så fort längs slalomet som han sprang. Med Jazz gör jag en ledande rörelse med handen, så han håller samma takt som jag.

Ett par timmar i skogen på eftermiddagen fortsatte träningen. Det hade jag inte tänkt mig, men det hade Jazz. Jag hinner bara ta ett eller två steg, så kommer han kutande och vill sitta eller gå fot. Gång efter gång efter gång. Vid inkallningar kommer även Aston springande, så öronen flaxar gång efter gång. På träningsplanen gör han det maximalt en gång. De är så fascinerande båda hundarna och så olika.

Så ringde läkaren från KS och meddelade att jag svarar på behandlingen och att jag t.o.m. kanske blir färdigbehandlad någon gång i maj. Min M-komponent har minska från 15 till 6,8.

Lydnadsboken.

26 mars 2010

I lydnadskursen med Jazz ska vi också läsa lydnadsboken av Memea Mohlin. Den är bra och har givit mig många tankeställare, när det gäller Aston. På sida efter sida har jag skrivit ”OBS! Aston” på flera ställen i marginalen. Vad många fel jag har gjort.

Ex. 1) Uppfattar den lite svaga hunden att träningen blir kravfylld svarar den ofta med passivitet.   2) Det är inte du som ska tjata på hunden att delta, utan hunden som ska be dig att träna med den. 3) För en lite vekare hund kan det även vara obehagligt om du böjer dig ned över hunden i omklappningen. Den hunden uppfattar kanske din omfamning som en dominanshandling. 4) En mycket lugn hund med hög stresströskel tröttnar snabbt och är svår att motivera till att träna. 5) Stress kan yppa sig på väldigt många sätt. En del hundar blir ”tomma”  i huvudet, andra naglar sig fast vid något och får svårt att notera vad som verkligen händer, några blir passiva och rör sig långsamt i sin förväntan på belöningen. 6) Jobba bara med din hund om den verkar angelägen om att få belöningen. 7) Om hunden bara ”ställer upp” för att du tycker att det är roligt: förkorta träningstiden.  8) Att jobba är en ynnest som hunden helst inte ska bli mätt på.

Tänk så många kloka ord. Jag har nog gjort mycket fel med Aston. Han orkar kanske inte koncentrera sig så länge eller kanske blir han stressad av kraven. Kan det vara orsaken till de problem vi ofta får vid träning, när han plötsligt inte vill ha godis ur min hand eller inte vill göra övningar, som jag vet att han kan bra. Det här är något att tänka på.

Nu har jag anmält Aston och mig till ”lördag-hela-veckan-kurs”. Det ska gå ut på att hitta motivation till hunden, så det alltid är roligt. Det ska bli mycket spännande.

Oj, oj Aston.

24 mars 2010

Vad mycket oro, men nu är han som vanligt igen. Sedan i söndags har han varit glad. En gång igår pep han till vid någon rörelse, när han lekte med grannens Calle, men det är allt. Idag har vi bl.a. varit till Väsby BK för att prova klubbtröjor. Jag passade på att träna lite lydnad med båda hundarna. Aston var hur positiv och alert som helst. Det enda som krävs är att jag håller Jazz undan. Han är precis som Max var mer intensiv. Ska Aston komma in ”fot” och Jazz finns nära tränger han sig emellan och då skyggar Aston. Med Jazz i famnen kan jag träna Aston. Alternativet är att ena hunden sitter i bilen. Jazz börjar fatta vad ”fot” är även om jag inte leder in honom med handrörelse. Han sätter en framtass på min fot då. Jag antar att det är OK. Vi gjorde en inkallning och tränade ”ligg” några gånger. Det går sakta framåt, men fy vad det är lerigt.

Tävlingslydnadskurs. 2:a gången.

21 mars 2010

Först måste man övertala sig själv att gå ut. Blötsnö både uppifrån och på marken. Genomblöta hade vi blivit redan på förmiddagspromenaden. När vi kom fram till Bro-Håbo hände något roligt. Aston vaknade liksom till och var plötsligt jätteglad. Han sprang omkring så öronen flaxade, rullade i snön och lekte med Jazz. Vi tog en 45 minuters promenad före kursen och gick i blötsnön i skogen. Sedan fick Aston ligga i sin bur i klubbstugan.

Vi tränade att sitta  fot och vara passiv länge. Det var inte så lätt för en liten papillon i ca 10 cm blötsnö. Jazz jobbade bra, men det behövdes några korvbitar. Vi fick lämna hunden och gå runt de andra hundarna. Jazz satt kvar bra. Vi gick en enkel slalombana och tränade linförighet och fritt följ. Jazz var duktig då också. Vid språng marsch fick jag det besvärligt. Det kändes som rumpan skulle ramla av, när jag joggade sakta. Jag undrar vad som hände vid min dumma skidvurpa. Jazz var jätteduktig. Platsliggning i den djupa blötsnön var ju svårt, men även det gick några korta stunder. Jag gick bara en halv meter ifrån honom. Jazz verkar klara kyla och blöta bättre än Aston.  Hindret tränade vi också och där har Jazz redan en 10-poängare.  Efter en timme i det ständiga blötsnöandet  gick vi in och hade teori med genomgång av alla moment i tävlingslydnadsklass 1. Det tog tid, så vi var kvar extra länge.

Hemresan blev ett kapitel för sig. Först gällde det att sopa fram bilen. Vägen syntes knappt p.g.a. snö och snödrev. Det var skönt att komma hem. Aston var fortfarande lika glad, men han visade tydligt att han ville upp i soffan och hoppa var ingen hit. Jag fick lyfta honom upp. Båda hundarna verkar både trötta och nöjda ikväll. Själv tänker jag på alla som bär hinder vid ridhuset i Upplands Väsby och kör dem till klubben ikväll. Det måste vara ett elände för dem. Jag hoppas att det går bra och att de är tillräckligt många.

Blandad träning med Jazz.

20 mars 2010

Nu har vi tränat ”fot” och ”sitta kvar fot” på alla promenader hela veckan. Det börjar gå ganska bra, men han är väldigt ivrig. Tassarna stampar snabbt fast han sitter kvar och väntar. Idag har jag provat med leksak i stället för godis. Det gick inte alls i början. Han blir helt tossig och hoppar omkring. Då kopplar han inte alls ”fot” till fotpositionen. Det tog ett bra tag tills han insåg att han inte kunde få sin sak förrän han satt. Det blev ett kort snett sittande, men han förstod att det var något som krävdes till slut. Fortsättning följer. Vad han blivit duktig på är att sitta kvar även om jag går iväg. På kvällarna sätter jag hundarna i köket och då sitter de kvar medan jag går runt i lägenheten och gömmer deras dentasticks. De sitter tills de får kommandot ”leta”. Jätteduktigt av Jazz tycker jag. De ser ju inte mig medan jag går omkring. Aston har kunnat det här länge. Kanske tar Jazz efter honom.

Nu kom jag på att det snart är ”Lilla Stockholm”. Vi måste träna för utställning också. Det får väl börja i morgon. Jazz är anmäld till ungdomsklassen. Där lär han vara yngst av alla.

Så är det balansplattan. Jag behöver bara gå in i vardagsrummet med en godisskål, så studsar Jazz upp på balansplattan. Där kan han stå hur länge som helst och gunga hit och dit. Aston är lite försiktigare, men han står alltid och passar ifall Jazz skulle tappa en godisbit.

Det är blandad kompott med agility, lydnad, balans och utställningsträning. Hoppas att han kan hålla ihop allt.

Astons problem.

20 mars 2010

Han har inte varit glad. Kanske var det inte, när hundarna lekte i snön, som han sträckte sig ändå. Han har ju farit upp på stenar och nu, när snön är tjock men ger vika, har han kanske sträckt sig vid något upphopp. Det är nog inte den vanliga ryggsmärtan heller. Han går inte på 3 ben. Han ömmar inte heller, när jag masserar ryggen även om jag tar i ganska hårt. Han kommer fram till mig och vill vara glad. Då viftar han på svansen, men kroppen som alltid svänger som på en ledbuss är ganska still nu. Han promenerar med oss långa sträckor, men skuttar ingenting. Han vill inte gå upp på stenar och hemma vill han inte hoppa upp på soffan. Han lägger sig någonstans på golvet. I vanliga fall går han omkring och byter plats då och då, men nu bara ligger han och ligger och ligger. Vid inkallningar brukar han springa så öronen flaxar, men nu kommer han lätt travande. Något är det ju. Jag har masserat, men inte fått någon reaktion på någon kroppsdel. För ett par dagar sedan skrek han, då jag lyfte upp honom, men det har gått över. Just nu har han hoppat upp i soffan och nyss låg han på stolen i hallen. Det har förhoppningsvis börjat släppa. Det är som om vi är speglar av varandra Aston och jag. I våras hoppade Aston och skadade ryggen. Sedan fick jag diskbrock. Nu har jag vurpat med skidorna på isen och gjort mig illa i korsryggen. Då får Aston problem med någon sorts sträckning. Om jag håller mig hel kanske han slipper skador också….

Jag har känt igenom Astons kropp mycket senaste tiden. Jag hittade flera skrovligheter på hans rygg. Då minns jag en kväll för ett tag sedan. Hundarna var ute i mörkret på tomten och kissade. Aston skrek till och jag tänkte att nu finns det väl inga djur, som bits. De var under en rosbuske. Aston gick som vanligt upp i ”handstående” och det var då han skrek. Förmodligen fick han rostaggarna i ryggen. Nu har jag kammat bort torkade utflagnade sårskorpor från 4 sår längs ryggraden. Stackarn. Den där busken är utrotningshotad nu. Tyvärr har den fina röda rosor, som blommar hela sommaren och långt in på hösten. De hänger så fint framför mitt sovrumsfönster. Vid nästa soliga dag ska jag ut och skala av taggarna från de låga grova stammarna i alla fall. Det känns trist att min snälla goa pålitliga Aston ska råka illa ut.

Träna ”fot”, inkallning och olycklig lek.

18 mars 2010

Idag var det 5 plusgrader, så isen på stigarna var lite uppluckrad. Man kunde gå utan att hålla i sig i alla fall med broddar. Gångvägarna blev helt isfria, så broddarna åkte av på eftermiddagen och det var jätteskönt. Det gör mindre ont i korsryggen, när man inte glider några millimeter i varje steg. Nu är det smutsigt, blött grus i stället, så det blev hunddusch, när vi kom hem. Jazz tränar ”fot” varje gång vi går ut. Lite undrar jag om det inte är han som tränar mig. Han är så intensiv. Hela tiden går han vid min sida och tittar intensivt upp på mig.  Klart att jag passar på att säga ”fot” då. Han lämnar mig inte utan fortsätter att markera att han vill göra något. Efter nästa tusen ”fot” tycker i alla fall jag att det räcker. Visserligen är han tunn, men får han träna kan han äta hur mycket som helst även om det bara är vanligt torrfoder. Enda sättet att avbryta hans ivriga tränande är att ge honom sin boll. Då får han glädjefnatt och rusar ut i djupsnön. Aston brukar hänga på och det gjorde han idag också. De jagade varandra kors och tvärs . Det ser så härligt ut. Snön bär inte längre, så de sjönk ned titt som tätt. Innan vi sedan gick ut på eftermiddagen tog jag upp hundarna på bordet och kammade dem. Aston blev orolig, så jag lyfte honom från bordet. Då skrek han. Det var så otäckt. Det var som i somras, när han hade så ont i ryggen. Han skrek länge och gick med krum rygg här hemma. Jag blev orolig och påverkade honom nog också. När vi sedan gick på promenad märktes det ingenting.  Han gick med svansen i topp, men verkade ruggig, när jag stannade och pratade med någon. Trött verkar han och lägger sig mest i buren, som står öppen i vardagsrummet. Han har nog en svaghet i ryggen och kanske sträckte han sig, när de sprang i snön. Det kan nog vara en nerv, som kommer i kläm ibland i vissa lägen. Tråkigt. Jag blir så ledsen, när han inte är den vanliga glada hunden, som viftar på svansen, så hela kroppen går i vågor.

Nu, när det blivit varmare har kråkorna börjat dyka upp allt mer. Jazz är duktig. Han försöker springa efter, men kommer direkt på inkallning, när jag ropar. Antingen har han mognat sedan i somras eller så har inkallningsträningen gått hem. Det kan också vara så att det är skillnad på kråkor och skator. Det får man se, när skatorna kommer och retas igen.

Själv är jag också dödstrött idag. Det är en konstig trötthet, som måste bero på medicinerna. Det är som en berg-och-dalbana mellan att vara rastlös och att vara hur trött som helst. Jag hoppas verkligen att sprutorna och pillren gör nytta, så det är någon mening med det här.

Tävlingslydnadskurs: 1:a gången.

14 mars 2010

Nu har Jazz börjat sin tävlingslydnadsutbildning. Vilken energi han har. Vi var där i god tid och tog först en kort promenad. Överallt var det isigt och halt. Utan dubbar kunde jag inte ta mig fram. Glider jag till det allra minsta skär det som knivar i ryggslutet, som jag föll på i onsdags. Jag tränade lydnad med Aston medan Jazz vilade i bilen. Han var sååå duktig, men som vanligt pep han till efter en stund drog sig undan och vägrade ta emot godis ur handen. Han tränade i alla fall på bra ett tag till, men då fick jag kasta godiset på marken. Vad är det som händer i huvudet på Aston? Jag kan aldrig förstå det där.

Sedan började kursen. Jazz tyckte nog först att det var lite läskigt med de andra  hundarna, som han aldrig sett förut. Vi gick varv efter varv och tränade fotgående, stanna och sitta fot, läggande och ligga kvar. Hoppade hindret  gjorde vi också.  Jazz har så mycket energi. Han sätter sig och lägger sig bra om jag har godis, men att sedan vara kvar i samma position är svårare. Det tränade vi också på och har det i läxa till nästa gång. Han är så ivrig och verkar aldrig bli trött precis som Pajazzo och Max var. Mitt bland alla okända hundar lekte han dragkamp med mig utan att reagera på att de andra rörde sig bredvid. Han är såå kul att jobba med.

Glugg mellan tänderna.

13 mars 2010

Efter gårdagens cortisonkur och spruta blev det en sen kväll då jag var igång och sedan satt käpprak i soffan framför TV:n utan att komma i säng. Somnade med hjälp av piller och vaknade som omväxling före hundarna. Jag tände och läste ”Hundsport”, när Aston kom med sina morgonpussar. Då, när läslampan var tänd, såg jag det. Han har tappat en framtand. Mitt dåliga samvete kom direkt. Hans tandkött ska ju baddas med klorhexidin varje dag. Det har legat lite i träda, när det blev så mycket med rehabilitering för hans rygg. Nu måste jag skärpa till mig, så han inte förlorar fler tänder. Hans tandkött är ofta rött. Han har ju varit väldigt dålig på att tugga tuggben, så det är nog också en bov i dramat. Pajazzo tuggade inte heller. Han tappade 4 tänder när han var bara 4 år. Det är skönt att Jazz är så intresserad av att tugga på allt möjligt.

Igår tog vi en promenad i Sandvik tillsammans med Birgitta och hennes hundar. Sedan var Aston och Jazz kvar hos dem medan jag var till sjukhuset. Idag har Aston, Jazz och jag gått runt Örnässjön och halva Lillsjön. Den rundan tar i vanliga fall ca 2 timmar. Idag tog det mer är 3 timmar. Efter min skidvurpa i onsdags kan jag bara ta korta steg. Jag fick en rejäl smäll mellan svanskotan och skinkan på höger sida. Jag ska ge det 2 veckor. Är det bara en muskelskada bör det vara över då. Är det en spricka tar det nog 6 veckor eller mer. Undrar hur det ska bli med agility för mig. Det ena avlöser det andra. Tur att det är lydnadskurs vi ska på i morgon. Då behöver jag i alla fall inte springa. Vi hann träna lite under promenaden. Det blev: sitt, ligg, stå, stanna kvar, inkallning, inte springa till andra hundar, gå fint och Jazz fick en gång träna på att INTE jaga islandshäst med barn på ryggen. Numera skäller han inte på hästar, så vi kan passera dem på nära håll.

Varför ska vi vända oss om?

Vad händer där borta?

Måste vi stanna igen?