Träna ”fot”, inkallning och olycklig lek.

Idag var det 5 plusgrader, så isen på stigarna var lite uppluckrad. Man kunde gå utan att hålla i sig i alla fall med broddar. Gångvägarna blev helt isfria, så broddarna åkte av på eftermiddagen och det var jätteskönt. Det gör mindre ont i korsryggen, när man inte glider några millimeter i varje steg. Nu är det smutsigt, blött grus i stället, så det blev hunddusch, när vi kom hem. Jazz tränar ”fot” varje gång vi går ut. Lite undrar jag om det inte är han som tränar mig. Han är så intensiv. Hela tiden går han vid min sida och tittar intensivt upp på mig.  Klart att jag passar på att säga ”fot” då. Han lämnar mig inte utan fortsätter att markera att han vill göra något. Efter nästa tusen ”fot” tycker i alla fall jag att det räcker. Visserligen är han tunn, men får han träna kan han äta hur mycket som helst även om det bara är vanligt torrfoder. Enda sättet att avbryta hans ivriga tränande är att ge honom sin boll. Då får han glädjefnatt och rusar ut i djupsnön. Aston brukar hänga på och det gjorde han idag också. De jagade varandra kors och tvärs . Det ser så härligt ut. Snön bär inte längre, så de sjönk ned titt som tätt. Innan vi sedan gick ut på eftermiddagen tog jag upp hundarna på bordet och kammade dem. Aston blev orolig, så jag lyfte honom från bordet. Då skrek han. Det var så otäckt. Det var som i somras, när han hade så ont i ryggen. Han skrek länge och gick med krum rygg här hemma. Jag blev orolig och påverkade honom nog också. När vi sedan gick på promenad märktes det ingenting.  Han gick med svansen i topp, men verkade ruggig, när jag stannade och pratade med någon. Trött verkar han och lägger sig mest i buren, som står öppen i vardagsrummet. Han har nog en svaghet i ryggen och kanske sträckte han sig, när de sprang i snön. Det kan nog vara en nerv, som kommer i kläm ibland i vissa lägen. Tråkigt. Jag blir så ledsen, när han inte är den vanliga glada hunden, som viftar på svansen, så hela kroppen går i vågor.

Nu, när det blivit varmare har kråkorna börjat dyka upp allt mer. Jazz är duktig. Han försöker springa efter, men kommer direkt på inkallning, när jag ropar. Antingen har han mognat sedan i somras eller så har inkallningsträningen gått hem. Det kan också vara så att det är skillnad på kråkor och skator. Det får man se, när skatorna kommer och retas igen.

Själv är jag också dödstrött idag. Det är en konstig trötthet, som måste bero på medicinerna. Det är som en berg-och-dalbana mellan att vara rastlös och att vara hur trött som helst. Jag hoppas verkligen att sprutorna och pillren gör nytta, så det är någon mening med det här.