Aston blev till slut så bra att jag vågade åka med hundarna till Gotland. Vi fick låna en friggebod i Brissund. Det var rena paradiset. Första dagen var vi till Krusmyntagården. Förutom strandpromenad åt vi lunch där tillsammans med Birgitta och Bertil. Sedan blev det kaffe hos oss.
Midsommarafton var det lagtävlingar. Jag tog bort Aston ur laget för gott. Zepp fick ersätta honom. Totalt diskades laget i både hopp och agility.
Midsommardagen var första dag som Jazz fick tävla. Då var han 18 månader och en dag. I agilityklassen fick han 10 fel. Först blev det ett missförstånd. Han drog sig mot A:et och fick då vägran på tunneln. Vi kom lite för fort mot slalomet och fick en vägran där också. Jazz blev ändå 4:a av 16 starter och jag var jättenöjd och fascinerad. Hans första lopp blev så lyckat. Fick höra att han flög över A:et. Det såg inte jag, men på filmen ser det riktigt otäckt ut.. I hoppklassen hade han 0 fel och blev 2:a. Det blev hans första pinne.
Nästa dag började med klass 3, så vi hade lång väntan. Jazz vann agilityklassen och fick ytterligare en pinne. Helt otroligt. . Sedan insåg jag att jag glömt att dricka under hela dagen trots värmen. Kände mig tom i huvudet vid nästa bangång. Jag lade hundarnas kylfilt på huvud och axlar, men hade svårt att fokusera. Banan var inte svår. Jazz skötte sig jättebra, men jag fick plötsligt för mig att vi var fel fast vi inte var det. Jag stannade och trodde att disk-signalen skulle komma. Helt virrigt! Vi fortsatte, men jag var lite borta hela tiden och Jazz tog eget initiativ och sprang bakom ryggen på mig och in i fel tunnelingång, så det blev en disk och mitt skrik, som jag försöker träna bort kom naturligtvis då. ..
Vår sista dag på Gotland tillbringade vi vid Ireviken. Hundarna sov mesta tiden under en tall medan Eva och jag solade och läste. Några korta promenader blev det bara. När vi skulle hem kunde Jazz inte stödja på sitt högra bakben. Det var riktigt otäckt och jag blev orolig. Det satt i hela kvällen och natten. Troligen blev han biten av rödmyror på stranden. Nästa morgon gick han som vanligt igen, men hade rinnande diarré. Det var bekymmer inför hemresan, men det gick bra och på kvällen var allt som vanligt igen.
Aston blev piggare för varje dag som gick. Till slut var han den mest lekfulla och springtokiga av alla hundar som vi hade med oss. Han visade inga symptom alls av ond rygg eller onda knän. Fantastiskt det också. Det känns som högsta vinsten.