Archive for oktober, 2010

Nu blir det bilder.

23 oktober 2010

Jag tastar min nya kamera lite då och då. Här kommer bilder från de senaste dagarna.

Jazz på 1:a bilden med nya kameran.

Aston i sin säng.

Jazz knycker mattes vante.

Jazz på en favoritsten.

På Lillsjöberget.

Snö på fredag morgon.

Snö och kallt ute. Då stannar vi här.

Jazz med boll.

Aston, som inte längre har bruna streck under ögonen.

Pälsen full med stora snöbollar.

Annonser

Bakslag och annat.

19 oktober 2010

Så hände det som inte fick hända. Aston var alldeles för glad och toksprang och hoppade upp på en hög sten. Han sträckte sig naturligtvis och det kändes som om vi var på ruta 1 igen. Han var deppig, ledsen och hängde med svansen och tryckte upp ryggen åt vänster som när han kom från operationen. Hemma ville han bara ligga i buren och var nödbedd att gå ut. Mitt dåliga samvete över att ha släppt honom lös har gnagt fruktansvärt senaste dagarna. I torsdags var vi till Vivi-Anne och han fick massage och intraljud + en kvart på vibben. Det blev snabbt bättre och efter intraljud och vibb igår också verkar han vara tillbaka i form igen. Nu blir det koppel i flera månader till. Jag vågar inte släppa honom utan kontroll igen. På fredag börjar simträningen två gånger i veckan igen.

Jazz har tränat lite lydnad och där koncentrerar jag mig på att han inte ska skälla även om han inte får belöning direkt. Han har tränat lite agility också. Slalom går fint och snabbt, men fortfarande flyter det bäst med vänsterslalom. Jaakkosväng till vänster lyckades slutligen igår. Då tränade vi en liten stund före aktivitetskursen. Efter aktivitetskursen lyckades jag snubbla baklänges över långhoppet, som jag burit upp till gräskanten igen. Det blev en volt bakåt. Jag landade på skuldrorna och for vidare i en bakåtkullerbytta. Min första kullerbytta sedan jag slutade jobba för 6 år sedan. Ryggen höll, men jag har svårt att lyfta vänster arm idag. Det tillsammans med menisken som sprack igen i höger knä för några veckor sedan får mig att känna mig otymplig och handikappad. Jag borde vara inlindad som en mumie eller hålla mig i en gungstol. Min envisa skalle och rastlösa kropp är nog inte så bra för mig.

Kursarna är jätteduktiga och de har utvecklats väldigt mycket på de 3 gånger, som vi träffats. Nu är det bara en gång kvar. Synd på ett sätt för det har varit jätteroligt. I morgon hotas det med snö, så det är nog lika bra att avsluta utomhuskurserna ändå.

Mitt kök är nästan färdigt. Bara ett par saker som jag köpt fel och ska byta är kvar. Det har tagit mycket tid och energi, men jag har ändå hunnit med en biodag med Carl och Eric och idag har jag fått behandling på KS. Ska prova hur min kamera fungerar och försöka få in lite bilder i bloggen igen.

Aston går lös.

11 oktober 2010

Vilken härlig förmiddagspromenad. Solsken men kallt. Vi gick i skogen för att träna i varierad terräng. På ett ställe passerade vi en fördjupning med fyra slanor tvärs över. När jag såg Aston gå med en tass på varje slana och det såg kontrollerat ut tog jag av flexkopplet. Han fick springa och klättra fritt precis som Jazz. Nere vid sjön toksprang de ett tag. Det kändes oroligt, men troligen är det ingen fara längre. Någon som inte vet vad Aston gått igenom skulle nog inte märka att han rör sig annorlunda. Jag kan se en obalans ibland, men nu tror jag att han snart är ikapp. Han klättrade upp på en hög ganska brant sten idag också. Härligt, härligt!!

Utställning i Sundsvall.

11 oktober 2010

Veterinärbesiktning kl. 07 – 12.  Jazz skulle visas upp som 11:e hund i ringen och vi började kl. 09.00. Kl. 07.15 var vi där och jag väntade mig en jättekö. men vi var nästan ensamma. Först gick vi in vid fel ingång. Dörren öppnades automatiskt, när vi gick in, men ut kom man inte. Där stod vi…. Jag viftade åt en försäljare på andra sidan en glasruta och hon kom utifrån och öppnade. Konstiga dörrar, som bara öppnade åt ett håll. Vi kunde ha fått stå där hela dagen om ingen sett oss. Nordic-hallen i Sundsvall är jättestor. Det var 23 ringar och vi hade ring 17. Fler och fler med sina stora burvagnar dök upp. Många trevliga människor träffade vi och också några Face-book-vänner, som jag aldrig mött tidigare. Tur var det att vi pratat med många, för när jag gick och shoppade och pratade med Helen i mobilen drog Jazz upp dragkedjan i buren och gick på egna upptåg. Troligen letade han efter mig. Jag fick höra att någon lyft honom högt och frågat om någon kände igen den där hunden. Hon som satt bredvid mig såg att Jazz´s bur var tom. Hon satte in honom och passade honom sedan tills jag kom. Jag borde ha låst buren med koppelkroken. Han har ju öppnat så där förut bl.a. när Aston simmat. Tur att det avlöpte väl.

Den norske domaren Espen Engh kände och klämde överallt på Jazz och han var väldigt noga. Han gned pälsen mellan fingrarna och sade att Jazz har jättebra päls. Det var 7 ungdomshundar i klassen. 4 st  fick 1:or och bland dem kom Jazz 4:a. Domaren sade att Jazz hade det finaste huvudet av alla i klassen, men sett framifrån och bakifrån rörde han sig inte rätt. Han behöver få mer tyngd i stegen.  Här är domarens kritik:  ”Elegant hane 21 månader. Mycket tilltalande huvud och uttryck. Bra öron. Stilig hals. Rak överarm. Armbågarna kunde ligga tätare intill kroppen. Stram rygg. Bra svans. Rätt pälsstruktur. Rör sig trångt bak, slarvigt fram, medelbra från sidan.”

Vi tog sedan en promenad på stigen som utgick från Nordic-hallen. Solen sken och det var så vackert. Vi kom till en äng med en massa kors i skogskanterna. Det var ingen vanlig begravningsplats. Jag fick en känsla av att det är en hundkyrkogård. Vackert ligger den i så fall.  Jag körde till Ångersjön. Där var en trevlig vandringsled längs sjön. Vi hittade badstrand och hundbad och Jazz var uppe på en massa stora stenar. Vädret gjorde att allt var så vackert, men det blåste väldigt kallt. De gula löven virvlade omkring. På serveringen tog jag lövbiff. Den måste varit från en amerikansk ko, för den täckte nästan hela tallriken.  Det var ett nytt ställe för mig att stanna på. Tack Louise för tipset.  Nästa stopp blev ”Syltkrukan” i Månkarbo. Det trevliga kaféet, där jag tog en kladdkaka och bläddrade i ”Året runt”, som var framlagd till gästerna. Vi tog en promenad i Månkarbo också. Det är ett fint och vänligt ställe. Alla vi mötte hälsade och från alla bilar i byn vinkade folk glatt, som om vi var gamla bekanta. Vad välkommen jag kände mig.   Sista stoppet var Sigtuna. Carl och Aston tog emot oss. Hundarna hade en särskild hälsnings-ceremoni. De snodde runt varandra och det kom ljud ifrån dem, som jag aldrig hört förut. Jag undrar vad de berättade för varandra. Jag fick spagetti och köttfärssås, när Eric och Björn kommit från innebandyn. Väl hemma var det bara dusch och säng som gällde efter kvällens TV-serie ”Event”.  Jag kommer att sakna de tidiga morgnar, när Louise och Lars gick upp kl.06 för att servera mig och göra mig sällskap till frukost. Sådan service är jag inte van vid hemma. Det är nog därför jag lika gärna kan sova lite längre.

Utställning i Timrå.

11 oktober 2010

Det började redan på fredagen med att jag åkte till Sigtuna och lämnade Aston hos Björn och pojkarna.  Trots att jag vet att han har det bra där kände jag mig halv utan honom. Det gjorde nog Jazz också, för han var dämpad, när vi åkte. Det blev som vanligt lunch och promenad vid Tönnebro, rastning vid Röstabaden och en härlig middag hos Lars och Louise. Det var tidvis dimma på vägen upp, så det var tröttande och jag höll på att somna flera gånger.

Lördag morgon var det dimma igen. Vi var i god tid vid Timrå ridhus. Det är så fascinerande att se alla utställningsmänniskor med de stora burarna som höghus ovanpå en vagn med små hjul. Där stod jag med ryggsäcken och Jazz´s  lilla tygbur. Inne i ridhuset såg det tungt ut att dra de stora vagnarna genom det nyharvade underlaget. Sedan hade de sina bord för att frisera hundarna. Jazz friserade jag i mitt knä. Det kändes som, när Karin och jag seglade hennes ”Sea cat” till Sandhamn för många år sedan. Vi låg mellan de stora båtarna, som skulle segla Gotland runt. ”En myra bland elefanter”.

I utställningsringen var det bara tre hundar i unghundsklassen. Alla fick 1:or. I konkurrensen kom Jazz 3:a. Domaren tyckte att han var för tunn och att han hade för tunn nos och skulle ha mer vinklat stop. Hon frågade om han var mer intresserad av tikar än av mat. Här kommer kritiken från domaren Eva Liljekvist Borg:  ”Maskulin hane av bra storlek. Kunde ha mera stop, lite kraftigare nosparti. Bra hals, rygg. Korrekt svans. Lite tunn för dagen. Trevliga rörelser från sidan. Mkt marktrång bak och fram.”

Att sitta inne i ridhuset längre än nödvändigt kändes inte kul, så vi gav oss iväg och tog en lång härlig promenad längs Indalsälven, elljusspåret och lite till. Jag kände mig ruggig. Vintern kändes nära, då jag tog på mig långkalsonger, fleecetröja, täckjacka och vantar. Efter nära 2 timmars promenad var jag drypande av svett. Dimman höll i sig hela dagen. Man kunde inte ens se vattnet på älven. På kvällen klarnade det och var oerhört vackert, när Louise och jag gick längs älven till kyrkogården och tände ljus hos mamma, mormor och morfar och lille Joakim.

KM och renovering.

04 oktober 2010

KM igår med världens snabbaste och mest ambitiösa hund med en seg förare, som hade för mycket energi på att springa fort, så hon inte hann tänka. I agilityklassen gick det hur bra som helst fram till slalom. Han gick på fel sida om första pinnen. Jag måste ha viftat till med handen, för vänsterslalom klarar han bäst utan att mina armar rör sig. Sedan gick allt bra, men näst sista hindret var en rak tunnel i lätt uppförsbacke. Sista hindret var ett vanligt hopphinder, men eftersom Jazz inte kan framåtskick så bra ännu och jag inte var ikapp, så kom han förbi sista hindret. Jag kunde ha lett honom runt , men jag gjorde någon fånig rörelse, som fick honom att hoppa tillbaka och därmed diska sig.Trist eftersom han t.o.m. klarade bakombytet vid platta tunneln med glans.

I hoppklassen gick han jättebra t.o.m. på distans ända till sista slalompinnen. Troligen tittade jag upp mot nästa hinder, som var en böjd tunnel. Efter den tunneln var jag före honom, men han är så snabb i tunnlar, så jag hann inte ens se att han kom ut. Han sprang ut på fel sida om mig, missade nästa hinder och jag gjorde säkert en fånig rörelse igen, så han hoppade tillbaka och vi lyckades med den manövern ytterligare en gång i samma bana. Flera bakombyten i full fart gjorde vi och han klarade de fint utan att snurra.  Jaakkosvängar och blindbyten, som vi övat på hela veckan fick vi ingen användning för. Nu väntar en lång vinter med mycket ridhusträning. Målet är: självständigt slalom, skicka och sticka, stå kvar på gungan och bakombyte vid tunnlar. Sedan är det alla svängar och byten förstås, men där är det mest jag som behöver träning.

Aston kan gå långt och länge nu. Vänster bakben blir långsamt bättre. När han krafsar har han börjat dutta med vänster bak. Tidigare gick benet mest i luften och trampade tomt. Leka kan han göra med Jazz nu igen, men det får bli med kontroll. Gå uppför trappor får han också göra. Det känns så kul att han blivit så mycket bättre. Pälsen har börjat växa ut på ryggen, så ärret syns nästan inte nu.

Annars åker vi hit och dit och hämtar material på K-Rauta, IKEA och Bauhaus. Alltid saknas något. Jag har nog varit  och kompletterat en till två gånger varje dag. Sedan åker vi varje kväll till Sigtuna och sover där. På hemvägen hittar vi på något som agilityträning eller långa promenader med vänner. Det blir dålig mathållning, men snart är köket färdigt. Det ser riktigt fint ut redan. Idag monteras den inbyggda micron.