Rättvik, körhallen, 5 – 6 november.

Hur ska man sammanfatta en sån’ här helg? Efter lunch i fredags kom vi i alla fall iväg. Lite spännande kändes det eftersom det var 1.300 starter/dag och därmed tidiga morgnar. Anmälan kl. 05.30 och första bangång  kl. 06.10. Skulle jag orka? Jag sörjde lite att mitt lag inte var med. Det skulle ha givit fler starter, när jag ändå åkte så långt, men lite tur var det ändå, för jag fick sovmorgon på lördagen och kunde åka hem tidigare på söndagen. En mellanlandning för fika hos Erik i Gagnefs kyrkby och sedan var det mörkt, när jag hittat stugan. Stuga och stuga…. Den var stor med 3 sovrum, storstuga, kök och stort badrum. Jag skulle dela den med Cili, men Thea började löpa, så hon kunde inte komma. Det fanns utrymme att röra sig på, men lite tråkigt att inte ha någon att prata med.

Lördagen började lugnt. Min första bangång var kl. 11.30 med hoppklass 3. Jag kände värken i ryggen och i knäna, men bet ihop. Sedan gjorde Jazz ett jättefint lopp, som jag förstörde genom att trycka honom alldeles för tidigt mot 2:a hindret, så han tog det från fel håll. Den värsta smärtan i min rygg gick i alla fall över efter loppet, så något knäcktes väl rätt. Dessutom kändes det så vansinnigt roligt. Jazz har verkligen utvecklats. Här kommer loppet.

Sedan var det agilityklass 3. Där lyckades vi med 0 hinderfel. Tiden har jag ingen aning om, med han var duktig och jag också för en gångs skull. Vi fick snurrar på 3 ställen. Den värsta var framför långa tunneln. Det är inte första gången vi får sådana snurrar. Det är någonting, som jag gör tokigt. Åhza tittade på filmen tillsammans med mig och konstaterade att jag vevar med båda armarna. Inte så lätt för Jazz att veta vart han ska då. Himla dumt. Det där har jag ju tränat på kurs. Använd närmaste handen och jobba lågt! Vilket minne man har. Jag är ändå väldigt stolt över nollan. Det var Jazz’s andra agility-3:a.  Här är loppet.

Så kom dag 2 i Rättvik. Skönt att jag kom i säng tidigt kvällen före och att jag städat det mesta då.

Klockan ringde kl. 04.00. Det var mörkt ute, men bara att stiga upp, städa färdigt, rasta hundar och bege sig till körhallen. Det var anmälan kl. 05.30 och 1:a bangång kl. 6.10. Med startnummer 8 hade jag inte så mycket tid att vakna på, men Jazz var pigg. Han skötte sig hur bra som helst. Jag stötte knäet i ett hinder och hörde domaren blåsa. ”Shit” är jag diskad, tänkte jag och tappade fokus efter det. Jag var nog lite virrig innan balansen och då stack Jazz in i en tunnel, men det är klart, jag var ju vänd mot den. Klassisk felvisning.  Här kommer agility-3:an.

Så var det dags för helgens sista lopp för vår del. Hoppklass 3. Där hade jag bestämt mig för hur jag skulle handla, men medan jag väntade på vår start tänkte jag om för att försöka vinna lite tid. Klassisk dumhet. Inte ändra sig efter bangång. Jazz gjorde ett fint lopp. När vi kom till det kritiska hindret blev jag lite osäker och tänkte en hundradels sekund. ”Hur var det nu?” Det har man inte tid med. Alltså: Jazz tog det hinder, som jag var vänd mot precis som han skulle, men jag var felvänd. Jag borde få en smäll i huvudet. Hur klantig får man vara? Här kommer spektaklet:

Sammantaget har Jazz varit väldigt duktig. Vi behöver träna tunnelsug, men mest är det jag som behöver träna hjärnvindlingarna och fysiken förstås. Det är svårt med all värk i knän och rygg att träna kroppen även om jag försöker. Skönt ändå att jag inte känner något under loppen, men det skulle gå att röra sig snabbare om jag kunde träna i alla fall lite som förr.

Vår tävlingsdag slutade tidigt, så efter en promenad kom vi iväg från Rättvik redan kl. 11. En paus på Mc-Donalds i Hedemora och vi var hemma före kl. 16.