Archive for februari, 2012

Lydnadsträning utomhus, äntligen.

27 februari 2012

Under lång tid har vi bara tränat i vardagsrummet på en ca 2 meter lång matta. Nu åkte vi till klubben i Bro-Håbo. Överallt var det knölig svallis. Livsfarlig att gå på t.o.m. med broddar. På agilityplanen var det snö, så där slapp man halka omkring. Där tränade redan några lydnad. Hundarna och jag gick en vända i skogen. Bara is överallt. Trots allt hittade jag en liten yta med bara fruset gräs. Bättre utrymme än på mattan hemma i alla fall. Aston fick träna lite fritt följ. Han är duktig, men när jag belönar lutar han sig fortfarande bort och ser förskräckt ut. Inkallning gör han också bra. Resten av tiden fick han göra det som han älskar mest av allt: att gå omkring och nosa. Fördelen med att vara pensionär och dagledig: Inga andra hundar på klubben, som kan störas.

Jazz gjorde efter mina mått mätt väldigt fint fritt följ. Inte skällde han heller. Då belönade jag med det som var kvar av hans frukost. Sedan tog jag fram ungnötlevern. Då blev han så ivrig, så då började han skälla igen. Jag kunde inte gå lika långt fritt följ då. Läggande under gång gick kanonfint, inkallning gick kanonfint och ställande under gång gick också kanonfint. Vilken duktig hund. Han kommer ihåg allting. Jag provade att kasta apporten en liten bit för att få den intressant, men det blev den inte. Ett par gånger tog han upp den i munnen, men släppte snabbt. Annars beter han sig som om det vore en target och trycker tassarna på apporten. Det där är vårt svåraste moment. Aston gör likadant. Han sätter tassarna på targeten. Jag väntade och väntade för att se om Jazz skulle prova ett annat beteende med apporten, men mest utlöste det en massa skällande. Några gånger lyckades han liksom Aston att dutta lite med nosen på targeten, men hur i alla världen ska vi komma vidare. Platsliggning och hopp får vi träna, när det blir lite varmare och inte så hårt och halt på marken.

De andra som tränade på agilityplanen tränade skott idag, så vi fick det lite på köpet. Jazz reagerade inte alls. Vid första skottet vände han bara på huvudet en kort stund mot det håll, som ljudet kom ifrån. Svansen i topp hela tiden och verkade inte ett dugg bekymrad trots 4 skott. Aston sänkte svansen och ville inte ta emot godis, men det gick ganska snabbt över. Någon minut efter sista skottet var han som vanligt igen.

Jag då? Jag ska ju i princip känna mig frisk nu, men det gör jag inte. Som effekt av mitt dåliga immunförsvar har jag herpesblåsor i munnen. För en månad sedan hade jag på tungspetsen. Det har jag haft många gånger, så jag brydde mig inte om det så mycket. Förra veckan hade jag på sidan av tungan långt in på vänster sida. Det gjorde riktigt ont och det skavde mot tänderna. Ändå stod jag ut. Nu har jag sedan i lördags en stor blåsa under tungan långt bak på höger sida. Nu är det riktigt besvärligt. Jag har svårt att svälja, svårt att tugga och svårt att spotta. Dessutom har jag en fruktansvärd huvudvärk, som jag tror beror på herpesen. Efter 2 alvedon och 2 x 2 valtrex (mot herpes) har jag kvicknat till lite.

Jag är så sugen på att åka långfärdsskridskor i alla fall ett par varv på sjön. Igår såg det så fint ut, men då hann jag inte eftersom jag var hos Marianne på 70-årsuppvaktning. Det är hemskt vad mina väninnor har blivit gamla. Kul att de är så pigga i alla fall. Hela gänget med tanter hos Marianne dansar flera gånger i veckan och har jättekul. Det är verkligen inte dåligt.

Annonser

Återhämtning.

25 februari 2012

Jag hade läkartid på telefon i torsdags, men han hade så mycket att göra, så han ringde på fredag kväll.  Då hade jag precis lämnat bilen hos Åsa och Mattias för att promenera till Loine och Bosse, som skulle bjuda på middag.  Mitt i första uppförsbacken var jag. ”Oj vad du flämtar. Är du ute och springer?” sade han. ”Nej, jag gick just bara ut med hundarna, men det är så här jag är”.   Då blev jag kallad till KS dagen efter, alltså idag, Prover har tagits och jag har ingen infektion i kroppen, då CRP = 5.       Han sade att jag har varit väldigt hårt behandlad under en lång tid (9 månader) , så kroppen måste få återhämta sig.  Det märks faktiskt. Jag har varit orolig för att mina trombocyter höll på att ta slut. I måndags var de bara 18. Jag tog sista revlimiden i söndags och till idag hade de redan gått upp till 28. Kanske allt det goda vinet, som Loine och Bosse bjöd på hjälpte till.   Han trodde att min hemska hosta beror på att medicinerna förstört flimmerhåren i luftrören och inte att det var p.g.a. mykoplasma eller liknande.

Immunförsvaret är lågt. De neutrofila är bara 0,4, men nu får jag ta de sprutor, som redan finns i mitt kylskåp och de ska påverka att jag får fler vita blodkroppar. Jag kan behöva det nu, när Hongkonginfuensans barnbarn är på gång. Jag kunde ju inte vaccinera mig p.g.a. alla andra mediciner fast jag tillhör riskgrupperna. Hongkonginfluensan 1998 hade jag och var jättedålig. Det kan ha varit den som triggade igång myelomet kanske.

Hundarna fick vara hos Åsa och Mattias medan jag var på KS.  Vi hade sovit över där, så det blev perfekt. Nu ska jag försöka ta tillbaka lite av den lilla kondition, som jag hade i december och sedan kan vi börja planera kurser och tävlingar igen. Hundarna längtar nog mer än vad jag gör t.o.m.

Att komma igång.

21 februari 2012

Nu har jag läst om Ola Skinnarmo i Friluftsliv. Citat: ”Mest tror jag det beror på att jag är väldigt bra på att gilla läget och lägga energi på rätt saker. Jag uppehåller mig inte vid det jobbiga helt enkelt”. Med den inställningen blir livet helt klart lättare att leva. Ett annat citat: ” Att leva sin dröm måste ju vara roligt, annars kan man ju lika gärna låta bli”.  Visst kan jag känna igen mig i det där. Jag brukar tänka att jag ”tänker bort” problem och sjukdom. Det är väl detsamma som att gilla läget åtminstone åt det hållet. Jag tycker bara att det är svårt, när jag drabbas av en förkylning. Då tappar jag lätt gajsten och förkylningar har en förmåga att bli väldigt långvariga hos mig.  Det roliga med att leva sin dröm är ju agility för mig. Oavsett hur det går, så är det ju så himla roligt. Att drömma om bra resultat, att känna att kontakten med hunden fungerar, att se arbetsglädjen hos hunden, att känna att intränade moment fungerar även på tävling, att i resultatlistan se att ”gammeltanten” slagit ekipage med mycket yngre förare. Det är upplyftande.

Nu är det ändå så svårt att komma igång. Okej, jag har fortfarande förkylningen kvar, men ändå…. Vad skyller jag mer på?  Halka och drivsnö på vägarna, råkallt i ridhuset, känner mig ruggig, osäkerhet på vart myelomet är på väg? Inte vet jag, men jag har inte haft någon lust alls att träna varken mig själv eller hundarna sista tiden. Ändå har jag sett fram emot att bli så pass frisk, så jag kan börja träna. Dubbla motstridiga signaler i hjärnan. Vi tar ju ändå långa promenader varje dag hundarna och jag.   2 1/2 timme och som minst 1 timme i taget. Idag var det inte så kul med blöta superhala vägar. Broddar både på framfoten och på hälen var det som gällde. Ändå var det svårt att traska på i normal takt. 4 plusgrader och sol, som tittade fram då och då, så det var vackert ute.  Snösmältningen på grannens balkong ovanför gör att det är en ridå med vatten, som forsar ned på min altan. Blir det bara torrt där uppe kan man nog snart sitta ute och sola fina dagar. Synd om alla barn är det i alla fall. Sportlovet är nästa vecka för det här området. Snön hade kunnat få ligga kvar 2 veckor till.

Jag försöker i alla fall komma igång med ett någorlunda normalt liv trots att förkylningsviruset verkar stanna kvar hos mig för evigt. Igår var jag i stan. Satt några timmar på Toy-Bar vid St. Eriksplan tillsammans med Gunilla Ö och Maggan T. Det var länge sedan vi sågs så det var mycket att prata om. Vid hemresan sedan gick det ingen buss från stationen och jag var inte riktigt bra klädd för att gå de 2 kilometerna hem i motvind, men så blev det. Vaknade så i morse utan röst och med en lätt huvudvärk. Kan man bli mer less. Gulliga grannflickan Johanna, som är så hundintresserad och har bett om att få ta hand om mina hundar så mycket som möjligt hade hundarna hos sig igår, så de hade också en fin kväll.

I lördags hann Birgitta Ö och jag åka några varv långfärdsskridskor på Lillsjön innan ovädret kom. Vi lagade middag hemma hos mig och var sedan på bio i Jakobsberg. Hemfärden den kvällen var rena mardrömmen. Dålig sikt och moddig väg. Kom man bara lite utanför det uppkörda spåret gick det inte att styra bilen. Jag var mycket tacksam över att jag kom hem helskinnad och med hel bil.

I söndags gick jag ned till Kungsängens brygga och tittade på Vikingarännet. Vilket elände. Blöt ytmjuk is och motvind från Kungsängen. Det var glest med åkare och de som åkte såg väldigt slitna ut. Jag skulle inte vilja ha deras lår morgonen efter. Tydligen hade många brutit redan vid Skokloster och i Sigtuna och många kom nog inte ens till start. Otur för Vikingarännet, som även förra året fick rejält snöfall precis före loppet.

Sedan fick jag lammstek, som Mattias gjort i ordning. Det var en riktig kalasmiddag och jättemysigt att träffa lilla Sofie igen. Ett bättre alternativ är att träna i ridhuset den kvällen kände jag.

Ja, ja. Lite normalliv för mig i alla fall. Nu väntar jag på att energin att börja träna ska komma tillbaka snart.

Årets Agilityhund klass 2.

15 februari 2012

Nu har jag varit på årsmöte i Väsby BK. Det var ett risktagande eftersom mina blodvärden är riktigt dåliga och många är förkylda, men jag orkar inte bara isolera mig och vara hemma ensam i en liten lägenhet hur länge som helst. Med bara 0,7 vita neutrofila är man ju dum om man är tillsammans med förkylda människor, men isolering kan ju göra en tokig också och det kanske är värre. Nyfiken var jag också eftersom jag sitter i valberedningen. Alla föreslagna blev valda, men vi fick backning på revisorerna. Vi hittade helt enkelt inga och nu får vi tid på oss att leta fram några till nästa möte den 25:e april. Var vi nu ska hitta revisorer vet jag inte , men kanske dyker det upp några frivilliga.

Lite orolig är jag eftersom Hb:t fortfarande är 110 trots epo så länge och trombocyterna har gått ned till 19. Det märks för jag har fått en massa petekier på höger överarm. I somras var trombocyterna nere på 11 och då fick jag transfusioner, men de bryts tyvärr ned fort. Jag tror att sjukvården tycker att 19 får duga åt mig.

På mötet var det förstås också prisutdelningar. Det är många duktiga hundar i klubben i de olika grenarna. Jag känner ju mest till agilityhundarna och de är riktigt bra. Så jag är mycket, mycket stolt över lille Jazz, som vann Årets Agilityhund för klass 2, 2011. Det kan han aldrig göra om för nu tävlar han bara i klass 3. Vi fick ett presentkort på Folksam. Det kan bli ett ekonomiskt tillskott, för jag försöker sälja det som jag brukar. Jazz är ju försäkrad i Agria och jag har inte tänkt byta försäkringsbolag.

Lätt att ledsna.

11 februari 2012

Min pappa sade alltid att en Maxénare bryter aldrig ihop. Så! Jag biter ihop och går vidare. Men vad f-n. Jag blir så less. Nu har jag tagit antibiotika i 5 dagar. Egentligen är jag ganska OK, men förkylningen släpper inte helt och jag är så trött. Inte sovtrött. Orkar bara så dåligt. Idag tog hundarna och jag promenad runt sjön för första gången på 10 dagar. De blev så glada och nöjda och jag blev så slut.

Hur mycket påverkar det som finns runt omkring? Jag är också så less på att göra allting själv. Ofta träffar jag på andra hundägare på promenad och vi tar sällskap, men ändå. Att inte ha någon som är lite självklar, när man är sjuk. Åsa tänkte åka 3 mil t.o.r. förra fredagen för att kvällsrasta mina hundar likaså Birgitta Ö. Det tyckte jag var för mycket. Grannar ställer alltid upp, men det är ändå jobbigt att ringa runt och fråga vem som kan. Jag har svårt att be om hjälp. Det ska vara väldigt illa om jag ska be någon. För det mesta krälar jag iväg själv, även om jag är sjuk, med hundarna om de ska rastas.

Just nu omges jag av idel cancersjuka människor. Som Åsa sade: visst finns det friska människor i din ålder. Jo visst, men jag hinner inte riktigt med dem. De flesta av mina friska väninnor bor en bit bort. Självhjälpsgruppen för myelomsjuka: hur kommer det sig att just jag är ansvarig för den? Svårt att säga nej har jag förstås om någon annan blir drabbad. Alla andra säger nej. Vad är det för fel på mig då? Flera känner sig dåliga och deprimerade. Då behöver de mig. Just nu känner jag mig tömd. Mina närmaste väninnor har bröstcancer. Även deras döttrar. Inte bara en. Jag brukar tänka positivt, men en förkylning räcker för att skalet ska rämna.

Jag tänkte att om jag skriver en klagolista på skit och elände, så kanske det försvinner ur tankarna sedan. Hoppas kan man. Nu kommer listan:

1998 diagnos myelom, mamma fick en stroke och blev liggande okontaktbar, pappa fick diagnos: alsheimer, köpte Pajazzo

2000 cellgiftsbehandling startade, misslyckades och startade igen.

2001  benmärgstransplantation med egna stamceller. Låg länge isolerad. Yttre menisk i vänster knä gick sönder. Opererade.

2003  Pajazzo blev dödad av ett hundspann i Åre medan jag var hos Mona i Florida. Aston kom till oss.

2004  Min man hotade med skilsmässa om jag inte slutade arbeta. Jag fick sjukpension. Max kom till oss. Mamma dog.

2005  Yttre menisk i höger knä sprack. Operation.

2006 Skilsmässa ändå. Max blev dödad av en rottweiler-schäferblandning. Jag flyttade till Aprikosgränd.

2007  Ny cancerbehandling. Spricka i mellanfotsben i höger fot. Gips och kryckor större delen av sommaren. Aston och jag ville ned på marken. Köpte marklägenheten i Kungsängen. Flyttade.

2008  Inflammation i sena i vänster fot. Kryckor igen. Dyra behandlingar med kinesisk akupunktur och hos podiatrist, som tejpade foten för att jag inte skulle kunna använda den. Hela sommaren och hösten.

2009  Jazz flyttade in till oss. Aston fick ryggproblem och vårdades på Albano. Jag fick diskbrock och inre menisken på höger ben blev sämre. Operation och kryckor igen.Pappa dog.

2010 Cancerbehandling igen. Kunde trots allt tävla en del med Jazz. Astons ryggproblem blev sämre. Lös broskbit som skurit sönder en disk, så all diskmassa rann ut och han blev förlamad i hela bakkroppen + att han skrek av smärta. Han opererades på Strömsholm. Hela hösten därefter rehabiliteringsträning.

2011  Cancerbehandling igen, 5:e gången. Problemen med inre menisken i vänster knä blev sämre efter KM. Datortomografen hittade en 5 cm stor tumör i bäckenet och en mindre med början till kompression i L3.

2012  Cancerbehandlingen fortsätter, vem vet hur länge eller om den gör nytta.  Strålning 10 dagar av bäckenet.

Phuu!! Känns skönt ändå att summera eländet. Det är som om jag hela tiden väntar på att allt ska vara bra, så jag kan börja leva ett normalt friskt liv. Mina väninnor reser till alla möjliga exotiska länder och har mycket att berätta, men jag vill inte bara leva genom dem.Man vill ha ett eget stimulerande liv.

Sedan ska jag göra en bra-lista också. Det behövs för balansens skull.

Trist-sjuk.

07 februari 2012

Jag tänker så mycket på Jessica. Hon är så fin. Nästan som om hon vore min dotter. Hon är ju lika gammal som Mona, min yngsta dotter. Jag kände hennes mamma också och jag känner hennes syster. Det är så onödigt att så unga människor ska behöva få en så hemsk sjukdom. De ska kunna njuta av livet och av sitt fina barn. Det var så fint att se Jessica och hennes pojkvän, när de satt tätt ihop på agilitytävlingarna. Jag blir så arg av att sånt kan hända och jag önskar innerligt att hon ska bli frisk.

Äldre människor blir också sjuka, men har oftast levt ett bra liv och har vuxna barn. När jag fick min diagnos var jag 53 år. Mina barn hade flyttat hemifrån och jag hade nyligen gift om mig med Stig. Att han sedan inte stod ut med min trötthet är ju en annan sak. Om det var det som orsakade skilsmässan kan jag inte veta. Det visade sig i alla fall att han avslutat alla sina 3 äktenskap på precis samma sätt efter precis 10 år.  Han sade ju också att om jag blev dålig så var det sjukvårdens sak och ingenting som han behövde befatta sig med, så vad skulle det vara för mening med att vara kvar i ett sånt äktenskap.

Det finns annat som upprör mig också. Vill man få blodet i omlopp behöver man bara titta på nyheterna. Breivik vill ha medalj för sina dåd, folk skjuts i Malmö, 10-årig flicka knivskuren vid attack på skolgården, massakrerna fortsätter i Syrien understödda av Kina och Ryssland, en pappa i Rom slänger sitt lilla barn i Tibern då han inte får som han vill i en vårdnadstvist. Listan kan göras lång. Jag undrar så vad som gör människor så grymma. Har det alltid varit så eller är det journalisterna som hittar fler händelser?

Själv har jag lite jobbiga tankar om mig själv. Inte för att jag tycker att jag blivit grym utan p.g.a. mina sjukbehandlingar. Jag mår ju egentligen bättre idag. Febern har gått ned från 38,5 till 35,8. Det är bra. Halsen är bra, bihålorna är bättre, ögonen rinner inte, hostan har lättat mycket. Igår fick jag min vanliga behandling på KS. Det var Zometa och gammaglobulin. Jag lungröntgades, prover togs och jag fick antibiotika. Röntgen visade ingen lunginflammation. Jag hade en sänka på 92. Sänkan oroar mig. Varför är den så hög av en infektion av det här slaget? Kan den ha ökat så mycket på 6 dagar eller har den varit hög länge fast jag inget känt? Jag har inte vad jag vet haft så hög sänka sedan 1998. Då utredde de mig i 3 månader innan de kom på att jag hade myelom. Då var sänkan 75. Kan det vara så nu att myelomet håller på att ta kontrollen. Jag har ju gått på cancerbehandling i nästan 9 månader nu utan att mina blodvärden blivit bättre. Trots epo varje vecka ökar inte Hb:t. Jag har nu 111. Bara 33 trombocyter och nästan inga vita blodkroppar. Har legat på 0,5 – 0,6 hela vintern. M-komponenten vill heller inte minska. Jag är trött idag och lite darrig. Man tänker så mycket, när man inte orkar sitt vanliga liv. Det är synd om hundarna. På en vecka har de inte fått någon stimulans, som de är vana vid. Det har bara blivit korta rastningar i koppel med mig eller underbara grannen Fanny.

Ändå kan jag förklara dagens trötthet. I morse kändes det OK. Jag åkte till frissan: färgade, klippte och gjorde slingor. Det tog tid och efter att ha handlat mat på hemvägen blev det inte lunch förrän kl. 15.  Bara det kan man bli darrig av även om man är frisk. Nu är det dessutom krig och medicinkrockar i kroppen. Jag började gårdagen med cortison, revlimid och Fragmin.  Åkte till sjukhuset och fick Zometa och Gammanorm. Spädde sedan på med Bioclavid, som jag ska ta 3 gånger/dag i minst en vecka. Av cortison blir jag pigg och speedad, av antibiotikan blir jag trött. Av revlimiden blir man förstoppad och av Bioclaviden kan man få diarré. Av Zometan och Gammanormen får jag influensakänningar. Att jag är lite skakis är nog inte så konstigt, så egentligen borde jag inte oroa mig, men tanken på den höga sänkan och mina övriga dåliga värden bekymrar mig. Ska komma ihåg att fråga läkaren vid nästa tid, som är vecka 8.

Mina lojala hundar är så gulliga. De tävlar om vem som ska vara närmast och bli mest klappad. Minsta initiativ från mig utlöser glädjeyttringar. Jazz har lärt sig att på kommando hämta en leksak i hans lek-korg och komma till mig för att vi ska leka. Kul grej, som han har lärt sig själv. Det största skillnad jag märkt är att Jazz inte bajsar så ofta, som han brukar. Äter bra gör båda och Aston bajsar som han brukar. Jag tror att Jazz är påverkad av situationen här med mig.

Förkylningselände!

04 februari 2012

Rinnande ögon med en gul smet, som klibbar ihop, så jag inte kan öppna ögonen utan hjälp på morgnarna. Snorig, täppt näsa och en jobbig rosslig hosta och dessutom feber. Mycket gnäll är det. Jag lever med nässpray, apotekets nässpruta Nasaline, Alvedon också tvättar jag ögonen med handsprit. Visst svider det lite, men jag tror att det är bra. Det finns de , som har det värre. I Europa fryser folk ihjäl. Jag tyckte ju att det var skönt att det äntligen kom en vinter, men det kunde ju vara med måtta. T.o.m. norra Afrika har ju kallt med snö och is. Inte kan det väl bero på någon global uppvärmning.

Värme har de i Syrien. Där dödar statsmakterna urskiljningslöst. Hur är folk funtade egentligen? Eller: hur fungerar karlar, som har makt?  ” Död åt folket – pengar till mig”!  Är det så? Har inte alla män någon gång fostrats och älskats av mammor? Fostrar mammor sina söner annorlunda än sina döttrar. Vad vet man. Nog har jag försökt fostra mina barn lika i alla fall. Många män tror att de är navet i universum och att allting kretsar kring dem. T.o.m. vanliga svenska män. Det har jag förstått efter ett kort besök på en dejt-sida på nätet. Mest handlar det om akut behov av sex, också tror de att vilken kvinna som helst ska ställa upp oberoende av med vem –  även gifta män. Glöm det!

Man hinner tänka en del, när man ligger här i sängen och inte heller orkar läsa. Jessica skriver i sin blogg om genernas betydelse för sjukdom. Myelom är inte ärftligt. Det är tydligen helt klart. Varför har jag fått det då? När jag möter någon gammal släkting och de hör vad jag har, säger de alltid att” det finns ju inte i släkten”. När jag läste Paulins första bok fick jag mig en tankeställare. Om man arbetar och tränar mycket utan att vila och dessutom undviker alla former av fett – även de nyttiga – (fast jag har i och för sig varit glassoman, men det är inte nyttigt fett i glass), så är risken stor att man utvecklar cancer. Jag vet ju hur det var. Jag jobbade som idrottslärare hela dagarna. Hade 6 klasser i rad terränglöpning, så sprang jag med alla t.ex. Tränade jag inte med eleverna, så lyfte jag och bar omkring tunga saker och stressade för att hinna mellan lektioner. Så cyklade jag till och ifrån ca 2 mil nästan hela året. Så tränade jag på kvällarna eller hade träningsgrupper för andra, där också mina barn var med. Att dessutom vara ensamförälder till 3 barn sedan 3 tonåringar tog väl ut sin rätt antar jag. Det var ingenting, som jag tänkte på då. Det flöt på automatiskt liksom. Det var, när jag läst Paulins bok, som jag började tänka i de här banorna. Rädd för fett i alla former (utom glass) var jag hela tiden. Det satt väl i sedan tiden då pappa vägde mig och mamma varje lördag för att kontrollera att vi inte gick upp i vikt.

Finns det någonting, som jag skulle önska just nu, så är det att få en artroskopi i mitt vänstra knä. Nu är det riktigt besvärligt igen. Jag röntgade för ca 5 år sedan. Läkaren sade att menisken var trasig, men att det inte var någon idé att göra något åt den, för jag har så mycket artros, så jag skulle ha ont i alla fall. Nu tycker jag att jag kan hålla artrosen i schack ganska bra med hjälp av Glykosamin. Det känns mest som att läkaren tyckte att gamla tanter gott kan gå och halta. Det gör väl ingenting……..   Jag har ju redan gjort artroskopi på 3 ställen. Stora delar av meniskerna  – både yttre och inre i höger knä och den yttre i vänster knä är borttagna. Det har varit jättebra för mig. Det gäller att hamna hos ”rätt” läkare. De yngre, som själva håller på med idrott, tycker nog att det är lite kul med en gamling, som envisas med att tävla agility. Då är det lättare att få en operation. Om jag nu lyckas tävla trots behandlingar mot benmärgscancer, så känns det vansinnigt tråkigt att bli hindrad av en jädrans menisk.

Jobbig förkylning.

03 februari 2012

Inte ska man skriva att livet är underbart med gympa och skidåkning. Det straffar sig. Så här förkyld som nu har jag inte varit på evigheter. Efter 3 dagar i sängen(utan feber) förutom några hundrastningar/dag har jag nu fått feber också och hackar tänder rejält, när alvedonet går ur kroppen. Jag tycker inte om att vara sjuk och har aldrig haft tålamod med sånt.

Jag brukar undvika att skriva om sjukdom och koncentrera bloggen på nästan bara hundaktiviteter. Myelomet brukar jag ”tänka bort”. Då inbillar jag mig att det inte finns. Duktiga gulliga Jessica är så stark och har börjat skriva blogg om sin kamp mot cancern. Jag beundrar henne enormt. Samtidigt blir jag stimulerad att skriva om min cancer. Den finns ju även om jag försöker låtsas att den inte gör det. Den här förkylningen är nog också sämre eftersom jag saknar tillräckligt med vita blodkroppar, som är kroppens försvar mot infektioner. Jag har ju för lite av alla sorters blodkroppar, som effekt av myelomet. Trots sprutor med Epo varje vecka sedan i somras har inte mitt Hb gått upp mer än till 111. Nu verkar det som om det tar tid att få nya blodkroppar också samtidigt som M-komponenen, som inte alls ska finnas inte vill försvinna. Nu är jag inne på 9:e månaden med behandlingar. Det känns trögt och det är klart att jag är orolig. Lunginflammation har jag visst dåligt försvar mot, så jag hoppas att den hemska hostan inte beror på det. En underbar granne kvällsrastar hundarna ikväll och jag är mycket tacksam.

Det här är en skitsjukdom och tyvärr drabbas den ena efter den andra av mina vänner av olika cancerformer. Jag undrar vad högre makter menar med det. Arvssynden tror jag inte på.

Så är det mina små hundar, som är vana vid att vara ute flera timmar varje dag. Nu är de så gulliga och lojala, De ligger bredvid mig i sängen och klagar ingenting. Det verkar som om de förstår. Jag blir nästan lite orolig att de ska bli smittade.

Före jul gjorde ett försäkringsbolag en film om mig och om hur det är att leva med myelom. Då hade jag inte varit ens förkyld på nästan ett år. Vad lätt det är att vara positiv då. Nu skulle det bli en helt annan film.

Tur – otur eller klantigt?

01 februari 2012

Strålningen av bäckenet är klar. Det var lite jobbigt att åka in till KS varje vardag, men det kunde ha varit värre. Somliga måste ju in i flera veckor, så 10 dagar gick ändå smidigt. I början kände jag inget av det, men de sista strålningsdagarna blev det riktigt ömt. Ett tag visste jag inte om det berodde på att jag samtidigt började på gympan, men en dryg vecka efter sista strålningen gick värsta ömheten över. De tror inte att det går att få bort tumören, men de hoppas att den ska sluta växa och det hoppas jag också. Det finns ju en till i L3. Där är början till en kompression, men den är ännu så länge så liten, så läkaren tycker att det är för tidigt att stråla där. Det har jag svårt att förstå, för jag tror att det är bra att gå på den så tidigt som möjligt. Kanske är det så att kroppen inte tål strålning på flera ställen samtidigt. Inte vet jag. Jag måste i alla fall vara försiktig och inte bära för tungt. Om jag faller och sätter mig på rumpan kan den tydligen spricka och det vore inte kul.  Mest besvär har jag ändå av mitt gamla diskbrock. Disken är helt platt nu och det känns rejält i ischiasnerven. Hela tiden strålar det ned på baksidan av låret och det gör rejält ont på ett ställe fram på vaden. Skam den som ger sig ändå.

Jag har gått med i Gymmix Kungsängen igen. De senaste 2 veckorna har jag varit på 3 medelgympapass i veckan. Vissa rörelser får jag låta bli eftersom smärtan i låren hindrar och jag kan heller inte hoppa p.g.a. det. Allt annat fungerar och det är roligt. Jag känner ännu mer än tidigare att det är viktigt med en bra muskelkorsett. Mina dåliga kotor behöver stöd. Dessutom har ju vintern kommit äntligen och det har blivit många långa promenader på den plogade isbanan på Lillsjön och flera sköna skidrundor på sjön tillsammans med hundarna. Jag har känt att styrkan är på väg tillbaka och då försvinner också en del smärta. Härligt!

Efter avslutad skidtur.

Min förkylning som inte velat släppa taget har känts rätt OK och jag har verkligen njutit av sol och motion. Nu har jag nog tagit ut mig för mycket i alla fall, för eländet har satt igång med förnyad kraft. Är riktigt ruggig. Frågan är om jag har otur eller om det är klumpigt av mig att träna för mycket under pågående behandling med nästan inga vita blodkroppar som skydd mot infektioner. Inte vet jag, men roligt var det så länge det varade.

Jazz på Lillsjön i vintersol.

Aston i förra veckans snöfall. Jobbiga snöbollar.

Inte lätt att gå med hårda bollar kring benen.

Vila hemma efter snöig promenad.

Härligt att få springa fritt på sjön.

I lördags var jag i Sigtuina och tittade på Björn och Carl, när de tränade kanotslalom i simhallen. Det såg kul ut och de var duktiga båda två. Tävlingar i Borlänge nästa lördag.

Carl tränade kanotslalom i lördags.