Archive for mars, 2012

Inför fjällresan.

27 mars 2012

Det blev ett lite annorlunda liv nu innan jag ska åka till fjälls. I lördags var det möte för sammankallande i självhjälpsgrupperna, så då gick halva dagen till möte + resor t.o.r.  I söndags då jag skulle förbereda min packning åkte jag i stället till Björn och fick bilen tvättad och däcken bytta och tvättade. Stannade sedan i Bro-Håbo på hemvägen och tränade lite lydnad efter ett kortare promenad.

Igår måndag skulle jag till KS för att lämna blodprov så tidigt som möjligt så Dr. Fredrik skulle hinna titta på resultaten och ordinera något innan jag åker till fjällen. Han vill inte att jag ska åka utan trombocyter ifall det händer något. Den morgonen var rena prövningen att bila till stan. Det var stopp redan före Akalla. Normalt tar det 25 minuter att köra till KS. Nu tog det mer är 1 1/2 timme. Jag som skippat frukost och tänkt vara hemma till morgonkaffe redan kl. 09 var inte hemma igen förrän kl. 11.15. Sedan hundpromenad och så hade nästan dagen tagit slut. Jag hann lägga fram en massa kläder och skidor och sedan var det iväg för att titta på ett för oss nytt ridhus. Lydnadsgänget har tränat i Vällsta och vi skulle se om det kan passa agilityn också. Jag tycker att det är perfekt. Bättre underlag, bättre isolerat, asfalt ända fram  (så ingen lera utanför ), ljusare, m.m.  Det var mindre plats för att ställa undan hinder än vi haft tidigare,men det går nog att ordna.  Jag passade på att träna, när vi ändå var där. Jazz var riktigt duktig. Han vågade inte skälla så mycket, när det var många okända och stora hundar där. Både Jazz och Aston låg 3 minuter på platsliggningen tillsammans med 7 andra obekanta hundar. Jätteduktigt. Vi slutade med kommendering. Jazz var OK. Lite nosande i linförigheten och några små skall, men i övrigt är jag nöjd. OCH,,,, Helt plötsligt blev apporten intressant. Han tog den flera gånger medan vi tränade och hade den i munnen vid kommenderingen även om han inte höll fast då.

Idag var det tidig morgon igen. Först hundpromenad, sedan till KS igen. Grannen tog ut hundarna en timme mitt på dagen. Jag fick 2 påsar blod och en påse trombocyter. Nu är jag tankad tillräckligt för att kunna resa bort. Kom hem vid 15-tiden och efter en timme hundpromenad var det packning som gällde. Hu vad det är bökigt, när man inte varit borta på länge.

Annonser

Bil- och träningsdag.

25 mars 2012

Första dagen med sommartid. Jag började dagen med att åka till Sigtuna. Trots att Björn var så förkyld hjälpte han mig att byta till sommardäck. Alla var engagerade eftersom de bytte på sina bilar också. Eric spolade av däck och färdigskurade bilmattor och Carl tvättade bilarna invändigt. När allt var klart schamponerade Björn och Hanna min bil och Carl spolade av den. Själv tittade jag bara på och fotade lite.Björn, Hanna och Carl tvättar min bil.

Carl avslutade biltvättningen med en ”planka” vid entrén.  Carl mi planka och Eric kikar fram.

Sedan åkte jag med hundarna till Bro-Håbo. Där var fullt med folk, som utbildades till figuranter vid MH. Hundarna och jag tog först en promenad på skogsvägen innan vi tränade lydnad på agilityplanen. Jazz är duktig, men jag vet inte hur jag ska få bort skällandet. Han blir så exalterad. Att sitta fot är ett intensivt steppande med framtassarna. Att gå fot blir ibland så mycket uppladdad energi, så han bara måste skälla. Annars är han ju jätteduktig. Apporten har vi inte tränat. Jag vet egentligen inte hur jag ska bära mig åt med den. Den är nog den enda sak i världen, som är så ointressant, så han inte vill ta den i munnen. Aston är som han är. Fritt följ med nosen i backen eller med koncentrationen på alla ljud, som finns runt omkring. Alla andra moment går bra –  utom apporten förstås.

Carl och Eric har något program i sina telefoner och de skickar de mest förskräckliga bilder till mig. Här är Carl:

Carl.

Här är Eric:

Eric.

Tur att de inte ser ut så där på riktigt.

Nu är det förberedande packning inför fjällresan.

Vårträning och annat.

23 mars 2012

Hindren är hemma från ridhuset. Nu går det att träna utomhus igen. Första dagarna behövde man ha isdubbar under skorna för att inte slira i leran. Hundarna måste schamponeras på ben och mage efter varje träning för leran på klubben går inte att bara duscha bort. Vi har tränat lydnad med kommendering en gång tillsammans med Monica M och då gick det bra. Även platsliggning med en annan hund än Aston gick jättefint. Så jag har anmält Jazz till lydnadstävling i Järfälla den 11/4 och Bro-Håbo den 14/4 fast kursen knappt har börjat då. Jo jag har anmält Jazz och mig till tävlingslydnadskurs också. Får väl se om det blir någon skillnad före och efter kursen. Idag har vi tränat själva i Väsby och visst gick det väl ganska bra, men oj oj oj vad Jazz skällde. Extra gott godis (kokt grishjärta idag) och att dessutom visa en boll är ju inte bra. Han blir så exalterad. Det fungerar nog bäst om jag har lite halvtråkigt godis. Sen undrar jag om en domare reagerar på att jag under hela linförigheten sssssssssssar. Jazz dämpar sitt skällande vid sssssssssss-ljudet. Lite dubbelkommandon vet jag också att jag har. Kanske är det svårare att få mig att låta bli dem än att lära Jazz momenten utan dubbelkommandon. Jag vickar till med huvudet vid läggande under gång och jag pekar med höger hand vid ställandet. Lite avdrag kommer det att bli för det. Apporten är vi inte alls klara med. Undrar om man får ha en spårpinne i stället på tävlingen för den tar han gärna.

Eftersom det var gott godis idag och hundarna inte ätit frukost innan vi åkte till klubben var även Aston pigg på träning. Annars brukar han helst gå runt på klubben och nosa.Det gjorde han mycket idag också och han skällde ut de stackare som vågade sig dit, så jag fick skämmas. Min Aston som nästan aldrig har skällt i sitt liv. Jag reagerar fortfarande inte riktigt utan tror att det är en annan hund som låter. Hans fria följ är en parodi förstås. Han går gärna snett bakom mig och ser ut att vara beredd att kasta sig undan ifall jag skulle göra någon konstig manöver. Stundtals tittar han upp på mig och då är han så söt, så jag smälter som smör i solsken. Han kom direkt på inkallning och läggande och ställande gick galant. Den lille rackaren som skriker ibland så man tror att kniven sitter i honom. Nu tror jag att han återuppväckt sitt smärtminne efter missödet på betongringen för någon vecka sedan. Det här skrikbeteendet försvann efter diskbrocksoperationen, men har nu kommit tillbaka. Idag har han i alla fall bara skrikit till en gång. För övrigt har han farit omkring värre än Jazz. Den unga bordercollien som dök upp på klubben fick Aston att springa som ett jehu länge. Unghunden var kopplad och blev nog snurrig i skallen.

I det vackra vädret var vi ganska länge på klubben och tränade även lite agility med Jazz. Det blev kontaktfält, som satt fint. Det blev framåtsändande, som gick bättre än någonsin med hjälp av bollkast från mig. Slalomingångar från svåra håll går inte. Däremot kan jag springa bort från slalomet och Jazz fullföljer. Mitt mål är att Jazz ska kunna gå in i slalom och fullfölja även om jag är någon annanstans. Det tar kanske några år till. Nu har gräset torkat upp lite, så vi kan träna utan att stå på öronen och då kan det bli oftare.

Jag hoppas ju också att jag ska kunna springa lite bättre, men det känns motigt. Jag blir fruktansvärt andfådd och känner mig ofta trött. Jag går på medelgympapassen 2 – 3 gånger i veckan, men kan ju inte hoppa för det gör så gräsligt ont i benet p.g.a. nerven som är i kläm efter mitt diskbrock. Jag känner ändå att det gör mycket nytta. Det blir min vanliga fjällresa nästa vecka och förhoppningsvis är jag i bättre fysisk form efter den. Lite hjälp ska jag få från sjukhuset före. Mina blodvärden är väldigt dåliga. Vita neutrofila är 0,7 igen, trombocyterna är bara 16 och Hb:t går hela tiden nedåt fast jag tar epo varje vecka. Nu har jag 96. På måndag blir det provtagning och bastest på KS och troligen blir det blodtransfusioner och transfusioner av trombocyter på tisdag. Min läkare tycker att trombocyter är viktigt ifall det händer mig något på resan och själv är jag intresserad av mera blod, så jag orkar vara ute på fjället med de andra på resan. Försiktig måste jag ju ändå vara eftersom jag har en dålig kota. Ramla och sätta mig på rumpan ska jag inte göra, så det får bli stillsam åkning för säkerhets skull.

Aston igen.

13 mars 2012

Jag önskar att hundar kunde tala. Nu är det något med Aston igen. Han är så låg igen och skriker, när jag lyfter honom och när jag tar på vissa ställen. Något har varit på gång en längre tid. När jag tänker tillbaka till 1:a mars då vi var till Albano blir mina tankar så här: Då var Aston så låg. Han bara låg och ville vara i fred. Han rörde sig inte alls, så jag trodde flera gånger att han höll på att dö. Då ringde jag till Albano och de tyckte att vi skulle komma dit. Veterinären hittade inget fel på Aston. Hon gissade på virusinfektion eftersom han hade för mycket vita blodkroppar. Han fick ta det lugnt några dagar och febern gick ned redan efter en dag. Sedan har han varit som vanligt, men pipit till, när kopplet kommit nära hans ben och det är i och för sig något nytt. Den senaste veckan har vi mest promenerat på cykelvägar och vi har tagit långa promenader. En dag, när vi passerade nya IP lade Aston sig ned mitt under promenaden. När jag ”frågade” vad han gjorde reste han sig upp och vi gick långt utan att han visade något problem. I fredags tog jag fram balansplattan. Den älskar han, men då ville han inte stå på den. Han nöjde sig med att sätta upp två tassar. Jag tyckte att det var konstigt, men han visade inga andra problem, så jag lät det vara. I efterhand så här kan jag tycka att han slokat mer med svansen än han brukar göra.

I söndags tog vi hem hindren från ridhuset och tränade en stund vid klubben efteråt. Då var han så glad och visade inte något problem.  Nu kom jag på att igår hoppade han upp på ett betongrör med lock precis som han och Jazz brukar göra varje gång vi passerar det. Den här gången missbedömde Aston satsen och drog sig upp med frambenen sista biten. Han kan ju ha sträckt sig då. Jag har också tänkt att han inte skuttar och rusar som han brukar vid inkallning utan kommit joggande. Jag minns inte om det är bara sedan igår eller om det varit tidigare.

Jag åkte till stan för att fika med Kathy idag. Då var Aston väldigt låg och krummade med ryggen och svansen hängde. Jag trodde att han var ledsen för att jag skulle iväg, så jag skojade upp honom lite och då viftade han med svansen igen. När jag kom hem var han först glad, men gick sedan undan. När jag lyfte upp honom bara skrek han så som han gjorde, när han hade diskbrock. Vi gick ut och ned till kompisen Calle, men han ville inte leka utan lade sig ned och pep, när han rörde sig.

Nu har jag haft honom på bordet, kammat och känt igenom honom. Det är inte ryggen. Han reagerar och skriker, när jag kommer åt i armhålan vid vänster framben. Han kan ju ha sträckt sig. Det är min teori nu. Ändå sprang han och lekte med lille Nisse(mops-chiwawa) igår och på promenaden på förmiddagen idag visade han inget mer än att svansen inte var i topp hela tiden. Det har ju varit isiga vägar länge och vi har också gått långt på asfalt vilket han inte är så van vid. Det blir ju mer belastning på hårt underlag.  Nu måste han rastas i alla fall. Få se hur det går. Jag ska nog avvakta med djursjukhuset ändå.

Dålig kvällsrastning. Aston gick bara rakt fram. Han varken nosade eller märkte revir, men svansen var högt på ryggen. Vi gick extra långt fast han nog ska vila mest för han bajsade inte heller. Det brukar han alltid göra på kvällen, men han verkar så spänd nu, så det gick inte. Däremot kissade han 3 gånger och gick då som vanligt på frambenen. Jag avvaktar tills i morgon.

Fot- och gång-lycka.

05 mars 2012

Isen på stigarna i skogen tycks inte vilja smälta bort. Även om det varit plusgrader några dagar har nätterna varit kalla. Jag har envisats med att gå på de isiga stigarna ändå hela tiden. Efter en vurpa trots heldubbat under fötterna blev jag lite mer försiktig. Det visade sig också att dubbarna var nästan utslitna och några var t.o.m. helt borta. Då gav jag upp skogen och började promenera på gång- och cykel-vägarna. Där är det plogat i vinter, så de är torra och grusiga. Sedan igår har jag bytt ut mina kängor med fastsatta broddar mot mina gamla ”walking shoes”. De är slitna och uttrampade, men oh så sköna. Sömmarna håller på att spricka upp, men de får hänga med tills de ramlar av fötterna. Vilken känsla att kunna gå på med mjuka skor utan att vara rädd för att halka. Under en strålande vårsol över ängarna i Tibble går det inte annat än att njuta av promenaderna. Nu märks det att min kropp varit i träda ett par månader. Det är riktigt trögt att få spänst och fart i stegen. Det kommer att ta tid. Hoppas att mitt tålamod räcker till.

Lite hundträning kan man lägga in på de här promenaderna. Fritt följ mad Jazz var riktigt bra idag. Jag gick zick-zack, i cirklar i höger varv och i vänster varv och han följde fint. Godiset i min hand kanske hjälpte till, men han vet vad han ska göra. Läggande under gång fungerade bra flera gånger och då blev Aston avundsjuk och ville absolut vara med, så han fick också lite drillning.

Har varit på KS idag också. Jag fick min vanliga behandling med Zometa och Gammanorm. De tog prover också och om det visar sig att jag fått mera vita blodkroppar ska jag nog försöka få en plats på kommunens fjällresa. Det skulle vara härligt med några dagar på fjället, men att sitta på buss med en massa folk under förkylningstider och inte ha något immunförsvar känns skrämmande.

Cert-funderingar.

04 mars 2012

Jag har försökt följa diskussionerna på agilitylistan. Det ger mig en massa funderingar. Besvikelserna är enorma p.g.a. en missad mening i de nya reglerna. Cert får gå till första ocertade hund upp till 10% av de först placerade i klass 3. Bortglömd är meningen att cert kan gå till första ocertade hund upp  t.o m. 5:e placerade hund. Det är ju inga problem i stora startfält, men är det färre än 50 startande, så missar några sin chans till cert. Många tänker sluta tävla av besvikelsen. Diskussionerna går högt ang. att man inte har chans att placera sig om man inte har en snabb högbent hund. Det talas om att det inte är någon idé att tävla ifall man inte har bordercollie eller sheltie. Jag förstår på något vis inte det här. En 60+:are undrar om hon måste sluta tävla för att hon inte är så snabb och inte har så bra handling. Några undrar om en massa raser kommer att försvinna från agilityn eftersom de inte kommer att ha möjlighet att ta cert. 3 cert = championat. Vilken tråkig inställning. Alla kan ju i rimlighetens namn inte bli champions. I så fall skulle championatet inte få något värde. Alla kan inte kvalificera sig till SM eller landslaget heller. En del verkar tro att det är en rättighet att hamna där och att reglerna måste ändras så att de får möjlighet. Jag fattar inget.

Som 65+:are måste jag sluta att tävla då? Med blodsjukdom i form av myelom, bortopererade menisker överallt, diskbrock och ålder. Måste jag sluta då?  Aldrig så länge jag kan resa mig ur sängen! Allt handlar om inställning. För mig är det så här:

1). att vakna tidigt och ta mig till tävlingsplatsen är den prestation, som gör mig mest nervös i förväg.

2). att komma ihåg banan efter 8 minuters bangång med tanke på att intelligens och förmåga att lösa problem är högst mellan 24 och 26 år. (Cilis undersökning, som väl inte är klar). Hur kan det då fungera vid 67?  Vilken utmaning!

3). att lösa alla problem, som domaren byggt in i banorna.

4). att komma ihåg under tävlingen hur jag hade tänkt lösa de där problemen under bangången och dessutom göra som jag tänkt.

Det är en så häftig känsla. när man står med hunden vid starten och inte tror att man ska komma ihåg banan. Adrenalinet kokar, man darrar och känner sig yr. När domaren blåst till start och jag rest mig från mitt böjda läge för att ta av koppel och halsband från min lilla hund snurrar hela världen. Jag tror att jag ska tuppa av när som helst. Sedan, när vi gått i mål och faktiskt oftast gått rätt väg är känslan av lyckande total. Man känner sig lycklig och inte ett dugg trött och yr. Världens utlösning! Jag skulle inte vilja vara utan det. Har min lille hund t.o.m. nollat på hinder är lyckan total. Då kommer även lyckotårarna ibland.

Kommer vi någonsin att kunna ta ett cert? Nej inte vi tillsammans. Skulle lille Jazz kunna ta ett cert med någon annan. JA ABSOLUT! Det är jag övertygad om. Han är tillräckligt snabb. Han är duktig och lyhörd. Att jag inte är så snabb är hans handicap. Ligger jag efter blir det ofta så att jag får visa honom i en båge, vilket tar extra sekunder och kanske åker vi då ned 20 placeringar i resultatlistan.

Varför tävlar jag då? Jo, det är så himla roligt. Jag har alltid varit lite av en träningsfreak och jag tycker om adrenalinkicken, som man får på tävling. Däremot MÅSTE jag inte vinna. Att göra ett bra lopp kan kännas mycket tillfredsställande. Skulle Jazz ta cert och bli champion skulle det naturligtvis vara jättekul, men vi slutar inte tävla för att den möjligheten ligger för långt bort. Jämför med Vasaloppet. Bara en kan vinna. I år med konkurrens med en klick i eliten. Sedan kommer så småningom de stora klungorna och därefter en eftertropp. 1.500 deltagare. Det är stort att vinna. Heder år Jörgen Brink och Vibeke Skofterud, men alla andra är också duktiga. Det är de som kört Vasaloppet i 40 år utan att vinna, men de har genomfört med godkänt resultat. De kör år efter år trots att de vet att de aldrig kan slå eliten. Likadant med typ Vättern runt, som jag faktiskt har kört själv 2 gånger. En massa människor kör år efter år utan att ha en minsta chans att vinna, för de tycker att det är en kul utmaning. Så många lopp, som jag har sprungit utan att vinna, men genomfört på ett bra sätt gör mig ändå så nöjd. Motsvarigheten till Vasaloppet _ Engelbrektsloppet – har jag också kört 2 gånger. Jag är enormt stolt över det, fast jag inte var i närheten av vinst.

Kan man inte se loppen som ett resultat av den träning man har lagt ned? Det som inte fungerar får man träna mera på oavsett vad man har för ras. Det är klart att om man har ett tidigt startnummer och har nollat, så önskar man att de andra ska misslyckas. Det gör jag också. Men hallå…. Titta på en höjdhoppstävling eller längdhopp eller alla former av kast. Samma sak där. Så länge man ligger 1:a är adrenalinet på topp och konstigt är väl inte det.

MAMZ-träff och Albano.

03 mars 2012

Så var det MAMZ-träff igen. Den här gången var vi hos Eva. Efter att ha tittat på de söta småhästarna tog vi en härlig promenad i skogen och över åkrarna. Jazz försökte uppvakta Iza, men hon sade ifrån på skarpen. Då försökte han med Ezzie. Hon sade också ifrån först, men när vi kom iväg på promenaden hade hon nog bara sina valpar därhemma i tankarna. Jazz gick med halva huvudet i Ezzies rumpa så fort han kom åt och inte blev hindrad av Eva eller mig. Aston var lycklig och lekte med alla som ville springa. Han rullade i snön och gnuggade huvudet i snön gång på gång.

Eva och jag pratar hund.

Sedan blev det inspektion av det nyrenoverade huset och därefter soppa och fika.  Ezzies 5 valpar hade vi förstås en riktig mysstund med. Då fick inte våra vuxna hundar vara med, så man kunde koncentrera sig helt på de små.  4 veckor gamla var de redan i farten för att upptäcka världen.

Dagen efter vaknade jag av att Aston pep. Han kräktes lite slem i min hand och ville bara ligga. Han rörde sig ingenting , lyfte inte ens på huvudet. Jag var hos honom med jämna mellanrum för att se om han levde. Det var riktigt otäckt. Han hade lite feber 39,1.  När jag ringde Albano för att få råd tyckte de att jag skulle åka dit eftersom Aston var så låg och dessutom 9 år. Veterinär undersökte honom, men hittade inget fel. De tog blodprov och det var bra förutom högt värde på vita blodkroppar, så veterinären gissade på en virusinfektion. Förmodligen var det magen. Hans bajs var lite lösare än vanligt. Kanske han ätit något dagen innan, som jag inte såg. På kvällen var han pigg igen och febern hade gått ned. Typiskt mig att bli så orolig, när någon hund är dålig. Hade jag kunnat vänta till kvällen, så hade jag haft  de 2.000:- kvar, som det kostade på Albano.

Jazz och jag missade också ytterligare en agilityträning. Det blir spännande att se om vi kommer ihåg hur man gör den dag som vi äntligen är igång igen.

Fredagkvällen satt Gunsan och jag i mitt kök och åt och pratade länge. Jättetrevlig kväll.