Fjällresa och hosta.

Det blev ingen mer träning i hundhallen för oss p.g.a. Jazz’s ben. Bra trodde jag ändå eftersom Anettes Nisse började hosta efter torsdagsträningen. Mindre risk att bli smittad – trodde jag. Samma natt började Jazz att harkla sig. Inte trodde jag att det var mer än att han behövde harkla sig.

Dagen efter var vi till Albano och ortopeden undersökte hans ben och konstaterade att det nog bara var en sträckning. Knäskål och andra knotor sitter som de ska. Skönt det. Sedan var jag barnvakt till Sofie medan Åsa och Mattias var till Globen och såg Allegios akrobater, som Åsa fick i 40-årspresent.

Sofie leker ryttarinna.

När vi sedan på söndagen åkte till fjällen hostade Jazz mycket i bilen. Fy så oroligt. Han är vaccinerad mot kennelhosta, så jag trodde nog att det skulle bli lindrigt och gå över fort. När han inte hostade var han pigg, så de 2 första dagarna var jag ute med dem på några rundar dels till fots dels på skidor i skoterspåret. Hundarna verkade pigga och glada. F.ö. var de ensamma i stugan medan vi åkte slalom i Fjätervålen. Mitt knä klarade sig förvånandsvärt bra, så det gjorde mig riktigt glad.

Sedan blev det värre och Jazz fick feber, hostade mycket och skakade. Ute var det mellan minus 18 och minus 34 grader morgnar och kvällar, så rastningarna då blev jobbiga. Dagtid var det skönt med nästan nollgradigt, klarblå himmel och strålande solsken. Onsdag och torsdag stannade jag i stugan med hundarna. Jag vågade inte lämna Jazz utan kontroll. Han pendlade mellan 38,5 grader och 39,7. Det var skönt i lä. Jag satt långa stunder på verandan med Jazz inlindad i en filt i mitt knä. För att rasta Aston bar jag Jazz i famnan innanför dunjackan.

Utsikten från altanen.

Det var tur att jag hade en spännande deckare i MP3:n.  Tur också att jag hade tagit med Vetrimoxin och Metacam. Efter att ha ringt Albano, Sollentuna och Eva S, som pratade med Ninni på Bagarmossen och alla avrådde från att ge medicin utan veterinärundersökning var jag ännu mer orolig. När Jazz knappt fick luft på torsdagskvällen och bara skakade och hade 39,7 grader var det riktigt akut. Närmaste djursjukhus var Östersund 25 mil bort. Jag packade för att försöka få tag i taxi och åka dit på natten. Efter att ha pratat med jourhavande veterinär där tyckte även hon att jag skulle ge Jazz av de mediciner som jag hade. Som hon sade så ”eftersom han är en tävlingshund, så kan han knappast ha hjärtproblem, men lova att han blir undersökt av veterinär nästa dag”. En stund efter att han fått Metacam och Veterimox lugnade andningen ned sig och han kunde lägga sig ned. Jag kollade honom varje timme halva natten och medicinen tog.

Åsa och Mattias beslutade sig för att åka hem en dag tidigare för att jag skulle slippa ta taxi hem. Gulligt av dem, som hyrt stuga och planerat sin vistelse så länge och fick avbryta för min skull.

Här bodde vi.

Utsikten från stugan.

Väl hemma slängde jag in packningen i hallen, tog min bil och åkte till Albano. Det blev lång väntan i sterilt väntrum, men Jazz blev väl omhändertagen. Jag fick också beröm. Veterinären sade att jag agerat ypperligt med medicineringen och de kontakter jag tagit. Skönt för hon kunde ha bannat mig för att han fått medicin utan att ha blivit undersökt.

Jazz fick injektioner med penicillin (amoxin), Metacam (som är febernedsättande), vätskedropp eftersom han inte druckit på 1 1/2 dygn samt injektion med B12 för att stimmulera aptiten. Han skulle ha Bisolvon (hostdämpande) i 5 dagar och Vetrimoxin i ytterligare 5 dygn. Bara korta långsamma promenader i 1 – 2 veckor och ingen kontakt med andra hundar på 2 – 3 veckor.  Aston och jag skulle kunna bli hur rastlösa som helst, men i det vackra vädret har vi gått våra promenader och jag har burit Jazz innanför jackan. Tur att han är liten.

I lördags var jag till GDV och dansade så benen blev tunga, jag har tagit en ensam skidrunda på sjön och idag har jag varit på gymmet, så kroppen ska slippa få abstinens. Nu är Jazz feberfri sedan 3 dagar och idag har jag inte hört någon hosta alls. Jag börjar se ljuset i tunneln.

Tävlingarna i Rättvik har jag lämnat återbud till. Jazz har 1 månad karens både för hostan och för Metacam. Nu hoppas jag att någon vill ha min plats i stugan, så hyrespengarna inte går upp i rök. Knäpp och trött som jag var bad jag om veterinärintyg för att få tillbaka anmälningsavgiften, men det hade jag inte behövt. Intyget kostade 300:- vilket jag tycker är hemskt. Det borde vara gratis, när man ändå betalar 5.000:- för en behandling.

Tråkiga ben.

Vi tränade i måndags i hundhallen. Vilka duktiga hundar jag har. Aston är ju lite egen och tycker att han själv ska få välja sina favorithinder, men han är glad och pigg. Eftersom han inte ska tävla, så får han välja lite fritt de stunder han tränar.

Jazz är suveränt duktig. Jag är så imponerad av honom. Så mycket energi, så mycket fokus och så mycket snabbhet. Det blev en intensiv träning. Jag ville också kompensera hundarna för att de varit ensamma under dagen då jag var på lunch med mina GCI-kompisar. Det som störde mig under träningen var mina ben. Skiiit!!! De hänger inte med. Det känns som om jag inte kommer frammåt alls. Låren känns tunga som bly. Det stör mig så mycket. Visserligen är jag gammal i agilitysammanhang, men ändå…. Jag VILL ju. Jag svor flera gånger över mina ben i måndags.

En förklaring fick jag tyvärr på tisdagen då jag var på min månatliga behandling på KS. Blodvärdena har blivit sämre. Med ett Hb på 99 kanske det inte är så konstigt att man man inte får upp farten utan att det bildas mjölksyra hela tiden. PEST! De tog nya prover igår. Få se nu om ja inte måste gå på en ny cancerbehandling och ev. få en blodtransfusion ifall värdet går ner ytterligare.

Efter måndagens träning satt jag framför TV:n, när jag hörde ett brak och såg Jazz falla från fotpallen. Förbaskade stol. Troligen hade Jazz fått ett ben mellan poängstolen och fotpallen. När han drog upp benet hakade det fast i pallen, som följde med upp. Jazz blev rädd och försökte komma därifrån. Det blev en hund, som gick på tre ben. Jag har masserat och klämt utan att han reagerat och Thess har också masserat och klämt. Det enda vi hittat är att patellarsenan på höger ben är uttänjt mer än på vänster. Himla otur. Nu är det mycket vila och lugna promenader i koppel som gäller. Jag hoppas verkligen att det går över utan att han behöver operation. Vi som ska tävla 10 lopp i Rättvik i påsk. Nu får jag se tiden ann och bara hoppas annars är det väl slut med agility för vår del.

Den olycksaliga stolen.

Det här hände för att jag tvättat överdraget och efter tvätt passar inte dynan till stolen utan sticker fram. Snacka om tvättbart överdrag. Kom igen IKEA…. Jazz kunde inte veta att det inte var något fast under kanten på dynan. Stackars liten.

Nu väntar en vecka i fjällen tillsammans med Åsa, Mattias och Sofie. Det får bli mycket hundvila i stugan och inte så mycket i skidspåren för Jazz tyvärr.

Aston 10 år och vårvinter.

Tiden bara går och inte blir det något bloggat. Får sammanfatta lite. Mycket skidåkning på Lillsjön har det varit och även många promenader på den plogade banan där. Ibland har det varit djupsnö, så man knappt tagit sig fram och vid något tillfälle var det så mycket vatten, så det gick upp över kängorna. Hundarna har alltid varit med, så även de har fått mer kondition och starka muskler. Mitt knä tål fortfarande inte belastning i böjt läge, så nu syns det tydligt att höger lårmuskel är mycket större än vänster. Strunt samma. Jag kan i alla fall gå.Det är inte alla pensionärer som kan det.

Jag har lunchat med Karin i Vällingby och shoppat lite där. Fick för mig att gå på drop-in-klippning, så nu tror jag att mössan får sitta på till midsommar. Så skalad som jag är nu hade jag inte tänkt vara. Tur att hår växer.

Karin på Massagottis.

Vi har haft årsmöte och jag avslutade mitt jobb som sammankallande i valberedningen, men blev invald i den nya fast inte som sammankallande i alla fall. Skönt det….

Har ätit på Toy Bar igen med gamla studentgänget och varit på distriktets information ang. agilityns framtid.

I söndags blev Aston 10 år. Den dagen kom solen äntligen fram efter en lång trist mulen och mörk tid.

Astons 10 årsdag.

Aston 10 år draperad i fåtöljen.

Några minnen från Astons 10-åriga liv.

Aston och Max 2006

En brygga i Skåne 2006. Aston, jag och Max.

Ingen kissar så snyggt som Aston. 2007.

Handstående kissning. 2007.

När vi bodde i Viksjö. 2007.

På hinderängen i Viksjö.

Första mötet ed Jazz i Tranås 2009.

Åtvidaberg 2009.

Rehabilitering efter ryggoperation. 2010.

Försök till julkort 2010.

Aston, mars 2011.

2012.

Vackra Aston 2007.

I måndags var det MAMZ-träff hos mig. Här är hundarna.

Gänget: Aston Jazz, Zingo, Iza, Zepp, Zappo och Elvis.

I onsdags var det skidtur runt Björnö utanför Västerås tillsammans med Helga. Mina duktiga hundar var med i skidspåret i 4 1/2 timmar.

Helga och Aston.

En härlig dag i solen.

Så skulle vi prova ifall Sofie kunde stå på skridskor på Stinsens isrink, men det fanns inte tillräckligt små skridskor till henne. Hon gled omkring i strumplästen och var lika glad för det.

Åsa och Sofie på isen.

Så har vi förstås tränat i hundhallen och Jazz är så duktig. Aston är duktig också, men får lite lägre hinder och inte så hög fart. Nu gäller det att satsa. Jag insåg just att jag betalat 700 kronor i startavgifter till Rättvik. Det blir 10 starter på 2 dagar. Då MÅSTE mitt knä klara att springa.

Jag har varit på mitt gamla jobb också. Allt är rivet och ombyggt. Idrottshallen är så fin och tyst, så jag fick lust att börja jobba igen. Skolan har fått en våning till och allt är så nytt och fräscht. Kul för alla som jobbar kvar. En restaurantkväll  i stan med gamla arbeskamrater också. Jättekul.