Archive for januari, 2014

Knivstas tävlingar i Stockholms Hundsportcentrum.

26 januari 2014

I somras sade jag tack och adjö till agilityn. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara med mer. Inte med de knäna och framför allt inte med den ryggen. Nu är jag med i alla fall. Inte är jag någon sprinterlöpare precis och ingen topphandler heller, men jag är med…..
Det trodde jag inte under veckan som gick heller. Med min 8:e behandlingsperiod mot det eländiga myelomet har det känts ganska motigt ett par dagar. Måndagar och tisdagar är jag bra igång p.g.a. cortisonet, men sedan tar det stopp. Onsdagsmorgnarna har jag svårt att komma ur sängen och ansiktet är rosa, varmt och känns svullet. Onsdagar, torsdagar och ibland fredager är jag supertrött. Sätter jag mig framför TV:n somnar jag och reser jag mig ur soffan, SÅ blir jag alldeles andfådd. Inte trodde jag att det skulle fungera att både tävla 3 lopp/dag och dessutom vara funktionär.

Så här är det i alla fall. För säkerhets skull tog jag en Orudis på morgonen och knästöd på båda knäna. Korsetten tog jag på vid varje lopp och eftersom jag fick yrsel ibland (p.g.a. revlimiden?), så tog jag också en alvedon. Det brukar hjälpa och gjorde det också. Sedan kan jag vara hur trött och snurrig som helst, men efter bangång, då jag väntar på min start händer något. När benen börjar skaka vet jag att det är på gång. Adrenalinet rusar till och jag blir superfokuserad. Piggheten känns direkt och sitter sedan i hela dagen. Rena endorfinkicken. Man brukar säga att börjar man med agility, så är det rena giftet. Det går inte att sluta. Det är väl som med alla andra drogberoende. Man måste få den där adrenalinkicken.

Så här gick det igår. Tack alla som hjälpt mig att filma. Första loppet blev en disk. Allt kändes fint och inte trodde jag att Jazz skulle springa bakom min rygg in i en tunnel. Något fel gjorde jag för att han missuppfattade. Kolla filmen..
Andra loppet blev också en disk, men det var helt och hållet mitt fel. Jazz klarade den svåra slalomingången,men jag störde honom, så han blev osäker och tog om den. Sedan ändrade jag den handling, som jag bestämt mig för på bangången och det blir ALDRIG bra. Se hinder 3 från slutet efter den böjda tunneln.
3:e loppet blev vi godkända. Jazz hoppade över kontaktfältet på balansen och det gav 5 fel också var det 3.45 sekunder i tidsfel. Han kom med de felen på 7:e plats av 37 startande hundar och banan var svår, så bara 9 hundar hade godkända lopp. Lite kul kändes det att komma bland de 10 första. Det händer inte oss så ofta..

Idag har vi haft bättre lycka. Första loppet blev en disk. Jazz tog ett hinder som han inte skulle ta. Antingen tog han för ovanlighetens skull ett eget initiativ eller så viftade jag med armarna så att han missförstod. Jag har ingen film på det tyvärr.
Andra loppet kändes fint. Det mesta fungerade. Vi kom på 9:e plats av 36 startande med 0 hinderfel och 8.24 tidsfel. Bar 12 kom i mål. . Man ser att det inte blir tidsfel bara p.g.a. att jag springer dåligt. Jazz stannar upp och frågar mig gång på gång och det blir också en del snurrar. Det är klart att om jag kunde springa långt före honom så skulle han varken behöva fråga eller snurra. Synd, men jag får väl lägga tanten i sprinterträning.
Sista loppet idag gick på samma sätt. Inga hinderfel, men 9.53 sekunder för mycket. Vi kom på 14:e plats av 37 startande och 17 st kom i mål totalt. . Det syns här också vad vi förlorar tid på. Det är nog enklare att träna Jazz’s självständighet än att träna min löphastighet. Det får bli det som jag får fokusera på. Det är synd att han hela tiden söker mig även om det är lite gulligt också.
En lång dag blev det idag också eftersom jag var funktionär i 3 klasser efter att vi tävlat klart. Aston har varit hos underbara Irene och Bernt hela helgen. Nu är allt som vanligt och vi är hemma alla tre.

Annonser

Klimössor.

19 januari 2014

Hur ska man kunna hitta en mössa som inte kliar på huvudet? En ullmössa, som sitter bra kliar runt kanterna hela tiden. Man blir galen till sist och vill bara kasta av sig den. Jag har också en ullmössa, som sitter lite löst. Den är skön även om den har förmågan att bli större och större utav värmen från huvudet. När man sedan tar den av sig kliar det i hela hårbottnen resten av dagen. Freecemössorna känns bättre, men är inte lika snygga, så i alla fall min får bara vara med vid fysiska svett-aktiviteter. Över huvud taget är det svårt att klä sig i vintervädret. Jag tycker ju om att gå och att åka skidor. Först känner jag mig kall, men ofelbart visar det sig att jag har för mycket kläder på mig och kommer hem drypande av svett.
Så var det även igår. Jag lär mig aldrig. Jag har ju ändå snart haft 69 år på mig. Det är mycket jag har svårt att lära mig. Jag vill för mycket. Nu en vecka in på den 8:e behandlingsperioden mot myelomet borde jag väl ta det mer lugnt, men då dör jag nog av tristess. Igår gick hundarna och jag vår förmiddagsrunda i snöig skog ca 2 timmar. De och jag var trötta, men jag ville så gärna åka skidor. Eftermiddagen var vi vid Gröna Dalen och körde 5 km-rundan. Jag kände mig piggare efter den. Jag badade, lagade mat och tog ett glas vin. En rikltig myskväll hade vi.
Men idag….. Phu… Vi gick vår längrunda som vanligt, men det var trögt att lyfta på benen. Jag är också yr igen precis som jag var i somras med den här medicinen. Nu blir jag andfådd bara av att resa mig ur soffan. Det är nästan så att jag ser fram emot att ta mina 20 cortisontabletter i morgon. Då blir jag piggare. Det vet jag även om jag inte alls gillar cortison. Jag VILL vara pigg utan.

Äntligen skidåkning.

18 januari 2014

Åh, vilka härliga vinterdagar vi har haft. Äntligen kunde jag ta fram skidorna. Tisdag och onsdag åkte jag rundan i Gröna Dalen med hundarna. Med Runkeeper visade det sig vara 4,62 km. Hundarna tycker kamske inte att det är så kul. De lufsar efter mig i spåret. Aston stannar ibland i någon doftfläck och kommer sedan rusande ikapp, men Jazz travar på bakom mig.

Efter rundan i tisdags.

Efter rundan i tisdags.

.
Det var väl inte världens bästa före. Gräset stack upp och på några ställen var det lite frusen lera i spåret. Inte att undra över att jag var den enda nörden, som åkte skidor i tisdags och i onsdags. Lite fundersam kan man ju ändå bli. Hur kan det komma sig att man lägger ett skidspår, som korrsar en gång -och cykelväg? Det kunde väl vara OK om de som sandar vägen tänkte efter lite. Visst kan man väl göra en halv meters uppehåll i sandningen precis där spåret korsar. Hur tänker de? Det är precis som när jag arbetade i Akalla. Spåret mellan Husby- Akalla och Tensta – Rinkeby korsar vägar efter alla branta backar. Det är ett verkligt äventyr att ta sig nedför en mycker brant backe och sedan få tvärstopp i sand. De som sandar : tänker de? Mina elever plogade och bromsade i de där backarna, så till slut blev det glansis med livsfarliga tvärstopp efter. Inte så lätt att stimulera till njutfull skidåkning då. Det är ju inte mitt problem längre men ändock…..
Igår och idag har det snöat mycket, så jag var inte den enda skidnörden vid livgardet för en gångs skull. Jag såg 2 gubbar i spåret.
Skulle fota Aston, som var så full av snö, när han rullat runt, men han hann skaka av sig tyvärr. Han var så söt med allt vitt.

Skulle fota Aston, som var så full av snö, när han rullat runt, men han hann skaka av sig tyvärr. Han var så söt med allt vitt.

.
Fota mig också tyckte Jazz.

Fota mig också tyckte Jazz.

.
Jag älskar vintwern, när den är så här. Det kan nog bli lite jobbigt för mina små hundar. Vi gick 2 timmar i skogen på förmiddagen också.2014, januari 011.
Det bästa är ändå att mina knän och min rygg mår så bra av skidåkning. Jag önskar att jag kunde åka varje dag året runt.
Jag fick en sms-bild på Sofie idag. Hon njuter o
Sofie med sin nya snowbord.

Sofie med sin nya snowbord.

ckså av snön.

Träningskväll i Stockholm Hundcentrum.

13 januari 2014

Vad roligt det här är. Och vad roligt jag tycker det är att jag fortfarande kan vara med. Idag har jag påbörjat min 8:e cancerbehandling mot myelomet. Det hade inte blivit så väldigt mycket sämre sedan mitten av december, men de tyckte att jag skulle börja nu ändå. Kanske var det bra. Med 20 cortisontabletter har smärtan i knäna försvunnit idag och håller kanske i sig ett par dagar till nästa måndag, då ja får ta 20 st till. Cortison eller Orudis? samma effekt verkar det som. Pigg blev jag också, så nu får jag ta hjälp av en insomningstablett annars jobbar jag på hela natten. Jag känner inte att det är kväll fast jag normalt kan vara ganska trött så här dags kl.23.30.
Vi hade en jätterolig bana ikväll med många svåra svängar. Vi tränade jakko, tysken och några andra varianter av svängar. Svårt men roligt. Rösten får hjälpa till ibland som vanligt. Här är banan.

Udda kissproblem.

09 januari 2014

Hanhundar går och markerar ständigt och jämt. Visst är det så. Fast det gäller inte mina hundar. I alla fall inte Jazz. På Stockholmsmässan höll han sig från att vi åkte hemifrån kl. 06.00 tills vi kom hem kl. 16. Jag var ute och försöktew rasta honom flera gånger, men – icke.

Kistamässan i helgen var inget undantag. På söndagen då vi tävlade rally och kom dit kl. 7.20 var jag ute med Jazz säkert 3 gånger. Vi gick t.o.m. en lång vända i skogen och lekte med kottar. Inget kissmarkerande. Vid 13.30 ca tog jag ryggsäcken på ryggen, fällstolen över axeln och hundburen i handen och vi gick ut. Då hann vi bara utanför mässhallen, så kissade han länge. HHmmmm.

På måndagen kom vi till mässan vid 8.30. Inget kissande på vägen in. Mellan våra 3 lopp var jag ute flera gånger. Vi gick längs vägarna där alla andra gått och kissat och även i skogen längs motorkrossbanan. Vi var ute mins 20 minuter varje gång. Inget kissmarkerande! När vi tävlat klart vid 17-tiden tog jag ryggsäcken på ryggen, fällstolen över axeln och hundburen i handen. Och då….. Så fort vi kom ut från mässhallen ställde han sig och kissade länge.

Hur är det med kissmarkerande hanhundar egentligen? Är min kille riktigt normal? Hur kan han över huvud taget hålla sig så länge?

Kistamässan, agility.

06 januari 2014

Hur roligt är inte det här. Jag som varit så trött så länge. Trots ljudnivån på husdjursmässan blev jag piggare och piggare eftersom dagen gick. Det hjäpte att bli lite nervös och darrig i benen. I första loppet trodde jag att jag skulle ramla vid balansen eftersom benen skakade så mycket redan vid starten. Det var ju precis vad jag behövde – ett adrenalinpåslag. Varför kunde jag inte få det igår på rallyn?
Jazz gick superbra i första loppet, men jag fick hjärnsläpp och glömde banan efter 14:e hindret. Titta här hur duktig Jazz är och vilken katastrof jag är för honom. I virrvarret verkar det som att han halkar vid slalomingången och glider förbi andra pinnen. Jag såg inte det, så vi blev diskade förstås..
Första hoppklassen gick Jazz också bra. Det enda var väl att jag måste komma ihåg att inte göra framförbyten om det går att undvika. Jag vänder för långsamt och Jazz snappar upp min position väldigt snabbt och då kan det bli fel. Den här gången redde situationen upp sig genom mitt avgrundsvrål. Vi klarade oss utan hinderfel, men med 2,9 sekunder tidsfel. Här är loppet. Hoppklass 3A med Jazz.. Sista hopploppet gick jättebra. Vi hade inga hinderfel där heller, men 2,37 sekunder tidsfel. Jag ser på filmerna att jag inte heller är så långt efter Jazz. Ju knicksigare banor desto lättare för mig att hänga med. Nu får jag nog lägga lite krut på hastighetsträning för Jazz hur det nu ska gå till. Bara promenera och träna hinder räcker inte ser jag.
Jag är framför allt glad över att min kropp klarade sig så bra. Jag tog Orudis på morgonen och hade stöd på knäna och satte på mig den nya korsetten vid varje lopp. Ingenstans gjorde det ont. Jag bara njöt. Nu är jag så taggad, så det kommer att bli så mycket agility jag hinner med i år. Jag fick efteranmäla till Knivstas tävlingar i slutet av januari och det ser jag verkligen fram emot nu.

Fortsättningsrally på Kistamässan.

05 januari 2014

Katastrof – katastrof. Inte lyckades jag få någon mer motivation. Trött var jag och tidig morgon med startnummer 2. Jag lyckades inte ens bli nervös, så jag kunde få en kick av adrenalin. Så tråkigt. Hur engagerar man en hund, när man själv rör sig som en zombie. Jag försökte väcka mig själv med några koppar kaffe, men det resulterade mest i att jag blev skakig också. Skruttdåliga resultat. Det sämsta vi gjort någonsin. Vi fick 55 poäng och kom på plats 36 av 50 anmälda, men flera var strukna också. Det var halt ute på morgonen, så några kanske stannade hemma av den anledningen. Det fanns ingen som kunde filma oss, men här är banan,2014, januari 002. Ljud från höns, papegojor, kor, hästar agilitybanan och allt möjligt störde kanske Jazz lite, men mest var det jag som var ur fas.

Jag var hinderfixare i largeklassen och då vaknade jag till och kände lite sug att köra agility. Hoppas att suget återkommer i morgon, för då ska vi köra 3 lopp. Får väl sova en lång natt först.

December 2013.

04 januari 2014

Innan vi ska tävla i morgon måste jag göra en sammanställning av förra årets december.
Jag kom av mig i bloggande tror jag, när besvikelsen över parningen kom.
Glimma började löpa medan jag var kvar hos Mona, så Åsa hämtade Jazz hos Iréne och Bernt och Carina kom till Åsa för parning. Tydligen var det intensiv uppvaktning och Jazz gjorde allt rätt, men det blev ingen parning ändå. De ringde mig och bad att få ta med sig Jazz till Sala, så de kunde prova ett par gånger/dag, men det blev samma resultat. Nu har ju Jazz svårt att vara från mig och han kan bli nervös av miljöbyte ifall inte jag är med, så det är väl en förklaring till att han kissade inne flera gånger/dag. Jag har funderat över ifall han kissade på promenaderna om 3 löprikar var med. Kanske höll han sig så länge, så det till slut rann över. Hemma och hos Iréne har han inte kissat en droppe. Tyvärr blev det ingen parning och jag är förstås besviken.

Sedan var det utställning på Stockholms Hundmässa. Aston fick vara hos Kerstin och Trollis och Jazz och jag tog tåget kl. 06.35. Först bilen till stationen. Det var så isigt och halt, så jag ville inte köra och riskera att hamna i en propp med avhalkade bilar. Jazz var duktig på tåget och vi kom dit i tid. Som vanligt tycker han inte om att kissa vid mässan utan han höll sig tills vi kom hem vid 16-tiden. Utställningen klarade vi bra. Jazz blev excellent igen och i konkurrensen kom han på 4:e plats av 6 excellenta hundar. Jättefint tycker jag. Här är några bilder, som Helen tog i somras.

Min fina Jazz.

Min fina Jazz.

Jazz.

Jazz.

.

F.ö. har vi varken tävlat eller gått någon kurs. Vi har tränat agility och rally i Väsbyhallen. Det har fungerat bra, men ändå känns det inte som om vi har utvecklats. Ibland känns det som vi går bakåt. Lite kan det kanske bero på min värk i rygg och knän och även på mycket trötthet från min sida. Det här regninga mörka vädret gör inte heller att jag känner mig inspirerad. Tävlingarna i morgon i Kistamässan får väl visa hur läget är. Antingen blir det väldigt deppigt eller så är jag nytaggad, när jag åker hem. Först gäller det att vakna i tid på morgonen.

Natten före Lucia sov jag i Sigtuna eftesom Carl och Eric var ensamma hemma. Carl och jag gick några vändor med Atlas, Aston och Jazz på kvällen. Tidigt på morgonen hade Carls skola luciafirande i Maria-kyrkan i Sigtuna. Jag tror att det var 400 sångare och en väldigt vacker och pampig luciamorgon.

Vi har förstås firat lucia och jul tillsammans med Åsa, Mattias och Sofie.

Luciakvällen på Sofies förskola.

Luciakvällen på Sofies förskola.

Årets julkort.

Årets julkort.

Kvällspromenad i mörkret.

Kvällspromenad i mörkret.

Sofie, Åsa och tomten.

Sofie, Åsa och tomten.

Kontrollanter vid julklappsutdelningen.

Kontrollanter vid julklappsutdelningen.

Nyårsafton 2013

01 januari 2014

Oj,oj. Så det kan bli. För första gången sedan jag skaffade hund har jag inte firat nyår hemma hos mig själv. Vi åkte hem till Birgitta Ö hundarna och jag. Hemma tidigare år har det gått ganska bra för Aston. Lägenheten är inte så lyhörd och inomhus har han varit lugn. I år har det varit ovanligt tyst och lugnt från smällare och raketer före nyår, men på nyårsaftons kväll startade det.
Hundarna och jag gick hemifrån kl. 17.30. Vi kom till parkeringen och då small ett skott så högt så även jag hoppade till. Aston reagerade som om han blivit träffad. Fort in i bilen med hundarna och iväg till Jakobsberg. Där var det som krig. Hundarna åt sin mat. men sedan tog det slut för Aston. Han skakade och häschade hela kvällen. Han kunde inte koppla av och tog inte emot dentasticks, som han ju älskar.
Jazz är tuff. Ibland undrar jag om han hör, men de här smällarna bryr han sig inte alls om.
Kl. 22 gick jag ut en kissrunda med båda. men Aston lyfte en gång kort på ett ben sedan var det kört.
Kl. 23.45 var Jazz kissnödig och skjutandet pågick för fullt utanför. Jag kopplade Jazz, men Aston ville inte gå med utan gömde sig bakom väggen till vardagsrummet. OK- snabb rastning. Gick ca 5 steg från trappan där Jazz kissade och sedan direkt in igen. Ytterdörren stod lite på glänt, men jag tänkte bara att det var ju inte kallt ute. så på den minuten blev det inte nedkylt inne.
Vi satt vid TV:n och såg det fantastiska fyrverkeriet genom de stora förstren och på TV:n. Det small rejält både bakom och framför huset. Jazz låg lugnt på golvet, men Aston såg vi inte till. Jag trodde att han gömt sig under någon möbel och ville inte oroa genom att gå runt och ta fram honom, så jag skulle förstärka att det var farligt utan avvaktade.
Kl. 24.05 började Jazz bli orolig. Han gick runt och nosade som om ha sökte något och kom då och då till mig och spände ögonen i mig. Jag trodde att ha ville bajsa, reste mig upp och tittade samtidigt efter Aston. Han fanns ingenstans. Birgitta och jag kröp omkring och letade under alla möbler. Jag var ner till undervåningen och letade och Birgitta sökte igenom övervåningen. Ingen Aston!!!
Jag satte koppel på Jazz och gick ut. Hade han under den minut jag rastade Jazz smitit ut och kanske trott att vi skulle åka ifrån honom? Jag var riktigt rädd. Aston ensam ute med fyrverkerier runt omkring. Han som häschat och skakat hela kvällen. Jazz och jag kröp under bilar på gatan och letade men ingen Aston. Jag tänkte att en trygghet för honom skulle kunna vara min bil. Bara han inte blivit så rädd, så han bara sprungit iväg i panik. Jag ropade och ropade. Då kom Aston fram. Han hade troligen legat under Birgittas bil, som stod under tak precis utanför entrén. Aston var torr, ren och jätteglad. Han viftade på kroppen och skruvade på sig som om det lyckligaste i livet just hänt. Inget skakande eller häschande fast det fortfarande small rejät runt omkring. Han tog emot godis och var hur glad som helst. Sedan lade han sig nöjd i en fåtölj och sov lugnt. Det var som om han tyckte att inne var det ju hur lugnt som helst jämfort med ute. Är han botad från smällare nu tro? Jag tror inte det, men jag är lycklig över att det slutade så bra. I 20 minuter måste han ha varit ensam där ute med allt oljud. Stackarn. Det slutade väl i alla fall.

Fina goa Aston.

Fina goa Aston.