Archive for februari, 2014

Ögonpåsar.

23 februari 2014

Jag såg mig i en spegel och tyckte att det var min farmor. De senaste foton, som jag har av henne var hon ca 70 år. Hon hade stora påsar under ögonen och det har jag också nu. Det känns som de har kommit plötsligt, men kanske har jag bara inte velat se dem tidigare. Samtidigt känner jag en väldig saknad efter farmor, mormor och min mamma. De tidiga kvinnorna i mitt liv. De som har präglat mig. Det är så många år sedan jag kunde kontakta dem. Jag skulle verkligen behöva deras kloka ord nu.

Jag mår inte alls bra. Jag är alldeles för nära gråt hela tiden. Ensamhetskänslan blir också väldigt stor, när man inte mår bra. Jag gör ju allting ensam. Jag går ensam på mina dagliga hundpromenader, ensam till hundträningar på klubben, äter ensammiddag framför TV:n, ensam till danskvällarna var 3:e vecka och ensam hem därifrån igen. Ibland går jag ensam på bio och konstigt nog känner jag mig ensam även när jag tar tåget till stan för att äta lunch eller middag med vänner. De åker ju hem sedan till sina män, sambor eller fruar och jag tar tåget ensam hem. För det mesta tycker jag att det är OK, men nu har jag tydligen en svacka i livet.
Att gå igenom en cancerbehandling ensam är ju jobbigt. Jag brukar inte klaga och jag försöker leva mitt vanliga liv. Det sitter fortfarande kvar i huvudet på mig, det som Stig sade: ”Om du blir dålig är det sjukvårdens sak och inget som jag behöver befatta mig med.” Cancerförbundets senaste tidning handlade mest om hur viktigt det var med anhörigstöd. Då känns det jobbigt att inte kunna glömma Stigs kommentarer.

Träningen med hundarna och även tävlandet ger mig positiva kickar, men ingen kan nog förstå hur det kostar på. Jag har ställt in mig på att klara det här själv. Ibland blir det bara så mycket svårare. Jag får ibland så konstiga kommentarer från mina vänner eller de som jag tror är vänner i alla fall. De förstår nog inte hur ledsen jag blir. Jag har svårt att gå i svaromål också. Mest blir jag stum av förvåning. Via FB får man kramar och ryggdunkar och det betyder mycket. Konstigt är det ändå att leva sitt sociala liv på nätet. Visst, jag kan bjuda hem folk och bjuda på middagar, men orkar jag det? Om man inte träffas annars?
Det här är väl vådan av alla skilsmässor också. Mina barn har fullt upp med jobb och sina barn och deras aktiviteter. Mina halvsyskon känner jag inte ens. Det är jag som är äldst i familjen. Ska jag vara den kloka då? Brorsan bor i Norrland och Mona bor i Florida.

Bland ”vänner” känner jag ibland att jag är inte viktig. Har man ingen man och inte bor i stort vackert hus, så räknas man inte.

Nu ska jag få vila en vecka från behandlingar. Sedan blir det 6 veckor med revlimid och cortison igen. Jag avslutade första kuren på den här behandlingsomgången igår. Jag känner mig trött och darrig i benen och även lite yr. Kroppen sväller också av någon anledning. Det är ingenting, som jag känner igen sedan tidigare.

Tack och lov har Aston blivit lugnare. Jag får behandla honom med bomullsvantar. Ingenting, som man drar över huvudet. Halsbans som man knäpper och ev. täcke som man bara lägger på ryggen och knäpper efteråt. Jag har schamponerat honom idag och det var inte lätt. Mycket skrik och försök att fly. Torka och massera efteråt och föna gick däremot bra. Sitter hans skrikande i huvudet eller i kroppen? Kan det vara Erlichias? Ser han dåligt? Ska ringa Albano i morgon och boka en tid.

Jag tror att det var hans skrikande som till slut knäckte mig. Jag brukar vara stark och klara det mesta, men det tog slut. Att gråta så hejdlöst och okontrollerat har jag inte gjort sedan den jobbiga skilsmässan 2006. Aston stod igår mitt i hallen ca 2 meter från mig. Jag satt på pallen vid dörren och skulle knyta skorna. När jag drog tag i skosnörena gallskrek Aston och kastade sig bort från mig. PÅ eftermiddagen stod han en meter från Jazz då jag lade en handduk på Jazz för att torka bort regnvattnet. Då kastade sig Aston iväg och tokskrek. Jag blir rädd och orolig och fullkomligt slut.

Några ljuspunkter finns det. Här tränar Jazz parkour på lekplatsen vid Lillsjön.

Jazz klåttrade från stolpe till stolpe. Han var riktigt duktig.

Jazz klåttrade från stolpe till stolpe. Han var riktigt duktig.

.
Jazz balanserade på smala bräder och gick också balans på tvären som här.

Jazz balanserade på smala bräder och gick också balans på tvären som här.

.

Annonser

En eländig vecka.

19 februari 2014

Det började förra måndagen. Jag började packa för att åka till agilityträningen i Väsbyhallen. Jazz slokade och hängde med svansen. Det är definitivt inte något som han brukar göra. Jag tog tempen på honom och då hade han 39,7 grader. Det blev ingen träning den kvällen. På morgonen var han ännu lägre och att ta tempen gick inte. Han hade så ont i baken. Jag trodde först att det var ett magvirus och att ändöppningen var öm av löst bajs. Kerstin kom över och hjäpte mig att hålla upp hans svans, så jag skulle kunna se var termometern skulle in. Han hade då 40,1 grader. Efter kontakt med Sollentuna Djurklinik åkte vi in på akuttid. När jag lyfte Jazz för att åka kände jag en stor bula i baken och förstod att det var analsäcksinflammation. Analsäckarna visade sig vara rejält inflammerade. Han fick lugnande i 2 omgångar medan de rensade och spolade. Det var så mycket var, så veterinären fick punktera vänster analsäck. Det blev ett djupt hål, som jag skulle spruta in koksalt i 3 – 4 gånger om dagen. Jag lyckades en gång med hjälp av Fanny, som höll i honom, men det var nog oerhört smärtsamt, så i fortsättningen dränkte jag in bomull med koksalt och försökte trycka in det i såret.

Jazz drogad av lugnande medel och med rensade analsäckar.

Jazz drogad av lugnande medel och med rensade analsäckar.

.
Aston är med som mentalt stöd, men är nog tacksam över att det inte är han som sitter på bordet.

Aston är med som mentalt stöd, men är nog tacksam över att det inte är han som sitter på bordet.

.
Det blev tråkiga dagar med antibiotika och smärtstillande. Skönt att Jazz tål Metacam ändå. Det gör ju inte Aston. Rastas måste hundarna ändå, men Jazz ville bara sätta sig ned. Jag var rädd att han skulle få in bakterier i såret, så i 2 dagar fick han åka vagn.
Aston och jag fick i alla fall promenera.

Aston och jag fick i alla fall promenera.

. Det var 5 nätter med krage för säkerhets skull, men Jazz har varit väldigt duktig och inte rört sitt sår.
Nu har han 2 dagar kvar att äta antibiotika. Återbesöket på Djurkliniken gick bra. Jag behöver bara tvätta hans sår morgon och kväll.
Precis den här helgen skulle Jazz ha sin parning med Whilma. Det blev förstås inte heller av. Nu ser vi fram emot nästa löp någon gång i sommar.
Då kommer nästa chock. Astons ryggproblem är tydligen tillbaka. Han skriker och skriker för allt och ingenting. Jag tycker synd om honom, men blir också irriterad eftersom han skriker förebyggande. Om det skulle göra ont om en stund, så skriker han för säkerhets skull. Det är så jobbigt och jag känner mig så maktlös. Nu har vi fått en tid hos hundmassör i morgon och jag hoppas innerligt att hon ska kunna hjälka honom.

Mitt i alltihop var det årsmöte i Väsby BK. Jag var i valberedningen och skulle också träffa en projektledare till vår klass 1-2-tävling, så jag åkte dit. Jazz fick vara med i buren med krage på. Det blev ändå lite kul. Nya personer till valberedningen och jag fick något förtjänsttecken och tulpaner, men egentligen förstod jag aldrig varför, men det ger sig väl. Jazz blev Årets rallyhund i nybörjarklassen och fick en stor fin rosett, som han fick posera med, när vi kom hem.

Febrig Jazz med rallyrosett.

Febrig Jazz med rallyrosett.

.
Igår var det MAMZ-träff hemma hos Birgitta. Det var trevligt och gott med champignonsoppa och gott fika. Vi tog en lång promenad vid Riddersvik. Aston hade jobbigt och bitvis bar jag honom. Min lille krake. Jag lider så med honom. En gruppbild nere vid sjön tog jag förstås.
Hela gänget.

Hela gänget.

.
Så är det jag då. 6:e veckan med cortison och revlimid den här omgången. Jag försöker leva som vanligt, men påverkas naturligtvis. Vakna mitt i natten av kramp i vadorna. Det gör fruktansvärt ont och nu har jag haft kramp även i vristerna. Ännu så länge bara en natt, men jag minns från förra omgången att det var många nätter, så det kommer att bli fler. Bubblet under fötterna har också triggats igång märkte jag igår. Jag har lämnat en massa prover och väntar på utlåtande. Orolig och lite rädd är jag eftersom Violett ringde och berättade att hennes njurar slagits ut och hon fick åka ambulans akut och får nu dialys. Det är precis det som jag varit så rädd för. Så har Josef åkt skridskor ensam, gått igenom isen och drunknat. Några ledare från SSSK såg ryggsäck och pikar på isen och larmade sjöräddningen. En dykare hittade Josef på bottnen. Man får inte åka ensam. Jag blir så arg på Josef. Eva är så ledsen. Det har tagit hårt på mig också. Allt sammantaget gör att tårarna kommer väldigt lätt och ofta.

Rallylydnad i Stockholms Hundcentrum.

02 februari 2014

Vi tävlade i fortsättningsklassen igen. Det var Uppsala HU, som arrangerade. Vi fick sovmorgon och behövde inte vara på plats förrän kl. 13.45. Jag gick drygt 4 km stavgång på förmiddagen. Tänkte att Jazz skulle bli lite trött, så han inte skulle orka skälla så mycket under tävlingen. Tröttast blev nog ändå jag.
Jazz var så duktig före tävlingen. Vi värmde upp och tränade lite innan. Han koncentrerade sig och var alldeles tyst. Ändå…. Det är magiskt. Så fort domaren sagt var så god att börja startade Jazz att skälla. Han var också okoncentrerad och tittade sig omkring flera gånger. Jag vet inte om det var labradoren, som startat före oss han var orolig för. .
Nu har vi tränat att vara tyst i några veckor. Jag kastade kopplen på marken och då förstod han. Sedan har jag bara behövt antyda en liten kaströrelse nedåt, så har han varit tyst. Det hade jag tänkt använda mig av på rallytävlingen, men inte kom jag ihåg det då. Jag hyschade och hyschade som vanligt. Det är störande både för honom och mig. Jag får vara lite mer skärpt nästa gång. Mitt mål den här gången var att få minst 70 poäng och vi fick 75, så jag borde vara nöjd. Det hade ändå känts bättre om jag varit mer nöjd med vår prestation.

Vi tränar då och då hemma. De tycker att det är så roligt. Så här kan det se ut: .
Aston tycker att det är otäckt, när fötter kommer för nära. Så här kan hans träning se ut.. Det är inte så lätt för Aston att tugga i sig torra bitar eftersom han saknar så många tänder.
Balansplatta tycker de jättemycket om. Här är Jazz:. Så här jobbar Aston:.

Ibland står de tillsammans på balansplattan, men de kan också turas om: .