Archive for januari, 2015

Värk eller smärta?

24 januari 2015

Det jag har nu är smärta. Värk hade jag när meniskerna gick sönder och jag inte kunde springa, gå eller stå på huk. Värk hade jag, när jag bröt ett mellanfotsben. Åt smärthållet var det, när jag hade inflammation i en sena i foten.
Riktig smärta var det, när jag fick de nya kotkompressionerna förra sommaren. Då kunde jag inte vända mig i sängen ens. Ligga på mage kunde jag inte för då kom jag inte upp sedan. Så är det fortfarande. Jag kan inte ligga på mage. Nu har jag fått remiss på magnetröntgen av ländrygg och bäcken. Vad händer då. Remissen hinner inte komma in förrän något går sönder i bröstryggen. Nu är det SMÄRTA, REJÄL SMÄRTA. Inte ont, inte värk utan REJÄL SMÄRTA. Det jag trodde var träningsvärk var inte det. Det här blir dessutom värre och värre. Jag kan inte ligga på rygg för då kommer jag inte upp. Upp ur sängen måste jag ju på morgonen, men när jag tar mig upp både skriker jag och gråter. Det här är värken från HELL. Tur att jag bor ensam så ingen hör mig. Det känns skämmigt också. Jag vet inte hur det här kommer att gå. Någon av de där smärttabletterna ger mig dessutom total-förstoppning. Nu ser jag höggravid ut och inga laxermedel hjälper.
Dr. Fredrik från KS har ringt och meddelat att min M-komponent ökat till 19, så jag behöver börja ny behandling med cortison och revlimid. Kul nästan jämt. Jag är ändå tacksam för de 8 månader jag fick utan medicin. Bara att ha en fungerande mage är en höjdare.
Nu i helgen var det agilitycup i Stockholms Hundcentrum. Om det varit förra året eller tidigare hade jag varit med. Nu klarar jag ingen agility. Jag är tacksam att jag kan gå. Det känns som att leva men utanför livet. Konstig och tråkig känsla. Jag har haft såna perioder tidigare då ingenting fungerat men ändå kunnat tänka att när det här är över kommer jag igen. Det tror jag inte nu. Det för mycket som är trasigt och smärtsamt.

Jazz har i alla fall fixat de senaste övningarna i TRIXUTMANINGEN. Titta här: . Jazz backar medan jag följer med framför. Här är nästa steg: . Här backar han och jag står kvar.

Det blev några bilder från senaste rallyträningen:

Ska det här föreställa ett hinder?

Ska det här föreställa ett hinder?

,
Det här är rätt sport matte.

Det här är rätt sport matte.

,
Tänker du fota, så går jag in i buren. Jag tänker i alla fall inte hålla upp svansen.

Tänker du fota, så går jag in i buren. Jag tänker i alla fall inte hålla upp svansen.

.

Annonser

Mera snö igen.

21 januari 2015

Jag undrar hur länge den här snön kommer att ligga kvar. Väldigt mycket kramsnö rasade från himlen, när vi var ute på förmiddagen. Aston hade jobbigt.

Aston med snöbollar.

Aston med snöbollar.

.
Stackars Aston.

Stackars Aston.

. Snöbollarna blev större och större. Jag tog bort dem med jämna mellanrum, men de byggde på och blev till slut så hårda så det gick inte att klämma sönder dem. Aston fick ett rejält styrketräningspass idag. Nu hoppas jag att han inte får träningsvärk i morgon.

Träningsvärk har jag och det är inte nådigt. Det känns som om hela bröstkorgen både bak och fram har gått sönder. När jag böjer mig ned känns det som revbenen fastnat ihop och sedan slits isär. Fruktansvärt ont gör det. Varför har jag träningsvärk då? Jo har har ju så ont i bäckenområdet och i vänster ben, så träna annat än att gå hundpromenader går inte. Jag tänkte att överkroppen och armarna ska väl ändå inte risa ihop mer än de redan gjort, så jag har tränat. Jag hittade några gummiband och mina 2 hantlar på 2 kg i en låda. Vad duktig jag kände mig, när jag tog tag i träningen och viftade med hantlarna åt olika håll. Hur kan man få så ont av det. Resten av ryggen känns lite bättre. Jag tror att sjukgymnasten Åsa Blomgren har gjort underverk med laser, skakmaskin och knådning. Tipset att ligga med bollar under skinkorna, som jag fick på Sthlms hundsportcentrum har nog också varit bra. Strålningen ner i vänster ben håller dock i sig. I natt hade jag så ont, så jag låg med TENS mellan kl. 3 och 5 innan jag kunde somna igen. Nu är det lugnare. Jag har fått mer Orudis och Gabapentin, så just nu är det träningsvärken i bröstkorgen som är värst. Remiss till magnetröntgen har jag fått. Det kan vara ett diskbrock igen. Tyvärr.

Smärta gör att man får hitta nya lösningar på praktiska problem. Jag köpte en duschslang, som jag monterade i köket. Nu kan jag duscha hundarna i diskhon och slipper hänga över badkarskanten. Jätteskönt att kunna sköta dem och stå med rak rygg.

Tråkigt med ryggvärk.

20 januari 2015

Så här håller det på: rygg-rygg-rygg. Det verkar aldrig ta slut. En massa olika värktabletter. Citadon som satte stopp i magen med laxoberal som skulle hjälpa till, men som slog ut magen helt. Nyårsveckan och nyårsnatten tillbringades på toa med sprut och jag tappade 4 kg. Åsa och Mattias kunde som tur var ta hand om hundarna 4 dygn för jag tog helt slut. Sedan andra värktabletter typ alvedon och orudis. Orudis hjälper ganska bra, men det tar nästan 4 timmar innan man känner någon effekt också blir magen full med luft, så jag skulle kunna försörja hela försvarets reaplan med raketbränsle. Sjukgymnasten gör bra jobb på min rygg och värken vid bäckenkammen har givit med sig lite. Det som strålar ned i vänster ben blir dock bara värre. Nu har jag fått remiss till magnetröntgen för misstänkt diskbrock förutom mina 5 komprimerade kotor också en medicin mot nervsmärta. Kan jag bara hitta en ställning att sova i, så klarar jag nog det här också. J-a cancer! Har haft snart 8 månader utan cortison och revlimid nu, så jag borde vara nöjd och glad. Ja glad för det är jag ju, men nöjd……….

Det är skönt att ha några av mina barn inom vettigt avstånd nu. Jag litar inte på min kropp och vågade t.ex. inte klättra upp i lyktstolpen på tomten och byta glödlampa den här gången. Åsa fixade det medan Sofie och jag gräddade pannkakor och höll ett vakande öga på Åsa. Så här fint blev det.

Det lyser igen.

Det lyser igen.

. Så blev det Fia-spel. Sofie är svårslagen.
Sofie slår 6-or hela tiden.

Sofie slår 6-or hela tiden.

I lördags var Åsa, Sofie och jag till konserthuset på barnkonsert med Clownen Manne. Efteråt blev jag bjuden på Thairestaurant.

Åsa och Sofie vid matbordet.

Åsa och Sofie vid matbordet.

.
Vansinnigt god mat.

Vansinnigt god mat.

.
En vacker snökväll.

En vacker snökväll.

.
Mest isiga vägar. Fy.

Mest isiga vägar. Fy.

Jag funderar mycket hur det ska bli med agility i framtiden. Både hundarna och jag tycker att det är så roligt. Jag tränar ibland med de andra, men tävla vet jag inte om det kan bli igen. Jag har ju sagt förr att det är slut med agility, men sedan börjat igen, så jag ska inte säga det nu. Visst vore det kul att köra något lopp efter min 70-årsdag. Kontakt med sporten har jag ändå som funktionär, tävlingsledare, som medlem i agilitysektorn och i HUS också numera. Vi tränar lite agility på kul bara också har jag lovat att hålla en fortsättningskurs i vår.
Vi tränar rally i Väsbyhallen varje vecka och det går bra bara Jazz inte skäller. Nu har jag på vinst och förlust anmält honom till en tävling. Håller han bara tyst så klarar vi det, men…. ????? Lydnad i Vällsta ridhus varje torsdag tränar vi också, men det är väldigt långt tills vi kan starta i klass 2 i lydnad. En kurs för Thess ser jag fram emot.
Vi är med i en TRIXUTMANINGSGRUPP på Face Book. Jazz har tränat att gå en 8:a mellan mina ben.. Aston har också provat, men han vågar inte gå under mig. . Han fick gå runt i stället. Roligt tyckte han ändå att det var för hör här vad avundsjuk han låter, när Jazz tränar. .
De har också tränat att apportera korv utan att äta upp den och Jazz var riktigt duktig. Aston trodde nog att jag bjöd på korven.

Jazz med grillkorv.

Jazz med grillkorv.

Aston ser lite undrande ut. Det luktar ju korv.

Aston ser lite undrande ut. Det luktar ju korv.

.
Men matte: "håll inte i så hårt".

Men matte: ”håll inte i så hårt”.

.
Lite fotografering för klubbens ekipagetavla gjorde vi i söndags. Grannen hjälpte till. DSC00996 Jazz och jagDSC00997 Jazz och jagDSC00998. Mina hundar som aldrig brukar vilja ha tuggben. Jazz vägrade släppa benet vid fotograferingen, så det fick hänga med.
Det här var lite äckligt, när jag skulle göra omelette på 2 ägg.
Vad hände med den andra gulan?

Vad hände med den andra gulan?

.
Kan man inte träna p.g.a. väder och dålig rygg får man i alla fall lite sällskap vid datorn ibland.
Jazz kollar vad jag gör på datorn.

Jazz kollar vad jag gör på datorn.

Plåtnicklas eller………….

06 januari 2015

Jaa. Plåtnicklas eller kanske roboten i ”Trollkarlen från OZ”? Jo så kände jag mig, när vi tränade agility igår. Stel som en rostig robot. Roboten i OZ-filmen rostade ju när tårarna rann. Nu gråter inte jag några tårar som syns utanpå i alla fall. Min gråt sitter nog mest inuti, så jag rostar inifrån. F-n vad jag hatar den här sjukdomen. Den har förstört mitt liv både med skador, dålig ekonomi och ensamhet. Jag är så skitless.
Så är jag ändå så tjurigt envis och hoppfull, så jag sitter här och försöker hitta boende till 5-dagarstävling i agility i Borlänge i juli. Det skulle vara så kul nu när vi för en gångs skull är några stycken från klubben, som planerar att åka tillsammans. Det får väl bli en vanlig mys-semester för mig annars.
Får jag bara Jazz att varva ned och sluta skälla ska vi nog lyckas med rallyn ändå, trots att jag ibland behöver böja mig ned för att belöna.

Får man ta hunden med sig….

04 januari 2015

Får man ta hunden med sig in till himlen? Ibland känns det som en befogad fråga. För första gången någonsin har jag känt mig så dålig, så jag inte orkade ur sängen och ta hand om mina hundar. Jag har med hög feber ändå gått ut och rastat dem, men nu tog det stopp. Efter flera dagar med magproblem och en nyårsnatt på toa från kl. 23 – 01.30 på toa då allt som fanns i mig bara sprutade ut, var jag oerhört tacksam över att Åsa, Mattias och Sofie kunde komma och hämta hundarna och låta dem bo hos dem i några dagar.
Nu efteråt har den f-b ryggsmärtan återkommit. Jag vet att jag varit förberedd. I 17 år har jag vetat att kotorna skulle kunna komprimeras med de problem det innebär, men eftersom det tagit tid kunnat tro att ”det drabbar inte mig”. Nu har det drabbat mig. Det började ju för 1 1/2 år sedan, men nu är det värre. Jag har just nu dubbla korsetter och Orudis i kroppen. Jag försökte fira att magen är OK igen med lite vin till maten och salta kex med ost efter. Då sitter de båda hundarna och fixerar mig med sina stora vackra ögon. De släpper mig inte med blicken och blinkar inte. Då känner jag det där: ”Jag kan aldrig lämna dem.” Så: ”Får man ta hunden med sig in i himlen?”

I morgon ska vi till Stockholms Hundsportcentrum och träna agility. Hur ska det gå? Måtte det gå! Det känns som en avgörande träning. Lite rädd är jag.