Archive for oktober, 2015

Ihopspikat ben.

24 oktober 2015

Jag blev påmind av att jag har en blogg. Det har jag nog glömt under en längre tid. Det är ju meningen att bloggen ska handla om allt roligt, som jag gör med hundarna, men det tog tvärt stopp.
Först tävlade vi klass 2 ett par gånger och det blev helkaos eftersom Jazz skällde sig igenom fria följet varje gång. Han har också satt sig upp på platsliggningen 2 gånger. Det är ju annars vårt säkraste moment.
Vi skulle träna platsliggning tillsammans med några andra på klubben före nästa tävling, men det blev tji. Jag

Mitt ben före och efter operation.

Mitt ben före och efter operation.

fastnade i Astons koppel, som troligen kilat fast sig mellan spjälorna på klubbens altan och föll handlöst. Jag hann vrida mig i luften för att inte hamna på mage, men att landa på höften var inte heller bra. Benet gick tvärt av i skarven mellan lårbenet och lårbenshalsen. Det blev ambulans och Ing-Britt tog hand om hundarna och Ingrid och hon körde hem min bil till Ing-Britt. Där står den ännu.
Jag kom först till akuten och fick ligga där svältande eftersom de skulle operera på kvällen eller under natten. Det blev inte operation förrän eftermiddagen dagen efter. Troligen berodde det på mina dåliga blodvärden. Jag fick transfusioner av både blod och trombocyter. Trombocyter fick jag både före, under och efter operationen. Totalt 6 påsar. Ändå hade jag bara en trombocyt, när jag slutligen kom till Jakobsbergs rehab. Jag fick 12 påsar blod också på KS utan att värdena ökade någonting alls. Det blev en vecka på KS och 16 dagar på Jakans rehab. Totalt fick jag 14 påsar blod utan att Hb:t höjdes. Jag fick också ytterligare trombocyter i Jakobsberg. Då fick jag en fruktansvärd frossa som pågick i 50 minuter. Jag hackade tänder så de skallrade och skakade så jag studsade i sängen trots 5 täcken, filtar och värmeflaskor. Konstigt att hjärtat klarade det. Trombocyterna gick till slut efter 8 påsar totalt upp till 6, men Hb:t gick inte upp. Det håller sig fortfarande på 84 – 89. Jag fick träna med gåstol, rullator och lite med kryckor. Jag fick bakterier i blodet och en massa antibiotika intravenöst. Det här är inte roligt att skriva om. Jag vill helst glömma.
Hundarna bodde i 7 veckor hos Åsa och Mattias. Nu är de hemma och jag tränar att gå promenader med dem. Första gången satte jag fast deras koppel i ett skärp i midjan, men det blev ett väldigt trassel.
Ihopsnurrade hundar.

Ihopsnurrade hundar.

.
Jag fick ett tvillingkoppel av Gunsan och då gick det mycket bättre.
Promenad med tvillingkoppel.

Promenad med tvillingkoppel.

. Jag hade ändå inte klarat alla rastningar utan mina underbara grannar. Katarina och Ingalill har gått ut med hundarna morgnar, kvällar och långisar på dagarna. Jag åkte ju dessutom på en rejäl och långvarig förkylning som begränsade mig. Man försöker ju ändå. En regnblöt kväll var jag ute med rullator. Fick in mängder av blöta löv och barr i köket och det var inte helt lätt att göra ren hjulen. Man skulle behöva en tredje hand. Sedan dess går jag ute bara med kryckor. Rullatorn har jag bara inne.
Hundarna har en del nya kommandon: Gå före”, ”Gå sakta”, ”Vänta”, ”Stanna”, ”Backa”. Jag vill inte ha dem lösa, när jag inte kan vara alert själv. Vi har gjort ett par utflykter till sjön den här veckan.
Utflykt till sjön.

Utflykt till sjön.

.
Så har jag mer att kämpa emot. Fick påbörja ny cancerbehandling i måndags. Nu har alltså tarmarna dött igen. Laxermedel varje kväll säger läkarna. Hej och hå. Det hjälper inte ett dugg. Man blir inte förstoppad av de där medicinerna. Nervretningarna till tarmarna försvinner och all rörelse dör bort. Eftersom jag numera äter väldigt mycket kommer jag snart att spricka, så slipper jag väl de här problemen.
Sedan jag mager och eländig kom hem från sjukhuset har jag gått upp 3 kg och ser nästan ut som vanligt. Det är väl skönt på sitt sätt, men spricker jag inte nu så blir jag förgiftad.

Annonser