Archive for november, 2015

Morfin trots allt.

19 november 2015

Till slut fick jag ge upp. Smärtan i revbenen blev för mycket. Natten till i måndags klämde jag på mig ett morfinplåster. Jag stod inte ut längre. Det lindrar i alla fall lite och tillsammans med 2 st 665-grams alvedon 3 gånger om dagen klarar jag mig hjälpligt. Jag är torr i munnen. Ibland fastnar tungan i gommen och läpparna sitter ihop, men ryggen är prio ett nu. Nu hoppas jag att jag inte ska tappa smak och aptit igen, som jag gjorde i våras och i somras. Det är ju meningen att jag ska gå upp i vikt igen.
Lite roligare är det väl för hundarna. Vi går elljusspåret nästan varje förmiddag. Det tar nästan 2 timmar mot normalt 45 minuter, men de får vara ute och nosa. Jazz har jag börjat släppa lös, så han får springa med kottar och bollar ett tag då inga andra är i närheten. Lite roligare liv har han fått. Aston får gå kopplad. En hund som är långt efter och en som springer före vill jag inte ha ännu. Det är jag för orörlig för. Jag kan gå ned på knä och leka dragkamp med Jazz, som vi brukar göra på morgnarna. Det värsta är att komma ned och upp, men hittills har det gått.
När det gäller hundträning blir det mest sånt, som de kan göra medan jag sitter. Snurra, rulla, backa, sitt, ligg, stå, ”give me five” o.s.v. Så har vi aktiveringsleksakerna och balans-”donuten”.
Varje kväll hoppas jag att jag ska ha mindre ont nästa dag. Nästan så jag längtar efter att sova med den förhoppningen. Har tagit sista Imnoviden ikväll för den här omgången i alla fall.

Annonser

Sjukhus igen.

12 november 2015

Det tar visst aldrig slut det här. Om det var träningsvärk jag hade av att hänga för hårt på kryckorna, så har jag förstått att det snarare är knäckta revben. Värk i hela bröstkorgen och mer och mer på vänster sida. Djupa andetag eller gäspa får jag undvika. Inatt hade jag så ont, så jag var tvungen att gå upp och ta snabbverkande morfin för att kunna ligga ned. Jag som avskyr morfin och har vägrat ta det fast läkarna vill att jag tar. Allt för att den där artrosfoten gjorde sig gällande igen.
Ett par veckor med feber till och ifrån och en känsla av att ha gröt i huvudet gjorde mig låg. Jag brukar inte bryta ihop, men efter att problemet med foten började var måttet rågat. Jag har inte kunnat prata med folk utan att gråta. Åsa tyckte att jag flåsade och fick mig att ringa till Hematologen. De tvingade mig att åka till akuten och där höll de mig kvar fast jag hade tänkt åka hem. Akutläkaren ringde hematologjouren som sade att de också ville ha mig kvar, så de var två mot en. Jag hade förutom bihåleinflammation en liten lunginflammation och fick en massa antibiotika intravenöst igen. Immunförsvaret var nästan helt borta. 0,3 neutrofila. Efter ett par dagar fick jag piller i stället och då febern inte kom tillbaka fick jag åka hem. Tack och lov att Sirkka finns, så hundarna kunde bo hos henne.
Nu tar jag Nivestim-sprutor varannan dag för att stimulera de vita blodkropparna och hoppas att det fungerar trots att jag fortsätter ett tag till med Imnovid. Jag behöver bara ta de sista 6 kapslarna varannan dag, men inte blir magen bättre för det. Enligt min läkare har M-komponenten gått från 24 till 18, så jag hade svarat. Det här är i alla fall en jobbig medicin för mig. Jag funderar mycket på att avstå behandling framöver, men måste ta reda på var det innebär. Mer värk vill jag inte ha.
Det positiva är att nu när febern äntligen givit med sig orkar jag vara ute på promenader. Jag lindar högerfoten och drar ihop skosnörena så mycket det går. Den här veckan har jag gått hela elljusspåret nästan varje dag med hundar och kryckor. Det tar ett par timmar mot ca 45 minuter, när benet var friskt, men det är skönt att komma ut och jag vill ju träna upp styrkan i benet. Det har blivit 10.000 till 12.000 steg/dag. Ryggen är bäst, när jag går. Sitta och ligga är hemskt.
Bilen är ju hemma nu. Jag var lite orolig för att köra, men nu har jag kommit igång. Fick på vinterdäcken igår och körde en vända till Barkarby och Viksjö eftersom Sofie fyllde 6 år. Det är ju en frihetskänsla att veta att man kan ta sig iväg själv.
Så har jag snöat in på talböcker. Det distraherar och skingrar tankarna från jobbiga saker. Hörlurar i öronen och mobilen i fickan på promenaderna. Inte optimalt, när man går med hundar, men de måste ju ändå gå kopplade nu, när jag inte kan röra mig så alert.

18-årsgräns.

01 november 2015

Någonstans finns det väl en gräns för hur länge man kan leva med cancer. Efter cytostatika, benmärgstransplantation, velcade, revlimid och nu imnovid är jag inne på min 12:e behandling. Så dåligt som jag mår nu har jag inte mått på väldigt länge. Med en infektion samtidigt och arbete med att lära mig gå på det brutna benet kan ju räcka. Jag har feber till och ifrån hela tiden.
De första 3 veckorna kom en sjukgymnast hem varje torsdag. Hon stannade ca 10-15 minuter och gav mig någon ny rörelse att träna på varje gång. Sedan sade hon att hon ringer nästa vecka, men inget hände. Ingen uppföljning alltså.
Den där imnoviden tycker jag inte om. Det är alldeles för många biverkningar. Alla blodkroppar bryts ned och immunförsvaret försvinner. Det är klart att infektionen inte släpper då. Jag vet inte hur det är med Hb:t, men jag flämtar som en blåsbälg bara jag reser mig upp från en stol. I bipacksedeln står att blodvärdena ska kollas varje vecka, när man börjar med imnovid, men inga prover är inlagda förrän i mitten av november. Konstigt tycker jag. Jag var till vårdcentralen, som tog odling i bihålorna och även tog prov för att se om jag har några vita blodkroppar, men det tar tid att få svar därifrån. Jag fick i alla fall antibiotika, men det här är nog ett virus för det har inte hjälpt mycket. Något mindre snorig är jag bara, men febern håller i sig.
Som grädde på moset har den gamla skadan i höger fot börjat göra ont igen. Det är en fruktansvärd värk som inte kan beskrivas. Förra året var det tal om operation, men jag fick remiss på speciella sulor och de har fungerat ända till i onsdags. Helt plötsligt utan anledning kom värken tillbaka. Jag har provat med olika hårda inlägg för att kunna gå och dragit åt skorna, så de sitter som ett skruvstäd. Det hjälper lite. Första dagarna hängde jag jättehårt på kryckor och rullator för att avlasta högerfoten och det resulterade i en gräslig träningsvärk mellan revbenen. Ja, det är väl meningen att man ska plågas.
Hundarna har inte så kul. Med mig blir det mycket långsamma promenader med tvillingkoppel. En promenad som normalt brukar ta 20 minuter tar nu 1 1/2 timme. Sedan är jag helt slut.
Livet tog slut den 25:e augusti för mig. Mitt hundliv med Aston och Jazz tog också slut då. Det här är inte roligt och skulle inte fungera utan grannarna Katarina och Ingalill. Det kan inte fortsätta så här i all oändlighet. Jag måste hitta en permanent lösning för hundarna. För mig är det snart slut. Även om jag äter och sover är det här inte ett liv, som jag vill leva. I 18 år har jag kämpat mot myelomet. Det har aldrig blivit ett normalt och riktigt liv och nu har jag nått gränsen. Det är som ett obevakat fängelse. Jag kommer ingenstans och det känns väldigt motigt. Om jag inte dör före jul av det här, så får jag nog själv göra något åt det, för så här varken vill eller kan jag leva.
Tänker ibland tillbaka på fina agilitystunder som vi haft.

Aston slalom i Knivsta

Aston slalom i Knivsta

,
Aston i däcket, Knivsta.

Aston i däcket, Knivsta.

,
Aston flyger.

Aston flyger.

,
Härliga Aston.

Härliga Aston.

.
Jazz i på väg ut ur tunnel.

Jazz i på väg ut ur tunnel.

,
Jazz över hinder.

Jazz över hinder.

,
Jazz på slalomträning i Väsby.

Jazz på slalomträning i Väsby.