Archive for januari, 2016

Äntligen vinter och nya beslut.

16 januari 2016

Äntligen kom den, snön och kylan. Andra veckan i januari precis som jag hade sagt. Det är underbart när det gnisslar under skorna mot den kalla snön och solen skiner, som den har gjort mycket sista tiden.

Lillsjön.

Lillsjön.

,
Jazz och Aston.

Jazz och Aston.

. Det jobbigaste nu är att få på hundarna varma täcken. Jazz gömmer sig längst in i en bur, men när han väl kommer ut är han stilla och duktig, när jag tar på täcket. Aston går undan lite, men stannar, när jag säger till. Sedan för han ett himla liv om täcket. Han skriker, fräser och försöker bita. Biter gör han mest i luften. Om han någon gång känner att han har munnen mot min hand drar han sig genast tillbaka. Mest är det spel för gallerierna, men det låter väldigt illa.
Vi brukar promenera elljusspåret några gånger varje dag. Ibland går vi långa rundan via Norrboda och det kan ta ett par timmar.
Gulligt med snö i ansiktet, men han avskyr att bli fotad.

Gulligt med snö i ansiktet, men han avskyr att bli fotad.

,
Högt upp ska man vara.

Högt upp ska man vara.

.
Vi har hyrt en hall i Stockholms Hundsportcentrum några gånger. Jag har beslutat mig för att skippa tanken på att tävla. Att straffa Jazz för skall genom att vända ryggen till honom eller sätta honom i en bur om han skäller är ju inte roligt varken för honom eller mig. Det är trist att behöva bli arg varje gång vi ska träna. Han skäller ju för att han är så ivrig. Nu har jag godis och belönar allt bra, som han gör. Det enda är att jag försöker få bort hans fokus från mina händer. Jag kastar godiset åt olika håll och försöker dölja varifrån det kommer. På det sättet har vi fått roligare och trevligare träningar. Både Jazz och jag är glada hela tiden.
Tävla blir det nog ingen tid för ändå. Nu har jag påbörjat en ny kur med Imnovid mot myelomet. Jag hade i höstas bestämt mig för att inte ta några fler behandlingar. Jag var väldigt less på det här livet. Det känns annorlunda nu. Det vackra kalla vädret och ljuset hjälper nog till. Man får väl se om kroppen klarar mer medicin. Bara att hålla tummarna. Den fruktansvärda ryggvärken, som gjort att jag inte kunnat sitta på en stol eller stå upp har påverkat mig, så jag knappt stått ut. Jag har kunnat gå och jag har gått och gått men inte kunnat stå eller sitta. Jag har halvlegat i soffan med varm vetekudde på ryggen och tallriken i knäet mot magen för att kunna äta. Nu övertalade min läkare mig att dubblera morfindosen. Det har gjort stor skillnad. Jag kan sitta upp och äta äntligen efter åtminstone en månad, då jag trott att flera revben varit av. Nu har jag alltså 2 morfinplåster på ryggen. Man sover väldigt gott och djupt av morfin, så tillsammans med insomningstablett som jag tagit sedan jag bröt benet blir det långa nätter med djup sömn.
Idag har Jazz varit på agilitykurs med Anette Helenius. Han var så duktig och lycklig.
Så här glad är Jazz, när han tränar agility.

Så här glad är Jazz, när han tränar agility.

,
Vänder man en pall upp-och-ned kliver Jazz in i den.

Vänder man en pall upp-och-ned kliver Jazz in i den.

.
Aston älskar att ligga i hundfåtöljen.

Aston älskar att ligga i hundfåtöljen.

Annonser

En dag med Sofie och hundarna.

07 januari 2016

Vi började med promenad.

Vi Lillsjön.

Vi Lillsjön.

,
På höjden.

På höjden.

,
Därifrån dyker ungdomarna sommartid.

Därifrån dyker ungdomarna sommartid.

,
Inte tillräckligt kallt för vantar tyckte Sofie.

Inte tillräckligt kallt för vantar tyckte Sofie.

,
På utsiktsberget.

På utsiktsberget.

.

Sedan blev det aktivering av hundarna inne.

2015 är slut.

01 januari 2016

Ska jag summera det gångna året blir det mycket elände. Först hemsk ryggvärk och nervsmärta och några perioder på sjukhus. När det värsta gått över och jag tränat varje dag på de övningar jag fick av sjukgymnasterna på hematologen och smärtkliniken tyckte jag i somras att jag fått ganska bra ordning på ryggen trots allt. Det var då jag ramlade och bröt lårbenet. Det blev flera långa perioder på sjukhus igen. Nu kan jag gå hjälpligt inomhus utan krycka, men ute har jag en krycka i höger hand. Just nu är det ryggen som är värst. Jag har fruktansvärda smärtor i revbenen bak och på båda sidorna. Ingenting tycks hjälpa mer än att ligga ned. Jag som vill träna. Det gör jag också. Jag ligger på rygg i sängen och försöker träna muskelkorsetten. Jag kan göra plankan också. Tack och lov för varm vetekudde. Det är det enda som hjälper mor värken. Jag tar 50 mg cortison/vecka, morfinplåster 5 mg/timme och 2 starka alvedon 2 – 3 gånger/dag. Ligga ned på vetekudde är ändå bäst. Får jag önska något för 2016 så är det att bli smärtfri. Grannen tror att jag kan bli frisk ifall jag blir frälst. Ska man tro på det?

Hundträningen har jag i alla fall kommit igång med i slutet av året. Rally 2 gånger hittills, men det blir varje vecka under våren. Lydnad har jag provat lite hemma. Det är bara så jobbigt att böja mig för att placera ut material eller godis. Himla rygg. Jazz kommer ihåg apportering och lite ruta med bara target. Får ju inte plats med en hel ruta inne hemma. Två agilityträningar har vi gjort och Jazz var så duktig. Ingenting har han glömt. Vi har mest problem med det där jobbiga skällandet i rally och lydnad. Det är mycket jobb kvar där. Aston fick prova några agilityhinder som balans, gunga och slalom. Han tyckte att A-hindret blev för jobbigt. Det märks att han inte har samma kraft längre. Aston som jag.

Jag har så ont av att sitta och skriva så det blir inte mycket mer. När jag bara sitter med vetekudden på ryggen rinner en massa tankar omkring. Mycket från gamla tider poppar upp. Jag saknar många av de människor som funnits i mitt liv. Ju äldre jag blir desto mer saknar jag mamma. Det var så mycket jag aldrig förstod, när hon åldrades. När jag själv åldras önskar jag att jag hade henne att prata med. Det är väl så att man saknar inte kon förrän båset är tomt. Jag kan sakna Hans också. Vi var ju faktiskt en familj en gång. Skilsmässa är inte alltid den bästa lösningen för någon.