Archive for februari, 2016

Aston och jag.

21 februari 2016

Aston blev sämre och sämre och slutade äta helt. Han tog inte ens emot dentastix och då är något allvarligt fel. Jag tempade honom och han hade då 37,1 vilket är alldeles för lågt. Flera besök hos veterinär under veckan med ultraljud och blodprover. Han hade gallsten och förhöjda njurvärden. Aston fick dropp med vitaminer, pimperan mot kräkning och något som skulle ge honom aptit. Ursofalk för att lösa upp gallstenarna och specialmat för njurarna. Efter första tillfället åt han lite och det kändes ändå lite hoppfullt. Jag försökte få i honom vätska med hjälp av spruta, men det var inte så lätt. Efter andra besöket hos veterinären åt han ingenting trots alla olika dropp. Han var så dålig då, så jag var inställd på att han skulle få den sista sprutan. Veterinären tyckte att han ändå skulle få 24 timmar frist innan beslut, men det räckte inte. Blodtrycket var så dåligt, så det gick inte att ta blodprov.
Kl. 06.45 vaknade Jazz och jag av att Aston skrek något fruktansvärt. Det var skräck, fasa och smärta i de skriken. Han låg på golvet i vardagsrummet på sidan och krampade och skrek. Hur jag med hjälp av rullatorn fick upp honom och till min säng vet jag inte. Han var alldeles kall. Jag försökte värma honom och han lugnade sig lite, men sedan satte kramperna och skriken igång igen. Jag tror att det höll på minst en timme. Man blir så maktlös. Jag fick kontakt med veterinären kl. 9.15 och Katarina kom och hjälpte mig. Jag kan ju inte bära något, när händerna är upptagna av kryckor. Aston låg i min säng. Medan jag tog på mig skorna dog han där. Så sorgligt att dö med sådana smärtor. Jag hade planerat att han skulle få sista sprutan den dagen och då få lugnande och få dö i lugn och ro. Det känns så jobbigt att hans hjärta inte orkade längre med alla hemska kramper. Han dog den 6:e februari. Den 24:e februari skulle han fylla 13 år. Veterinären sade att varken gallan eller njurarna kunde ge sådana kramper. Han tror att Aston fick en hjärnblödning. Nu väntar vi på askan, så vi kan begrava Aston där våra andra hundar ligger vid Gåseborg. Aston förstod själv att det var slut. Han pussade på mig kvällen innan som om han ville be om ursäkt för att han var dålig. Kanske ville han trösta mig. Hundar förstår mer än man tror.

Aston lite chockad efter droppet vid första veterinärbesöket.

Aston lite chockad efter droppet vid första veterinärbesöket.

,
Aston i Katarinas knä på fredagskvällen.

Aston i Katarinas knä på fredagskvällen.

,
På undersökningsbordet. Han reagerade inte trots att vet försökte sticka på en massa ställen för att kunna få ett blodprov.

På undersökningsbordet. Han reagerade inte trots att vet försökte sticka på en massa ställen för att kunna få ett blodprov.

,
Aston mådde så dåligt, men ville ändå vara lite stark och gå omkring. Lite rastlös.

Aston mådde så dåligt, men ville ändå vara lite stark och gå omkring. Lite rastlös.

,
Inbäddad i mitt täcke dog Aston på lördag morgon. När jag tog bilden trodde jag att han fortfarande levde.

Inbäddad i mitt täcke dog Aston på lördag morgon. När jag tog bilden trodde jag att han fortfarande levde.

.
Matte vad är det som händer med Aston?

Matte vad är det som händer med Aston?


Jazz var väldigt tyst och lugn hela den veckan då Aston var dålig. Den dagen han dog var han helt stilla och även dagen efter. Han bara låg tyst på golvet och skällde inte ens på ljud utanför dörren. Nu har det g¨tt 2 veckor och Jazz börjar så smått bli sitt vanliga jag, men hundfåtöljen, som Aston brukade ligga i verkar vara tabu. Den rör han inte.
För att pigga upp oss var vi på rallyträning. Här provar Jazz att stå med en tass på varje piggboll.

För att pigga upp oss var vi på rallyträning. Här provar Jazz att stå med en tass på varje piggboll.

.

Så var det jag då. Aston och jag har nästan alltid haft liknande problem samtidigt. Ett par dagar innan Aston slutade äta kunde jag plötsligt inte stå på mitt högra ben. Det gör så ont. Efter kontakt med Hematologen har jag varit på datortomografi. Det visade sig att jag har myelomförändringar i höftkulan och lårbenshalsen. Jag undrar om jag fått det av överbelastning eftersom jag gått så mycket med bara en krycka. Inomhus har jag inte behövt krycka över huvud taget sedan före jul och rullatorn har jag inte använt sedan oktober. Jag hade tänkt lämna tillbaka den, men nu hänger jag på rullatorn så snart jag ska förflytta mig hemma. Ute är det två kryckor som gäller. Svårt är det. Jazz behöver ut och jag vill verkligen röra på mig. Tyvärr blir det mer och mer ont och jag är bara tacksam att jag kan sitta och ligga utan smärta. Imnovidkuren är snart slut. Bara 2 dagar till. Jag är så trött, så jag orkar inte med mig själv. Den 9:e hade jag 95 i HB, men nu är det säkert lägre. Jag blir andfådd bara av att resa mig upp från en stol och jag somnar om jag sätter mig ned särskilt om jag försöker läsa. Det här är inte mycket till liv. Med bara 1,6 vita blodkroppar totalt varav 1,0 neutrofila som skyddar mot infektion blir det för mig inga resor med pendeltåg så här i influensatider. Jag känner mig isolerad, men känner samtidigt att jag inte orkar göra mer än det allra nödvändigaste. Äta kan jag ju inte heller. De här medicinerna mot myelom och smärta gör mig alldeles torr i munnen. En frukost tar mer än en timme och jag försöker verkligen, men det maler bara runt i munnen och det är så svårt att svälja, så jag blir illamående. Det känns som om insidan av munnen är ett rivjärn. Kanske får jag snart möta Aston igen. Så här går det ju inte att leva. Förhoppningsvis går värdena upp, när kuren är slut, men jag vet inte heller om jag svarat på Imnoviden. Kanske är det så här det slutar. Kunde man slippa värken och pillerna som gör mig så torr i munnen. Jag skulle vilja må bra innan, men det fick ju inte Aston, så det ska väl vara lika.

Ljuspunkter i tillvaron är alla fina människor, som hjälpt mig och som kommit med blommor, när de hört om Aston. På alla hjärtans dag kom den här fina med hjärtamask.

Sofie med hjärtamasken, som hon gjort till mig.

Sofie med hjärtamasken, som hon gjort till mig.

.
Roade mig i fredags med att vara inropare på agilitytävlingarna i Kungsängens hundhall. Bangången är alltid kul att titta på.
Första bangång i blåbärsklassen.

Första bangång i blåbärsklassen.

.
Nu ska jag stappla ut i mörkret med Jazz. Först blir det en övertalning angående sele. Det blir så ryckigt, när jag har två kryckor, så jag vill inte ha halsband på honom. Han tycker tvärtom och gömmer sig, när jag tar fram selen. Inte så lätt att jaga efter med rullator. Speciellt om han kryper in i en bur.

Annonser

Aston håller linjen.

01 februari 2016

Ja så är det. Har jag ont någonstans, så har Aston ont. Värken i mina revben är bättre sedan jag dubblerade morfinet. Nu har jag i stället fått problem med benen. Om det beror på överansträngning eller på sämre immunförsvar p.g.a. Imnoviden vet jag inte, men det verkar vara inflammation i muskelfästen och senor i höften och vid ljumskarna. Jag kan nu stå, men har svårt att gå. Det gör fruktansvärt ont och jag känner det som ett stort bakslag. Ska jag behöva återgå till rullator? Jag som känt mig så bra, så jag planerat att träna med stavar så snart det blir barmark. Nu går jag knackigt och hänger i möbler och väggar inomhus för att ta mig fram.
Aston går och slokar mer än vanligt. Svansen hänger och han trycker upp ryggen. Sedan i fredags har an ätit dåligt. Han kan slicka i sig färskfodret, men äter inte sitt torrfoder även när det är rejält uppblött. Han som alltid haft så stor aptit. Jag tror att han ofta svalt maten hel, för det har gått så fort. Nu tar han inte ens emot dentastix och då är något allvarligt fel. Jag ska tempa honom, men det tar emot. Han är inte samma lätthanterliga hund, som han varit tidigare. Han sover mycket, men det har han gjort sedan länge med stigande ålder. Nu sover jag också lika mycket. Jag somnar så snart jag sitter stilla.
Det är lite synd om Jazz, som är en aktiv hund. Jag har ont av att gå, så det blir väldigt korta rastningspromenader. Han har verkat OK ändå. Det verkar som han förstår. Jag har hyrt in mig i hund-hallen några gånger och tränat rally och lydnad. Bra aktivering för Jazz, men en plåga för mig med de onda benen. Här tränar han honnören.

Honnören-sittande framför mig.

Honnören-sittande framför mig.

. Det gick ganska bra fast vi höll på i 3 minuter. Han lade sig 2-3- gånger under den tiden. Jag har också tagit tid på honom stående framför mig. Efter 2 minuter avbröt jag och han stod fint hela tiden.
Den älskade bollen som belöning efter träning.

Den älskade bollen som belöning efter träning.

. Han fattar ”rutan” ganska bra och jag har provat att skicka honom till kon och sedan vidare till ”rutan”. Det var riktigt roligt att se hur han förstod. Nu använde jag dubbelkommande och var på nära avstånd. Det spelar inte så stor roll eftersom jag inte siktar på tävling längre. Huvudsaken är att han får aktivering.
Själv vill jag bara sova. Antagligen har Imnoviden brutit ned blodkropparna, så jag har lågt HB trots epo-sprutor 2 gånger i veckan. Har de vita blodkropparna brutits ned kan det kanske förklara att jag fått inflammationer i muskelfästena. Jag tar ändå sprutor för att stimulera de vita en gång i veckan. Jag är väldigt less. Hade det inte varit för de där depressions-pillerna skulle jag nog gråta hela tiden. Man blir så låst och isolerad.
Jag har ändå planerat lite. Köpte nya tallrikar och vinglas. Kanske orkar jag någon gång i framtiden stå lite längre vid köksbänken och laga mat. Då har jag fina tallrikar och vinglas att duka med.
Serien "Lace".

Serien ”Lace”.