Archive for maj, 2016

Livets slutskede?

31 maj 2016

Är det vad det är? Jag har tänkt mig att vård i livets slutskede är en period då man ligger utmärglad på något sjukhem fulltankad med morfin mot smärta. Men är inte det här samma sak? Jag bor visserligen hemma, men är fulltankad med morfin mot smärtan i ryggen. Så mycket hjälp och service jag får från alla instanser, så är det nog så att men räknar med att jag är döende. Det är inte mycket jag klarar heller. Jag önskar så att värken i låret ska ge med sig innan jag dör. Det skulle kännas så skönt att kunna gå. Jag har inte tänkt så här tidigare, men det är kanske inte så lång tid kvar.
Den nya behandlingen Krypolis kan kanske göra lite nytta, men den får nog inte skelettet att läka ihop. Förhoppningsvis stoppar den fortsatt nedbrytning. Efter behandling torsdag och fredag var jag helt slut. Det gick inte att hålla ögonen öppna. Jag var så trött, så lördagen och söndagen kan man räkna bort helt. Ögonen föll ihop och jag somnade t.o.m. på söndagen då jag var ute och körde permobil med Jazz. 7-8 gånger somnade jag till medan jag körde. Hemskt. Tänk om det skulle hända när jag kör riktig bil. Andfådd blev jag också. Jag flämtade som en blåsbälg. Jag brukar cykla på motionscykeln ca 20 minuter nästan varje kväll. I söndags cyklade jag men det gick dåligt. Jag kämpade i 5 minuter, men orkade inte mer. Ändå flåsade jag rejält en lång stund efteråt. Jag tycker att det är otäckt.
Vi kör permobil varje förmiddag Jazz och jag. Han går och travar så fint bredvid. Vi har åkt till Lillsjöbadet och där har vi stannat och jag har kastat boll. Jazz får hålla kroppen i trim på så vis. Det blir ca en halv timme promenad + trav för honom dit och samma tillbaka + många ruscher och höga hopp efter bollarna. Jag måste ha med två bollar annars ligger han bara och vaktar sin boll. Idag blev det 9 kast innan han tyckte att det var för varmt och jobbigt. Skönt om han kan behålla sin kondition och spänst. Kanske kan jag hitta någon som vill träna agility med honom och kanske t.o.m. tävla. Det vore kul.
Nu har det nyligen varit Mors Dag. På Face Book kunde man läsa om alla som saknar sina mammor och det är väldigt mycket ”Fuck cancer”. Det är lite jobbigt tycker jag. Jag saknar också min mamma. Jag saknar henne mer och mer ju äldre jag blir. Hon hade i alla fall inte cancer. Det var en stroke som till slut tog bort henne. Sorgen och saknaden efter henne är lika stor. Kanske kommer mina barn i en framtid att skriva samma sak på FB varje Mors Dag. Fuck cancer. Ett helvete är det med den här sjukdomen och behandlingarna med biverkningar är hemska. Jag skulle aldrig låta ett djur gå igenom en cancerbehandling. De kan ju inte ens tala om hur illa de mår. Ofta önskar jag att jag var en hund. Då skulle jag kunna få den där sista sprutan och slippa ifrån värk, trötthet och illamående.
Apropå saknad. På FB läser man dagligen om hundar som dött för länge sedan. En del riktigt frossar i att skriva att nu har hunden varit borta en månad, två månader, tre månader, ett år två år, 10 år. Det tar liksom aldrig slut. Jag saknar också mina tidigare hundar. Jag glömmer dem aldrig. När Pajazzo och Max blivit dödade av andra hundar sörjde jag länge. Jag drömde mardrömmar och grät i sömnen. Det konstiga är att jag ännu inte sörjt Aston. På något vis finns han fortfarande kvar. På tavlan i vardagsrummet följer han mig med sina stora vackra ögon.

Tavlan, som jag fick i 70-årspresent.

Tavlan, som jag fick i 70-årspresent.

Jag har alltid sagt att det var något speciellt med Aston. Han var inte bara en hund. Han var min själ. Han finns fortfarande kvar i min själ. Han och jag hade olika krämpor nästan samtidigt under hela hans liv. Vi hade t.o.m. diskbrock samtidigt. Nu när han blev dålig var det samtidigt som jag inte kunde belasta mitt ben. Aston finns inte bland oss levande, så jag förstår att han och jag kommer att mötas ganska snart.

Annonser

Det händer saker.

26 maj 2016

Sodexo hade en permobil i sitt förråd. Den fick jag att ha tills vidare.

Provkör permobilen. Arbetsterapeuten fotade.

Provkör permobilen. Arbetsterapeuten fotade.

,
Bild från sidan. Där syns det hur kutryggig jag har blivit.

Bild från sidan. Där syns det hur kutryggig jag har blivit.

. Den får laddas via en sladd från badrumsfönstret så länge. Ännu är det ingen elkontakt i soprummet, där jag förvarar den under nätterna. Jazz har lärt sig att gå bredvid, så vi kan ta längre promenader. Med flexkoppel kan han också komma ut i buskarna om han vill. Duktig hund. Är det såkallt, som det var igår räcker det inte med vinterkläder. Man blir väldigt kall av att bara sitta stilla i den kalla blåsten.

En väldigt varm dag var Katarina, Jazz och jag till Öråkersladan och fikade. Då konstaterade vi att luftkonditioneringen var paj igen. Efter många turer till Bilskadeforum lyckades de till slut hitta en begagnad kompressor. En ny med montering skulle kosta uppåt 15.000:-, med klarade mig med 8.935:-. Känner mig nästan rik, då jag ”tjänat in” så mycket pengar. Nu hoppas jag på sommarvärme igen, för idag behöver man bara värme i bilen.

Eva T var nere från Storlien. Karin A och Eva T köpte thai-mat och vi hade en trevlig dag på min altan.

Karin.

Karin.

,
Eva och förkrympta jag.

Eva och förkrympta jag

. Jag känner mig som ett litet barn, som knappt når upp till bordskanten. Jag är nog nästan 15 cm kortare än tidigare.

Jazz och jag har tränat lite agility på klubbens öppenträning på måndagskvällar. Första gången tror jag att han klev snett på skenan till slalomet. Det blev väldigt mycket blod och det visade sig att hela klon med kapsel, pulpa och allt var av. När vi kom till veterinären och Jazz blivit sövd visade det sig att klon, pulpan och kapseln bara hängde kvar i två hårstrån. Stackars lille killen. Han var så tuff. Inte ett enda pip eller gnäll kom det. Veterinären lade ett Jodopaxförband, som jag fick ta av morgonen efter.

Just vaknat ur narkosen. Inte så pigg då.

Just vaknat ur narkosen. Inte så pigg då.

.
Jodopax-färgat ben.

Jodopax-färgat ben.

. Skönt nog, så har han inte haft några problem allt utan klon. Han är glad som vanligt och springer och hoppar.

Vi i Väsby BK hade agility-tävling för klass 1 och 2 i lördags. Jag var funktionär, speaker och ögon. Så roligt att kunna vara delaktig fast mina ben inte bär. Tävlingen flöt på bra och vi hade tur med vädret.

Vi har haft städdag i samfälligheten. Inte kunde jag göra mycket, men lyckades sopa ur soprummet, som skulle bli garage till permobilen i alla fall. Sedan var vi förstås med och åt grillkorv innan vi åkte vidare till lubben, som också hade städdag. Det var inte mycket jag kunde göra där heller, men det var trevligt att träffa folket.

Kan man få en korv eller......?

Kan man få en korv eller……?

. Jag är så glad att jag fortfarande kan köra bil fast jag äter så mycket morfin. Jag skulle bli så enormt isolerad annars.

Jag har ju fyllt år också. Det blev ett riktigt tant-kalas.

Kerstin och jag.

Kerstin och jag.

,
Birgittorna.

Birgittorna.

,
Ebba, Inga-Britt och Katarina.

Ebba, Inga-Britt och Katarina.

.

Så är det myelomet, som inte skulle få utvecklas fritt längre. Idag har jag påbörjat en behandling med Krypolis. Det är en utveckling av Velcade. Två gånger i veckan ska jag till KS för att få Krypolis genom portakaten. Nu hoppas jag att det har någon effekt. Nervproblemen ska tydligen inte bli så många, som med Velcade i alla fall, men de vita blodkropparna kommer att brytas ned och man kan få hjärtproblem. Jag tycker nog att det räcker med alla inflammerade muskler och senor. Jag har så vidrigt ont i höger lårmuskel, så jag klarar inte att gå. Korta sträckor med kryckor eller rullator är vad jag klarar. Aldrig hade jag trott att jag skulle bli en rullator-tant, men det är precis vad jag är nu. Den ömma knölen mellan svanskotan och sittbenet är kvar och jag har inflammation i tumgreppet. Så har det tillkommit trolig inflammation i slemsäckar i vristerna också. Hej och hå. Det är kul nästan jämt. Tack och lov för Katarina, som tycker att det är roligt att gå ut med Jazz två gånger varje dag.

Jag måste bara sätta in en bild på kusin Görel och Jazz. Hon hade aldrig i hela sitt liv tagit i en hund, men Jazz hoppade upp i hennes knä, så där satt han och hon klappade honom faktiskt.

Görel och Jazz.

Görel och Jazz.

.