21:a juli.

Idag är det precis ett år sedan mina barns pappa Hans ringde. Det var då första gången på drygt 30 år. Han ville prata om barnen. Så dags då, när de är mellan 40 och 50 år. Jag har ju varit både mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar åt dem i hela deras uppväxt. Det gick ju bra trots allt. Alla tre är fantastiska människor trots avsaknad av pappa-kontakt. Han sade att han inte hållit kontakt med barnen för att han ville hämnas på mig. Hämnas för vad? Att jag ville ha skilsmässa från en pappa, som inte var intresserad av sina barn.
Det är konstigt med kontakt med vissa människor. Det där med pappa-kontakt är väl inte så ovanligt, men jag stör mig på att man bara kan överge sina barn. Jag tycker många gånger att män är som vallhundar. Mister de en flock tar de sig glatt an en annan och glömmer den första.
Trist är det i alla fall. Tyvärr är det så att jag inte har träffat någon, som var bättre. Jag tror inte att Hans hade stuckit pga att jag fått cancer. Han var snäll och hjälpsam på sitt sätt. Mitt andra X var värre och tyckte att sjukvården skulle ta hand om mig ifall jag blev dålig. Det var inte hans sak.
Nu lever jag själv med Jazz och det går ju det också, men vad mycket enklare livet skulle ha varit ifall man var två. När man ska gå med kryckor och ingen hand är ledig är allt lite krångligt. Bara att gå med soppåsen, kasta grovsopor eller handla mat blir något, som behöver planeras. Nu är det toppen med permobilen. Med den kan jag transportera mycket och även motionera Jazz. Vore man två skulle det också kunna gå att göra impulsiva saker tillsammans. Åka till stan och sitta på utekafé, gå på museum, bio, parkteater. Inget sånt är ju kul att göra ensam.
Ibland kan jag faktiskt gå ganska hyfsat utan kryckor, men efter att ha gjort det mycket har jag mer ont efteråt. Jag tänker mycket på det där med att byta höft. Ortopeden Asle vill göra det på mig efter semestrarna. Cortisonet har luckrat upp höftkulan och lårbenshalsen. Ganska nervöst tycker jag att det är. Går det ihop med min cancerbehandling och hur går det med så få trombocyter, som jag har. Speciellt som jag bildar antikroppar mot trombocyter. Det är mycket att grubbla över i sommarvärmen.
Konstigt nog har jag tyckt att det varit OK att vara hemma i sommar. Det är ju mycket besök från ASIH och många vänner, så det har gått bra. Andras semesterbilder på FB och i mail piggar upp. Jag vet ju vad det innebär att segla, fjällvandra, tävla agility och bada i Grekland.
Ikväll hr Jazz fått massage av Sanna i Bro-Håbo och jag var kvar ett tag efteråt och tittade på deras träningstävling i agility. Det var trevligt att träffa folk och umgås och fika.
Näringsdroppet, som jag fick sådana kramper av har stoppats. Nu, när de minskat på morfinet kan jag äta normala portioner, så jag har börjat så sakta att gå upp i vikt igen.

Kvällspromenad till Lillsjön.

.

Kusin Åke och Kerstin var på besök.

.

Sofie med handduksmössa. Åsa skickade bilden.

.