Archive for augusti, 2016

Är jag bortskämd?

30 augusti 2016

Ja hu. Katarina, som varit ute med Jazz varje förmiddag och varje kväll, har gäst den här veckan. Hon har annars kommit oavsett väder och vindar. Nu ska jag fixa allt själv. Igår kväll i regnet gick jag för första gången på kvällsrunda med kryckor. Jag blev inte bara genomblöt. Jag var fullkomligt slut. Det känns otäckt att bara gå till parkeringen fram och tillbaka och inte orka mer. Det kanske är 400 meter totalt. Ikväll gick det bättre. Jag rundade parkeringen, så det blev lite längre än igår i alla fall. Kanske beror det på vädret också.
Idag har jag varit ute två gånger med skotern och Jazz. Vi har åkt till sopsorteringen och sedan till ängen, där jag kastat lite boll och tränat apporten. Max 10 kast har jag bestämt, så det inte blir överbelastningsskada igen. Det är skönt att se Jazz tokrusa av glädje, när han äntligen får springa fritt. Det borde vara så jämt. Jag skulle gärna ta med rutan, men det blir så bökigt, när jag inte kan gå. Jag kan ju inte heller träna fritt följ då.
Smärtan i axeln har blivit mycket bättre. Jag har minskat oxinormen från 20 mg 5 gånger per dag till 10 mg tre gånger per dag. Förhoppningsvis ska jag kunna köra bilen snart igen. Jag får diskutera det med läkaren på ASIH nästa gång de kommer. Tyvärr har cortisonet ställt till mer än mina skelettskador. Ögonen förändras. Det är som att hornhinnan blir bucklig. Jag vet att fler med myelom har upplevt samma sak. Det blir svårare att läsa finstilt även med läsglasögon. Förutom att skelettet bli skört, så blir musklerna svagare. Fingrarna har drabbats mest. Jag har svårt att greppa saker. Att t.ex. klämma upp en klädnypa är svårt. Om jag lyckas orkar jag inte hålla kvar greppet, så det går att fästa det som ska hängas. Att klämma upp spännet till spännband är svårt och blir bökigt, när jag ska gå med Jazz med kryckor. Då fäster jag flexkopplet runt höfterna med spännband likaså, när jag ska fästa kryckorna på permobilen. Det kräver mycket svett och tårar och mycket tålamod.
Igår hade jag en städfirma här. De hade skruvat åt duschkranen som en frisk kan göra. Jag stod på kvällen naken i duschen och fick för mitt liv inte på kranen. Jag letade högt och lågt efter något lämpligt verktyg. Till slut tog jag den långa grepptången och fick till slut upp kranen, men det tog tid. Man vill ju inte ringa någon granne, när man står där helt naken en sen kväll.
Neuropatin efter Revlimiden går sakta bort. Nu har jag känsel i långfingrarna, men ringfingrar och lillfingrar är fortfarande bortdomnade och det sticker i dem. Vanstra underbenet sticker det och bubblar i, så där har det inte blivit bättre. Det benet kräver kompressionsstrumpa också. Det är lite bökigt. Att få på strumpan går väl an, men av. Jag ringer efter grannen och hon är så snäll och kommer in till mig och drar av strumpan. Jag kan själv med hjälp av ett långt skohorn, men det gör väldigt ont i ryggen att trycka strumpan över hälen. Läkaren har sagt att jag inte får göra det eftersom min ryggrad är så skör. Det kan lätt bli fler kotkompressioner.
Apropå ryggen så har den blivit ännu krokigare. Jag har svårt att titta upp. Dricka ur ett glas i botten är svårt för jag kan inte böja huvudet tillräckligt mycket. Inget ”botten upp” för mig längre. Kortare har jag också blivit. Att hänga upp badhandduken på handdukstorken är också svårt. För att kunna nå upp måste jag gå väldigt nära och då kan jag inte se vad jag gör. Likaså när jag ska dra för gardinen i ytterdörren på kväll och morgon. Det gör ont att försöka sträcka sig upp och då kan jag inte heller se vad jag gör utan får känna mig fram. Fönstret och handdukstorken sitter där de är och går inte att ändra. Däremot hjälpte arbetsterapeuten Marcus mig att sänka klädstången i badrummet, så jag kan nå att hänga tvätt.
Det var mycket gnäll här, men jag vill minnas hur det varit. Konstigt nog mår jag mentalt bra. Att slippa den hemska nervsmärtan nästan helt är guld värt och jag känner att jag vill leva vidare.

Annonser

Någonting blir bättre.

23 augusti 2016

Ja faktiskt blir jag bättre bara av att slippa Revlimiden. Jag tycker att jag gjorde en jätteprestation, som fullföljde behandlingen i sex veckor trots alla biverkningar. Som min läkare sade;”Du gör ett större jobb nu än du kan ha gjort som idrottslärare”. Så är det faktiskt. Att vara lärare i idrott var rena barnleken jämfört med de här kurerna.
Efter strålningen i lördags hade jag mer ont i rygg och armar två dagar efter. Idag, tre dagar efter, känner jag nästan ingenting. Det betyder att strålningen hade avsedd verkan, även om jag inte ville tro det från början. Det måste vara magi.
Problemfritt är det ändå inte. Värken i vänster höft har blivit värre. Jag har svårare att gå och utan stöd går det inte alls. Det är kryckor och rullator som gäller igen. Jag har fått kallelse till röntgen av den där höften. Kan vara intressant att få veta vad det beror på. Jag kan cykla på motionscykeln i alla fall, så jag kan träna lite.
Korsryggen är också ond och rätt som det är hugger det rejält, så jag nästan skriker till. Något knäckte till i vänster armbåge. Fattas bara det också. Jag behöver mina armar för att kunna stödja mig.
På positiva sidan nu är: nästan ingen värk i bröstrygg och överarmar, inga kramper på nätterna och neuropatin i fingrarna känns annorlunda. Det är inte den stickande känslan längre utan mer som om fingrarna har somnat. Jag har kunnat sitta länge och läsa bok utan att benen krampat.
Positivt också att Jazz är bättre. Idag har han inte fått Metacam, men verkar inte ha ont längre. Nu har han fått ta det väldigt lugnt. Katarina har gått en lugn promenad med honom längs elljusspåret och i eftermiddag har jag kört en kort skotertur, men mesta tiden fick han åka. Det blir en kille med mycket överloppsenergi, så i eftermiddag har han skällt oavbrutet på alla ljud utifrån. Man kan ju bli tokig för mindre.

Stackars Jazz.

19 augusti 2016

Min fina gulliga kille. Har man en så oförståndig matte, som kastat boll alldeles för mycket, blir det till slut på tok. Han har så ont vid vänstra bogen, så han piper bara man kommer nära med fingrarna för att klappa honom. Han är stel i vänster sida och har svårt att snurra i högervarv. Vi brukar ju göra lite trix på förmiddagarna. Bollkastningarna älskar han och är så glad. Han stimulerar mig att kasta allt mer. Jag brukar också bli glad av hans glädje, men nu blir det långt uppehåll och aldrig mer en massa kast. Jag får hitta på något annat, som min kropp kan klara av för att stimulera Jazz. Nu är det stillhet och Metacam i ca en vecka kanske två. Jag blir så arg på mig själv.
Själv var jag på läkarbesök på Hematologen igår. Jag får göra uppehåll med Revlimid. Jag vet inte hur länge. Han skulle följa mina blodvärden. M-komponenten är 22. Det är lite högt och jag känner mig orolig. Jag hoppas i alla fall att neuropatin ska hinna släppa innan jag måste börja igen. Att inte kunna styra fingrarna utan vara så fumlig är svårt. Dessutom har jag tappat kraften i framför allt pekfingrarna. Långfingrar, ringfingrar och lillfingrar är svåra att styra. Utan kraft i pekfingrarna gör det svårt att trycka på en sprayflaska, tända lyset, spola på toa och mycket mer. Att inte kunna styra de andra fingrarna gör det svårt att knäppa upp en knapp, knyta skorna, ta upp något, som jag tappat på golvet. Jag kan böja knäna, så jag når ned, men har svårt att greppa och ta upp det.
Jag får minska cortisonet till hälften. Hoppas att min cortisonsvullna ansikte kan gå tillbaka lite. Jag hade önskat att slippa cortison över huvud taget. Jag känner inte igen mig, när jag tittar i en spegel. Jag ser riktigt mongolisk ut.
Armarna har blivit bättre, så nu kan jag träna upp mig med att gå med kryckor igen. Jag kände mig lite yr, när jag var ute i området idag. Dr. Christer från ASIH tog puls, blodtryck, lyssnade på lungor och hjärta. Det mesta var OK, men en vilopuls på 100 känns verkligen oroligt. Det är väldigt nära maxpuls. Under min aktiva tid hade jag en vilopuls på 52. !00 är rena chocken.
Jag tycker att jag kan gå lite bättre idag, men revbenen som skär in i magen gör ont. Det vänstra benet, som är spikat och skruvat gör mer ont än det andra, som håller på att luckras upp. Höftoperation på höger sida, när jag inte kan belasta vänster sida kan ju inte gå.
Så har jag fått kinin mot kramperna. Jag hoppas ändå att kramperna ska försvinna, när jag haft uppehåll från Revlimiden ett tag. Vem vet.
Jazz har sedan igår lagt sig i hundfåtöljen. Det har han aldrig vågat eller velat tidigare. Den var liksom Astons och det har Jazz respekterat. Bild kommer så småningom.

Något blev bättre.

16 augusti 2016

I morse vaknade jag för första gången på tre veckor utan nervsmärtan i armarna. Jag har kunnat minska intaget av Oxinorm (snabbverkande morfin) mer och mer senaste dagarna. Nu är jag nere på halva dosen/dag och jag hoppas att det kan fortsätta så. Det vore ett stort steg att få köra bil igen. Trots permobilen är jag väldigt låst hemma. Det är fantastiskt med alla snälla människor som går ärenden åt mig. Åsa är så gullig. Igår handlade hon på XL-Zoo åt Jazz och kom sedan hit och hjälpte mig med bl.a. sängbäddning eftersom jag tvättat lakan. Oxinormen gör att jag svettas så mycket, så allt är genomblött varje natt. Åsa klippte gräset också och skördade mina rabarber. Hon och Sofie fyllde mina vattenhinkar, så jag ska klara att vattna mina krukor på altanen.
Bättre måste jag ha blivit. Värmedynan, som jag brukar ha under skuldrorna för att lindra smärta har jag inte behövt på flera nätter. Skönt är det för varmt är det ändå den här sommaren.
Nu när armarna är bättre, så jag kan stödja på dem, kan jag börja träna att gå med kryckor igen. Tyvärr har jag svårt att stödja på mitt vänstra ben. Det gör alldeles för ont. Med kryckor kan jag ta ut steget och då går det bättre, men utan kryckor kommer jag bara till lodläge och det gör otroligt ont. Det är ju det ihopspikade benet, så det är inte bra alls. Om jag ska byta höft på höger sida måste jag ju kunna stödja på den andra sidan, så det blir nog ingen höftoperation annat än att höften spricker akut. Man får visst aldrig vara nöjd. Igår morse, när jag skulle ur sängen för att åka till Radiumhemmet för datortomografi, fastnade mitt vänstra ben i rakt läge. Det var helt stelt. Jag fick till slut använda händerna för att böja knäet tills krampen släppte. Det var något nytt för mig. Att lårmuskeln krampat har jag varit med om flera gånger, men hela benet. Undrar vad nästa överraskning ska bli.
Nu blev det riktigt tråkigt med Jazz också. Han har förmodligen sträckt sig rejält, när jag kastat boll med honom. Han är inte glad och vid vissa rörelser piper han. Det är något vid bogarna. Han pep till, när jag kammade honom där också. Nu har han fått Metacam, så jag hoppas att han kan koppla av inatt, så kroppen får riktig vila. Min stackars kämpe.

Kroppen luras.

11 augusti 2016

Så fort något blir lite bättre blir det sämre på ett annat ställe. Jag har börjat kunna resa mig upp ur sängen utan att skrika och utan att ta på TENSen direkt. Då hugger det i svanken. Kotkompressionen där kom tillbaka. så det hugger. Den gamla skadan från förra året. Jag har så ont där nu, så jag har svårt att stå och gå igen. Jag förstår inte varför jag ska straffas gång på gång.
Jag var så glad också över att inte behöva ha kompressionsstrumpor längre. Då började benen att svälla igen. Det är så marigt att ta på de strumporna. Jag hade fått in en bra snits, när jag hade dem varje dag, men nu är det svårt. Jag har tappat så mycket kraft i händerna, så jag klarar inte riktigt att trä strumpan på påtagaren. Det tog lång tid i morse. Svårt när ryggen värker och hugger både högt upp och i svanken. Jag vet inte om jag vill vara med längre. Nu har jag svårt att vrida om dörrnyckeln, när jag ska hem eller när jag ska hämta permobilen i soprummet. Fingrarna lyder mig inte och kraften är borta. Det är svårt att tända en lysknapp, trycka ned spolknappen på toaletten, öppna en skruvkork, trycka ut tandkräm, sätta på micron och mycket mer.
Jag får dela upp tiden i etapper. Nu gäller det att stå ut till på måndag först. Då ska jag till Radiumhemmet och förberedas för strålningen.
Lite gulligt har faktiskt hänt. Plötsligt igår kväll gick Jazz upp i hundfåtöljen, som han aldrig gått i närheten av tidigare. Den var liksom Astons. Kanske har han kommit över saknaden efter Aston nu till slut.

Intensiv elstöt.

09 augusti 2016

När jag äntligen fått på mig TENSen igår morse och gick hela förmiddagen och hyperventilerade för att stå ut blev det plötsligt en hemsk smärta. Jag försöker ju att ta på TENSen medan jag ligger på rygg och känner med fingrarna hur den ska sitta. Den gav då och då små extra smärtduttar hela förmiddagen. När jag avslutat lunchen och lutade mig lite bakåt för att få avlastning av ryggen kom en hemsk smärta. Jag gallskrek och tårarna forsade. Strax efter det ringde Dr. Christer och jag hade inte hunnit hämta mig utan grät ohämmat i telefonen. Sedan fortsatte det med småduttar av stick. Jag tog ut permobilen och Jazz. Jag mötte en granne och jag hade väl inte återhämtat mig helt för tårarna kom så fort hon började prata med mig. Efter kl. 15 kom Christer och när vi pratat en stund kom en sådan smärtchock igen. Jag gallskrek och försökte stänga av strömmen så fort jag kunde. Apparaten låg i magväskan och så klart under Iphone och en massa bajspåsar. Jag skrek så att grannen Ingalill kom rusande till staketet och undrade vad som stod på. Han hade suttit och sovit i sitt vardagsrum med altandörren öppen och hon blev väckt av mig. Det var tur att Christer var där. Han hade redan tittat på ledningarna och inte sett något konstigt. Nu kände han på dem och det visade sig att kontakten mellan plattornas sladd och sladden till apparaten hade glidit isär. Det syntes inte, men han kunde trycka in den en hel centimeter. Det var alltså en centimeter strömförande metall som trycktes mot min svettiga hud, när jag lutade bakåt. Nu gäller det för mig att kolla ledningarna varje gång jag tar på mig TENSen.
Annars har det varit en mindre smärtsam dag idag. När jag lade mig igår kväll fulladdad med olika piller. Förutom påsen med tid och datum, som jag alltid ska ta på kvällen tog jag Oxascan (för muskelavslappning), Saroteén (mot nervsmärta), Emgesan mot kramper, Oxinorm (mot smärta) och Stilnoct (insomningstablett eftersom jag tagit 40 st Betapred också den dagen (Cortison för att cancermedicinen ska gå in i cellerna bättre). Sedan sov jag utan kramper hela natten trots att jag också tagit Revlimid på dagen (jag hade väntat mig kramper då).
I morse ringde väckarklockan 07.15. Då tog jag 2 Oxinorm och en Oxascan. Sedan låg jag kvar med värmefilten under bröstryggen i 1 1/2 timme. Då kunde jag för första gången på länge ställa mig upp utan att skrika eller gråta. Jag kunde gå rak in till badrummet och kunde stå upp och se vad Jazz gjorde på tomten, när han sprang ut. Dagen har fortsatt så. Ingen hyperventilation. Nu hoppas jag att det är en förbättring på gång. I alla fall ska jag ligga kvar i 1 1/2 timme efter att ha tagit pillren. Blir jag akut kissnödig går det kanske inte, men jag måste prova.
Lite kul är det ibland också. Det var Papillonmästerskap i lördags. Maggan hämtade mig vid dörren här hemma och hjälpte mig med stol och ryggsäck. Hon skjutsade mig ände till banan och satte upp min stol där. En så jättefin kompis. Lizanne från Askersund tävlade med Jazz och han var så duktig. Inte en blick på mig utan var bara lycklig över att få springa agility. Maggan filmade agilityloppet. Får se om jag kan lägga in filmen här senare. Maggan körde mig sedan ända till dörren och hjälpte mig att ta in min packning. Det var så roligt att kunna vara där och träffa alla trevliga pappisägare. Jazz, som i vanliga fall inte är särskilt social, var i sitt esse. Han ville hälsa på alla. Hela hans kropp fick en ny resning. Han var så fin. Kvällen innan hjälpte Katarina mig att schamponera honom i diskhon. Kraften i mina fingrar räcker inte till att trycka in knappen på handduschen.
I söndags var Björn och Hanna här. De klippte gräs och dammsög. De tog t.o.m. ut mattorna och skakade dem. Nu är mitt hem lite fräschare igen. Just nu är Åsa och handlar åt mig. Hon far omkring i olika affärer och letar en bättre parasoll till min altan. Inte så lätt nu när mycket är utsålt efter sommarens alla reor. Katarina har som vanligt varit ute med Jazz på förmiddagen och hon kommer ikväll igen.
Ska försöka ta mig ut med Permobilen och Jazz en stund. Det är svalt idag och blåsigt. El-killen var här för en vecka sedan så nu finns el och frostvakt i soprummet. Skönt att känna sig säker på att skotern alltid är laddad.

En fraktur.

04 augusti 2016

Så var det konstaterat. Datortomografen visade att jag har en spontanfraktur i TH 1. Alltså i den första bröstkotan. Smärtan ökar hela tiden och jag tar mer och mer morfin. Idag har jag fått morfin i spruta också, men det blev inte bättre. Jag förstår inte hur jag ska stå ut. Förut kunde det lätta lite under dagen, då jag kunnat röra mig lite, men nu hjälper ingenting. Jag vet inte hur jag ska orka leva vidare. Det här är så fruktansvärt. Värken i ryggen går ned i armarna och fingrarna orkar ingenting heller. Jag har försökt använda hårspray för att få lite ordning på håret, men klarar inte att trycka på knappen, så jag får ut sprayen. Ingen styrka finns kvar. Äta kan jag i alla fall. Jag äter mycket, men vikten vill inte gå upp. Bäst är att bara ligga på rygg, men jag måste resa på mig för att gå på toa eller fixa mat och det är hemskt.
Guld att grannen Katarina tar ut Jazz, men det är en tidsfråga hur länge jag kan ha honom hemma. Åsa har åkt och handlat åt mig och hämtat sprutor från apoteket. Hur skulle jag klara mig utan henne. Hon får ett tungt lass med mig samtidigt som hon har sin familj, sitt jobb och träning. Synd att Mona bor så långt bort. Björn har inte heller så mycket tid och bor längre bort även om han är närmare än Mona.
Läkarna vill lägga in mig på sjukhus, men jag förstår inte skillnaden på att ligga där och skrika av smärta och att ligga hemma och skrika. De vet ju inte vad de ska göra med mig. Det har talats om strålning och det har talats om morfinpump. För mig känns det som sista rycket. Då blir det vård i livets slutskede.
Morfinet gör mig så varm också. Svetten rinner och håret är hela tiden genomblött. Man ska känna sig ofräsch också ovanpå allt annat. Nu blir det ryggläge ett tag. Det är det enda som ger lindring.

Bedrövliga händer. Vad är det som händer?

02 augusti 2016

Jag brukar inte blogga så här ofta, men det händer hela tiden saker, som jag vill komma ihåg inför kommande behandlingar. Jag är mest hem-omkring, så det är inte så äventyrligt. Det som händer händer inne i min kropp. Inatt har jag sovit utan kramper för första natten på länge. Tack Emgesan för det. Det finns piller för det mesta. Med extra tillskott av Oxinorm kunde jag i morse sätta mig upp i sängen utan att skrika och gråta. Däremot är värken i armarna inte bättre. Tvärtom. När jag väl kommit upp ur sängen lutade jag mig framåt, så jag kunde vila huvudet på brickan till rullatorn, hänga armarna över handtagen och på så vis dubbelvikt ta mig till toa. Den första timmen på morgonen är olidlig fortfarande. Nu sade Dr. Christer att efter en sån här skada är första veckan värst. Sedan kan det avta. I morgon har det gått en vecka, så jag ser fram emot lindring.
Idag tog det mycket tid på morgonen eftersom TENSen krånglade. Jag försökte använda alla 4 plattorna, men behövde då byta sladd till de nya två. Hur jag än kämpade fick jag inte loss sladden ur den gamla kopplingen. Jag försökte dra, vrida, slita med tänderna. Till slut hämtade jag verktyg i verktygslådan. Då gick kopplingspiggen tvärt av. Det tog över en timme att komma så långt. Har bara haft två plattor idag ändå. Sedan dog batteriet. Det var helt nyladdat. Vanligt batteri, som jag hade igår räcker nästan två dagar, men det laddningsbara höll knappt en förmiddag. Skräp.
Värken i ryggen gör att jag inte vågar hänga på kryckor eller rullator förrän jag vet vad det är för problem. Jag har inte ännu fått tid för datortomografin. Det gör att jag mest gått omkring utan stöd. Det blir inte så många steg som vanligt, men en annan påfrestning på höften. Märkte nu ikväll att jag dessutom glömt att ta alla piller, som jag skulle ha tagit i morse och på eftermiddagen. Det har nog påverkat att höften ömmar mer än vanligt. Jag brukar inte glömma, men nu blev det väl för mycket med armvärk och TENS-problem plus att jag tog extra Oxinorm.
Men det där med händerna. Igår kväll kunde jag inte trycka in knappen på micron. Jag hade ingen kraft i fingrarna. Stickningar och domningar har jag känt i fingrarna och jag vet att det är en biverkan av Revlimiden. Nu har jag tappar kraften. Det är t.o.m. svårt att trycka på lysknapparna och tända lampor. Dessutom har jag tappat styrseln i fingrarna. Jag är tafflig och tappar saker. Jag måste tänka på varje rörelse med fingrarna, så jag vet att jag har lite grepp. Det är svårt, när man ska hålla på med små piller och vill ta tag i dem fort speciellt på morgnarna, när jag har så ont, så armarna inte går att använda. Där sitter den djävulska värken bakom armhålan. Känseln i vänster underarm är också borta. Jag känner inte om jag tar på huden. Den är helt stum. Beror på Revlimiden. Jag vet det.
Eftersom jag ändå sluppit kramper gruvar jag mig inte lika mycket för att lägga mig att sova för natten.
Trevligt idag var lunch-besök av Birgitta och Bertil. De hade göda mackor med sig och vi satt ett par timmar på altanen. Jag satt under parasollerna för att få svalka, men de satt i solen och tog på sig jacka t.o.m. Konstigt vad olika man kan vara. Jazz blev så lycklig, när de kom trots att de inte hade hundarna med sig. Han vill aldrig sluta att hälsa på dem. Gullpojken. Hoppas att han snart får träffa sin kompis Elvis eftersom han inte var med.
Dr. Christer kom på eftermiddagen och monterade en ”skiva” under madrassen i min säng. Jag fick inte hjälpa till. Tänka sig att en läkare kryper upp i min säng och lägger dit skivan och bäddar om krypande på min 120-säng. Han är bara för fantastisk den här mannen. Nu har jag en knapp att trycka på, så jag kan komma upp i sittande ställning utan att anstränga mig själv. Det är precis som på sjukhussängar. Han är orolig för min rygg och har förbjudit mig att bädda och dammsuga. Som läget är just nu har jag i all fall ingen tanke på att göra det heller. Han reckomenderade att jag ska ha en hylla på väggen bredvid sängen, så jag kan komma åt piller och vatten m.m. på ett lättare sätt än att ha allting på nattduksbordet. Jag ska be Björn om hjälp med det, när han kommer hem från Gotland.

Helvetesnatten.

01 augusti 2016

Krampar i benen är verkligen vidrigt. Den här veckan har jag inte sovit mycket. Det fungerade ett par nätter att häva kramperna med hjälp av värmedynan, men sedan tog det också stopp. Natten till lördag var rena helvetet. Jag såg en film på TV ”Kronjuvelerna” på fredag kväll. Den var lång och jag satt stilla i soffan med massagekudden mot det onda i ryggen. Sitta stilla är som att be om kramp. När ca 20 minuter återstod av filmen började kramperna redan i soffan. Jag stretchade, stampade och viftade med benen. Inget hjälpte. Att sedan lägga sig för att sova var dömt att misslyckas. Inte en blund fick jag. Smärtan är outhärdlig. Jag har provat allt och skrikit och gråtit. Stackars Jazz fick inte heller sova. Han sätter sig och tittar på mig och ser olycklig ut.
Jag kunde inte stå ut utan ringde till ASIH. De kom med magnesiumtabletter. Emgesan. Jag skulle ta 2 st en halvtimme innan jag lade mig och 2 till om jag vaknade på natten. Man kunde bli lös i magen av tabletterna sade de. Den natten fick jag sova. Bara ytterst lite kramp tack och lov. Men magen. Den lever numera ett eget liv. Jag hann inte till toaletten på morgonen och efter den pärsen är det nog tomt där inne. Att torka golv och tvätta kladdiga kläder med värkande rygg är ingen dröm.
Ryggen blir värre och värre. Att resa sig upp på morgonen är hemskt. Jag måste ju upp. Åtminstone kunna ta mig till toa. Det går att ligga på rygg. Nu har jag provat att lägga ryggen på värmedynan. Det är bara det att då kan jag inte röra armarna. Oxynorm, Emgesan och vattenglas står på nattduksbordet, men jag kommer inte åt dem. Jag kan inte sträcka mig efter dem och inte heller vända mig, så jag kan nå. Något måste vara riktigt trasigt. Jag tror att det är diskbrock eller kotkompression igen. Det sitter på ett så dumt ställe och det strålar ut i armarna. Att resa sig ur sängen på morgonen är värre än helvetet. Jag skriker och gråter men ingenting hjälper. Jag hoppas att jag kan få röntga, så man får veta vad det är. Jag gruvar mig för att lägga mig på kvällen och för att stiga upp på morgonen. Det jag kan göra när jag väl kommit upp är att hänga ned över rullatorn och ta stöd med huvudet på den. Då kunde jag i morse röra höger arm och nå Oxynormen. Att sedan ta sig till toa skrikande och gråtande med sladdar från TENSen hängande runt halsen.
Under dagarna kan jag röra mig långsamt och då är läget sådant att det går att stå ut även om det gör ont hela tiden. Jag var till klubben i fredags. Så skönt ändå att jag kan köra bilen trots alla mediciner och sömnfria nätter. Cortisonet håller mig väl igång. Maggan sprang ett par agilitybanor med Jazz och hon bjöd återigen på jordgubbar och glass. I lördags var Åsa och Sofie hos mig på eftermiddagen. Åsa hjälpte mig att bädda rent eftersom jag tvättat sängkläder och har svårt att nå att stoppa om underlakanet med den här ryggen. Hon dammsög och satte upp kåpan till en lampa i klädkammaren, som jag lyckats slå ned. Igår blev jag bjuden på eftermiddagsfika hos Loine och Bosse i Viksjö. Dessutom har jag varje dag åkt med Jazz till Lillsjöbadet och tränat hans kondition med långpromenad vid permobilen och bollkastning, som han älskar. Vi har också tränat lite fritt följ. Det går bättre och bättre igen. Han skäller förstås, men blir tyst, när jag säger till och det får jag göra titt som tätt, men vi tränar med målet att gå fritt följ utan skall. Han tycker att det är roligt att träna. Vi gör något tillsammans då. Jazz blir så glad och då blir jag det också.
NU har jag ringt till KS. En läkare kommer att höra av sig under dagen. Jag måste få röntga den här ryggen. Nu har jag Oxynorm i mig och TENSen på. Det burrar och rycker, men utan skulle jag inte klara dagen.