Archive for september, 2016

Bättre och sämre.

30 september 2016

Strålningen i armarna blev lindrigare efter ca 8 veckor av smärtor, skrik och biverkningar. När Bro-Håbo hade sina klass 3-tävlingar hade jag minskat rejält på morfinet och vågade köra bil. Jag hade den långa korsetten, som går från axlarna och det fungerade så bra. Jag kunde vara med som funktionär både på lördagen och söndagen. Det kändes så roligt att kunna vara med i verksamheten igen. Det var så roligt att träffa alla agilityvänner igen efter så lång tid. Jag fick en massa kramar. Det gick så bra med den där korsetten, så jag började ta promenader till Lillsjön på dagarna. Det kändes som om jag höll på att bli frisk.
Då kom bakslaget. Jag blev öm fram på bröstkorgen. Först trodde jag att det var lite träningsvärk. Det kändes till slut som om bröstbenet var av och jag ringde till Hematologen. Det ville att jag skulle åka direkt in till akuten och röntga. Det blev en heldag på akuten och röntgen visade att bröstbenet faktiskt hade gått av. En fraktur tvärs över bröstbenet i höjd med BH:t. Jag har vansinnigt ont och har fått höja morfindoserna igen. Nu är det återigen slut med bilkörning och jag är låst hemma.
Läkarna vill att jag ska lägga in mig på sjukhus, men det vill inte jag. Katarina är min räddare. Hon går elljusspåret med Jazz varje förmiddag oavsett väder och hon tar alla kvällspromenader. Hon är verkligen en pärla. På eftermiddagarna kör jag permobilen med Jazz, så han får komma ut och springa lite lös också.
Nu har jag dessutom fått ont i vänster höft. Jag har väl gått fel. Eftersom jag inte kan använda armarna framför kroppen kan jag inte dra åt korsetten heller.
Operationen av min högra höft, som är uppluckrad av cortisonet är inställd. Det går inte att rehabilitera efter höftoperation, när jag inte kan stödja på någon annan kroppsdel.
Svårast är att ändra ställning från sitta till ligga och tvärtom. Jag får hålla andan och sedan flämta länge för att få luft.
Att öka morfindoserna är inte så roligt heller. Det hjälper lite men inte helt mot smärtan. Läkarna vill att jag ska ta mer så jag blir smärtfri, men de har nog aldrig själva tagit morfin. Man blir snustorr i munnen. På morgnarna sitter munnen ihop och tungan fastnar i gommen. Det är väldigt otäckt. Utan saliv smakar inte maten utan den växer i munnen och man får svårt att äta. Jag kommer säkert att tappa det enda kilo, som jag lyckats gå upp med mycket möda.
Än så länge kan Jazz vara hemma tack vare Katarina. Matlagningen har också blivit svårare liksom att vattna blommorna. Jag blir så trött i ryggen av att stå och att bära t.ex. vattenkannan.

Annonser

Äntligen MAMZ-träff.

07 september 2016

Vi fick ihop det till slut. Det blev äntligen en dag då alla kunde komma samtidigt. Det blev som vanligt soppa och smörgås med fika efteråt. Eva hade med sig sina 5 pappisar och Birgitta hade med Elvis. Det var roligt för Jazz att få träffa sina kompisar. Han är ju ensamhund numera och har inte så roligt alltid med sin handikappade matte. Vi avslutade träffen med en kort promenad. Eva tog en massa foton.

Birgitta och jag.

Birgitta och jag.

.
Hundgänget.

Hundgänget.

.
Birgitta, Jazz och jag.

Birgitta, Jazz och jag.

.
Birgitta, Jazz och krokiga jag,

Birgitta, Jazz och krokiga jag,

.
Jazz får gå lös, men han håller sig ändå vid  mig.

Jazz får gå lös, men han håller sig ändå vid mig.

. En väldigt grevlig dag var det. Nu hoppas vi att det ska fungera att ses om en månad igen. Då har Birgitta gjort sin operation och jag är på väg att göra min.
Så har jag röntgat min vänstra höft. Jag har trott att även den höftkulan var uppluckrad, men det var inte så. Dr.Christer tror att det är inflammation i muskelfästena och ev. också i slemsäcken. Nu ska jag testa med Voltarensalva och TENS. Han sade också att om inte jag var så envis och tjurig och träningsmotiverad, så hade jag legat på åldringsvården nu. Skönt att slippa det i alla fall. ASIH är verkligen toppen. Tack vare dem kan jag klara mig hemma.
Myelomläkaren ringde också idag. Min M-komponent har gått upp till 25. Den är stabil men hög. Han undrade om jag ville påbörja en behandling till nu med Revlimid, men jag sade ”nej tack”. Neuropatin från senaste behandlingen har inte gått över ännu. Det är mycket kvar även om det är bättre. Jag är inte så darrhänt längre. Jag klarar att ta på örhängena och det var svårt, när jag inte kunde styra fingrarna och dessutom darrade. Fortfarande planeras för operation av min högra höft, så läkarna har inte givit upp mig ännu.

Tung hund.

04 september 2016

Jisses vad Jazz har blivít tung. Jag klarar nätt och jämt att lyfta upp honom. Han vill ju ibland upp i Knäet. När jag ska kamma honom eller borsta tänderna behöver jag få upp honom på ett bord eller i knäet. Jag kpontrollvägde Jazz och han hade inte alls gått upp i vikt. Det är jag som blivit svagare. Tacka cortisonet för det. Cortison tycker jag inte om alls. Inte nog med att man får skört skelett och svagare muskler. Man ser ut som en idiot också. Jag hatar verkligen det här svullna ansiktet.
Neuropatin har blivit lite bättre sedan jag slutat med Revlimiden. Nu är det bara ringfingret och lillfingret på vänster hand som fortfarande har stickningar och domningar. Domningen i vänster underarm är också borta nu. Jag är inte lika darrhänt heller, så jag har lättare att skriva och ta på mig örhängena. Hudsprickan i höger tumme har börjat läka också. Däremot kan jag inte klippa naglarna. Fortfarande är jag för klen för att trycka ihop nageltången. Förbaskade cortison.
Jag som sedan benmärgstransfusionen haft låga trombocyter, men inte fått några petekier, har plötsligt fullt med röda märken på underarmarna. Det såg förfärligt ut, men har börjat blekna lite nu.
Jag har behövt kompressionsstrumpor igen. Varje kväll den här veckan har grannen Ingalill kommit in och hjälpt mig av med dem. Hon är så himla snäll.
Tyvärr har jag fått mer ont i ryggen. Jag kan inte gå någon längre sträcka med kryckor. Särskilt när jag har Jazz fäst i ett skärp runt midjan. Det blir väldigt ostadigt och gör ont. Ryggkotan med frakturen är bättre men inte bra. Sova på höger sida går inte ännu. Det gör för ont. Tur att man har en vänstersida.
En del kvällar mår jag bättre och en del kvällar sämre. Gulliga Jazz känner av det. Han sitter ibland och fixerar mig med blicken och gråtgnäller. Han har förstått att det inte är bra med mig.
Trots allt går det ganska bra. Jag har accepterat att jag inte kan göra utflykter på museer och teater. Jag läser böcker och lyssnar på talböcker och ibland är Jazz och jag ute med permobilen ganska länge.