Bättre och sämre.

Strålningen i armarna blev lindrigare efter ca 8 veckor av smärtor, skrik och biverkningar. När Bro-Håbo hade sina klass 3-tävlingar hade jag minskat rejält på morfinet och vågade köra bil. Jag hade den långa korsetten, som går från axlarna och det fungerade så bra. Jag kunde vara med som funktionär både på lördagen och söndagen. Det kändes så roligt att kunna vara med i verksamheten igen. Det var så roligt att träffa alla agilityvänner igen efter så lång tid. Jag fick en massa kramar. Det gick så bra med den där korsetten, så jag började ta promenader till Lillsjön på dagarna. Det kändes som om jag höll på att bli frisk.
Då kom bakslaget. Jag blev öm fram på bröstkorgen. Först trodde jag att det var lite träningsvärk. Det kändes till slut som om bröstbenet var av och jag ringde till Hematologen. Det ville att jag skulle åka direkt in till akuten och röntga. Det blev en heldag på akuten och röntgen visade att bröstbenet faktiskt hade gått av. En fraktur tvärs över bröstbenet i höjd med BH:t. Jag har vansinnigt ont och har fått höja morfindoserna igen. Nu är det återigen slut med bilkörning och jag är låst hemma.
Läkarna vill att jag ska lägga in mig på sjukhus, men det vill inte jag. Katarina är min räddare. Hon går elljusspåret med Jazz varje förmiddag oavsett väder och hon tar alla kvällspromenader. Hon är verkligen en pärla. På eftermiddagarna kör jag permobilen med Jazz, så han får komma ut och springa lite lös också.
Nu har jag dessutom fått ont i vänster höft. Jag har väl gått fel. Eftersom jag inte kan använda armarna framför kroppen kan jag inte dra åt korsetten heller.
Operationen av min högra höft, som är uppluckrad av cortisonet är inställd. Det går inte att rehabilitera efter höftoperation, när jag inte kan stödja på någon annan kroppsdel.
Svårast är att ändra ställning från sitta till ligga och tvärtom. Jag får hålla andan och sedan flämta länge för att få luft.
Att öka morfindoserna är inte så roligt heller. Det hjälper lite men inte helt mot smärtan. Läkarna vill att jag ska ta mer så jag blir smärtfri, men de har nog aldrig själva tagit morfin. Man blir snustorr i munnen. På morgnarna sitter munnen ihop och tungan fastnar i gommen. Det är väldigt otäckt. Utan saliv smakar inte maten utan den växer i munnen och man får svårt att äta. Jag kommer säkert att tappa det enda kilo, som jag lyckats gå upp med mycket möda.
Än så länge kan Jazz vara hemma tack vare Katarina. Matlagningen har också blivit svårare liksom att vattna blommorna. Jag blir så trött i ryggen av att stå och att bära t.ex. vattenkannan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: