Blod och smärta.

Jag vet inte hur länge jag ska stå ut med det här myelomet. Skadorna i skelettet avlöser varandra hela tiden. Strålningen i armarna efter frakturen i TH1 är mycket bättre. Det återkommer ibland och känns mest som en kittling som pulserar i armen ned till fingrarna. Värken i bröstbenet har jag lärt mig att hantera. Om jag undviker att gör något med armarna framför kroppen, så gör det inte ont. Tyvärr är det ofta jag måste använda armarna så. Diska, laga mat, lyfta upp Jazz, när han ska kammas eller fila klorna, packa diskmaskinen, ta på strumpor och byxor m.m. Det allra värsta just nu är att jag fått ytterligare en nerv i kläm i korsryggen. Det strålar ned i vänster lår och gör att jag har väldigt svårt att stå och gå. Jag som hade tänkt träna med kryckor och bli lite starkare. Nu är det nog att gå den korta sträckan ut till permobilen. När jag har hämtat den behöver jag luta mig framåt för att koppla Jazz. Om jag glömmer mig och lutar mig framåt i stället för att bara böja knäna gör det ont så jag skriker.
Min underbara lille Jazz har anpassat sig till situationen. Varje eftermiddag åker vi ut med permobilen. Han springer så bra bredvid. Vi brukar stanna på någon stor äng och kasta boll. Han är så duktig. Han älskar den leken. När vi närmar oss den äng som vi brukar leka på springer han fortare och skäller av upphetsning. Jag kan ju inte kasta så bra nu med den här frakturen i bröstbenet, men jag gör ett hystkast och använder slungan och handleden. Bollen kommer iväg ca 8-10 meter i alla fall. Jazz hämtar bollen och springer flera ärevarv av lycka innan han lägger bollen vid mina fötter. Då kastar jag den andra bollen och så håller vi på. Igår kom grannen Lennart förbi med sina tre lövchen-tikar. Han blev väldigt förvånad över att Jazz inte ägnade tikarna en blick. Bollar är det viktigaste för Jazz. Inte ens en löptik kan konkurera med en boll. Han släppte en boll ca 10-15 meter från mig igår. Lennart erbjöd sig att ta den och kasta till mig, men jag sade nej. Jazz letar över hela ängen tills han hittar bollen och levererar den till mig. Det är så roligt att se honom arbeta.
Mina barn är guld värda också. Åsa tar ut anhörigpenning och hjälper mig en dag/vecka. Idag kommer Björn och Hanna och hämtar mig, så vi kan fika i Öråkersladan. Skönt om någon dag blir lite annorlunda.
Det blöder också mer och mer. Det kommer blod ur näsan, mensblod, från ändtarmen och petekierna.
Jag är full med plåster på armarna. Helt plötsligt börjar det droppa och då har ytterligare en petekie gått sönder. Jag får blod på kläder och möbler innan jag märker att det rinner från någonstans på armar eller underben. Petekierna breder ut sig under huden. Från att ha varit en prick ser man att det rinner under huden och pricken blir en lång ränna. Med skör cortisonhud spricker det plötsligt och börjar blöda.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: