Begravning och annat.

Nu har jag återigen varit på begravning av en i Myelomgruppen. Rasmus och jag var där och representerade gruppen. Att Lasse är borta är svårt att förstå. Han var yngst i gruppen och väldigt livsbejakande. Förutom myelom fick han cancer i bukspottkörteln med metastaser i magen. Han ville inte dö utan kämpade hela sommaren. Det var minnesstund Ljunglövska Slottet, som ligger vackert vid Mälaren. Tankarna, när någon med myelom dör kommer ju att handla om när det är dags för mig.
Jag har så fruktansvärt ont. Den komprimerade kotan i bröstryggen har blivit bättre, men strålning är det ändå flera gånger om dagen, fast inte så kraftigt som i augusti. Frakturen i bröstbenet gör fortfarande lika ont, men jag har lärt mig vilka rörelser jag inte kan göra. Ta på strumpor, byxor eller skor är svårt. Jag måste hålla andan då. Sedan blir det att hyperventilera för att få luft och då försöka trycka ned luften i magen, så bröstbenet rör sig så lite som möjligt.
Det värsta nu är att jag fått nervsmärta ned i vänster lår precis som jag hade förra vintern. Det är hemskt. Ligga och sitta med ryggstöd går ganska bra, men stå och gå är olidligt. Jag vet inte hur länge jag står ut. Tar det här 8 veckor att lugna sig vet jag inte hur det ska gå.
Jag har haft besök av Helga idag. Vi tog en lång promenad med Jazz. Jag körde permobilen. Det har också blivit svårare. Det är inte bara kallt att sitta stilla utan det gör mer och mer ont att köra över minsta lilla ojämnhet. I svanken slår det gnistor och jag riktigt känner hur kota efter kota trycks ihop. Det skrämmer mig. Blir det värre klarar jag inte av det utan då får de lägga in mig på sjukhus tills jag dör.
Doktor Fredrik ringde i torsdags. Min M-komponenet har ökat från 22 till 45, så han vill att jag startar en kur med Revlimid på måndag. Jag oroar mig för kramper, som jag får av Revlimiden. Jag ska ta Kinin då och om det inte hjälper ska jag kontakta Fredrik. Det lugnar inte mig. Jag oroar mig både för smärtan i svanken och för kramperna.
Jazz har i alla fall haft några roliga dagar. Idag kastade Helga kottar åt honom uppe i skogen och igår var Birgitta med ut och vi kastade bollar. Han blir så glad och det smittar av sig. Jag är så otroligt tacksam över att Katarina tar ut Jazz varje dag. Annars hade det inte fungerat. För mig räcker det att ta ut honom på eftermiddagen. På kvällen ser jag inte ojämnheter på marken, så permobil är uteslutet. Katarina tar det som sin friskvård och räknar steg. Jag räknar också steg. Igår blev det mer är 4.000 steg med rullator, men idag bara 8 steg eftersom jag åkt permobil. Nu ska jag cykla på pappas gamla motionscykel. Jag cyklar 20 minuter varje kväll på den. Det gör inte ont att sitta bara jag kommit upp på cykeln.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: