Något blev bättre.

16 augusti 2016

I morse vaknade jag för första gången på tre veckor utan nervsmärtan i armarna. Jag har kunnat minska intaget av Oxinorm (snabbverkande morfin) mer och mer senaste dagarna. Nu är jag nere på halva dosen/dag och jag hoppas att det kan fortsätta så. Det vore ett stort steg att få köra bil igen. Trots permobilen är jag väldigt låst hemma. Det är fantastiskt med alla snälla människor som går ärenden åt mig. Åsa är så gullig. Igår handlade hon på XL-Zoo åt Jazz och kom sedan hit och hjälpte mig med bl.a. sängbäddning eftersom jag tvättat lakan. Oxinormen gör att jag svettas så mycket, så allt är genomblött varje natt. Åsa klippte gräset också och skördade mina rabarber. Hon och Sofie fyllde mina vattenhinkar, så jag ska klara att vattna mina krukor på altanen.
Bättre måste jag ha blivit. Värmedynan, som jag brukar ha under skuldrorna för att lindra smärta har jag inte behövt på flera nätter. Skönt är det för varmt är det ändå den här sommaren.
Nu när armarna är bättre, så jag kan stödja på dem, kan jag börja träna att gå med kryckor igen. Tyvärr har jag svårt att stödja på mitt vänstra ben. Det gör alldeles för ont. Med kryckor kan jag ta ut steget och då går det bättre, men utan kryckor kommer jag bara till lodläge och det gör otroligt ont. Det är ju det ihopspikade benet, så det är inte bra alls. Om jag ska byta höft på höger sida måste jag ju kunna stödja på den andra sidan, så det blir nog ingen höftoperation annat än att höften spricker akut. Man får visst aldrig vara nöjd. Igår morse, när jag skulle ur sängen för att åka till Radiumhemmet för datortomografi, fastnade mitt vänstra ben i rakt läge. Det var helt stelt. Jag fick till slut använda händerna för att böja knäet tills krampen släppte. Det var något nytt för mig. Att lårmuskeln krampat har jag varit med om flera gånger, men hela benet. Undrar vad nästa överraskning ska bli.
Nu blev det riktigt tråkigt med Jazz också. Han har förmodligen sträckt sig rejält, när jag kastat boll med honom. Han är inte glad och vid vissa rörelser piper han. Det är något vid bogarna. Han pep till, när jag kammade honom där också. Nu har han fått Metacam, så jag hoppas att han kan koppla av inatt, så kroppen får riktig vila. Min stackars kämpe.

Annonser

Kroppen luras.

11 augusti 2016

Så fort något blir lite bättre blir det sämre på ett annat ställe. Jag har börjat kunna resa mig upp ur sängen utan att skrika och utan att ta på TENSen direkt. Då hugger det i svanken. Kotkompressionen där kom tillbaka. så det hugger. Den gamla skadan från förra året. Jag har så ont där nu, så jag har svårt att stå och gå igen. Jag förstår inte varför jag ska straffas gång på gång.
Jag var så glad också över att inte behöva ha kompressionsstrumpor längre. Då började benen att svälla igen. Det är så marigt att ta på de strumporna. Jag hade fått in en bra snits, när jag hade dem varje dag, men nu är det svårt. Jag har tappat så mycket kraft i händerna, så jag klarar inte riktigt att trä strumpan på påtagaren. Det tog lång tid i morse. Svårt när ryggen värker och hugger både högt upp och i svanken. Jag vet inte om jag vill vara med längre. Nu har jag svårt att vrida om dörrnyckeln, när jag ska hem eller när jag ska hämta permobilen i soprummet. Fingrarna lyder mig inte och kraften är borta. Det är svårt att tända en lysknapp, trycka ned spolknappen på toaletten, öppna en skruvkork, trycka ut tandkräm, sätta på micron och mycket mer.
Jag får dela upp tiden i etapper. Nu gäller det att stå ut till på måndag först. Då ska jag till Radiumhemmet och förberedas för strålningen.
Lite gulligt har faktiskt hänt. Plötsligt igår kväll gick Jazz upp i hundfåtöljen, som han aldrig gått i närheten av tidigare. Den var liksom Astons. Kanske har han kommit över saknaden efter Aston nu till slut.

Intensiv elstöt.

09 augusti 2016

När jag äntligen fått på mig TENSen igår morse och gick hela förmiddagen och hyperventilerade för att stå ut blev det plötsligt en hemsk smärta. Jag försöker ju att ta på TENSen medan jag ligger på rygg och känner med fingrarna hur den ska sitta. Den gav då och då små extra smärtduttar hela förmiddagen. När jag avslutat lunchen och lutade mig lite bakåt för att få avlastning av ryggen kom en hemsk smärta. Jag gallskrek och tårarna forsade. Strax efter det ringde Dr. Christer och jag hade inte hunnit hämta mig utan grät ohämmat i telefonen. Sedan fortsatte det med småduttar av stick. Jag tog ut permobilen och Jazz. Jag mötte en granne och jag hade väl inte återhämtat mig helt för tårarna kom så fort hon började prata med mig. Efter kl. 15 kom Christer och när vi pratat en stund kom en sådan smärtchock igen. Jag gallskrek och försökte stänga av strömmen så fort jag kunde. Apparaten låg i magväskan och så klart under Iphone och en massa bajspåsar. Jag skrek så att grannen Ingalill kom rusande till staketet och undrade vad som stod på. Han hade suttit och sovit i sitt vardagsrum med altandörren öppen och hon blev väckt av mig. Det var tur att Christer var där. Han hade redan tittat på ledningarna och inte sett något konstigt. Nu kände han på dem och det visade sig att kontakten mellan plattornas sladd och sladden till apparaten hade glidit isär. Det syntes inte, men han kunde trycka in den en hel centimeter. Det var alltså en centimeter strömförande metall som trycktes mot min svettiga hud, när jag lutade bakåt. Nu gäller det för mig att kolla ledningarna varje gång jag tar på mig TENSen.
Annars har det varit en mindre smärtsam dag idag. När jag lade mig igår kväll fulladdad med olika piller. Förutom påsen med tid och datum, som jag alltid ska ta på kvällen tog jag Oxascan (för muskelavslappning), Saroteén (mot nervsmärta), Emgesan mot kramper, Oxinorm (mot smärta) och Stilnoct (insomningstablett eftersom jag tagit 40 st Betapred också den dagen (Cortison för att cancermedicinen ska gå in i cellerna bättre). Sedan sov jag utan kramper hela natten trots att jag också tagit Revlimid på dagen (jag hade väntat mig kramper då).
I morse ringde väckarklockan 07.15. Då tog jag 2 Oxinorm och en Oxascan. Sedan låg jag kvar med värmefilten under bröstryggen i 1 1/2 timme. Då kunde jag för första gången på länge ställa mig upp utan att skrika eller gråta. Jag kunde gå rak in till badrummet och kunde stå upp och se vad Jazz gjorde på tomten, när han sprang ut. Dagen har fortsatt så. Ingen hyperventilation. Nu hoppas jag att det är en förbättring på gång. I alla fall ska jag ligga kvar i 1 1/2 timme efter att ha tagit pillren. Blir jag akut kissnödig går det kanske inte, men jag måste prova.
Lite kul är det ibland också. Det var Papillonmästerskap i lördags. Maggan hämtade mig vid dörren här hemma och hjälpte mig med stol och ryggsäck. Hon skjutsade mig ände till banan och satte upp min stol där. En så jättefin kompis. Lizanne från Askersund tävlade med Jazz och han var så duktig. Inte en blick på mig utan var bara lycklig över att få springa agility. Maggan filmade agilityloppet. Får se om jag kan lägga in filmen här senare. Maggan körde mig sedan ända till dörren och hjälpte mig att ta in min packning. Det var så roligt att kunna vara där och träffa alla trevliga pappisägare. Jazz, som i vanliga fall inte är särskilt social, var i sitt esse. Han ville hälsa på alla. Hela hans kropp fick en ny resning. Han var så fin. Kvällen innan hjälpte Katarina mig att schamponera honom i diskhon. Kraften i mina fingrar räcker inte till att trycka in knappen på handduschen.
I söndags var Björn och Hanna här. De klippte gräs och dammsög. De tog t.o.m. ut mattorna och skakade dem. Nu är mitt hem lite fräschare igen. Just nu är Åsa och handlar åt mig. Hon far omkring i olika affärer och letar en bättre parasoll till min altan. Inte så lätt nu när mycket är utsålt efter sommarens alla reor. Katarina har som vanligt varit ute med Jazz på förmiddagen och hon kommer ikväll igen.
Ska försöka ta mig ut med Permobilen och Jazz en stund. Det är svalt idag och blåsigt. El-killen var här för en vecka sedan så nu finns el och frostvakt i soprummet. Skönt att känna sig säker på att skotern alltid är laddad.

En fraktur.

04 augusti 2016

Så var det konstaterat. Datortomografen visade att jag har en spontanfraktur i TH 1. Alltså i den första bröstkotan. Smärtan ökar hela tiden och jag tar mer och mer morfin. Idag har jag fått morfin i spruta också, men det blev inte bättre. Jag förstår inte hur jag ska stå ut. Förut kunde det lätta lite under dagen, då jag kunnat röra mig lite, men nu hjälper ingenting. Jag vet inte hur jag ska orka leva vidare. Det här är så fruktansvärt. Värken i ryggen går ned i armarna och fingrarna orkar ingenting heller. Jag har försökt använda hårspray för att få lite ordning på håret, men klarar inte att trycka på knappen, så jag får ut sprayen. Ingen styrka finns kvar. Äta kan jag i alla fall. Jag äter mycket, men vikten vill inte gå upp. Bäst är att bara ligga på rygg, men jag måste resa på mig för att gå på toa eller fixa mat och det är hemskt.
Guld att grannen Katarina tar ut Jazz, men det är en tidsfråga hur länge jag kan ha honom hemma. Åsa har åkt och handlat åt mig och hämtat sprutor från apoteket. Hur skulle jag klara mig utan henne. Hon får ett tungt lass med mig samtidigt som hon har sin familj, sitt jobb och träning. Synd att Mona bor så långt bort. Björn har inte heller så mycket tid och bor längre bort även om han är närmare än Mona.
Läkarna vill lägga in mig på sjukhus, men jag förstår inte skillnaden på att ligga där och skrika av smärta och att ligga hemma och skrika. De vet ju inte vad de ska göra med mig. Det har talats om strålning och det har talats om morfinpump. För mig känns det som sista rycket. Då blir det vård i livets slutskede.
Morfinet gör mig så varm också. Svetten rinner och håret är hela tiden genomblött. Man ska känna sig ofräsch också ovanpå allt annat. Nu blir det ryggläge ett tag. Det är det enda som ger lindring.

Bedrövliga händer. Vad är det som händer?

02 augusti 2016

Jag brukar inte blogga så här ofta, men det händer hela tiden saker, som jag vill komma ihåg inför kommande behandlingar. Jag är mest hem-omkring, så det är inte så äventyrligt. Det som händer händer inne i min kropp. Inatt har jag sovit utan kramper för första natten på länge. Tack Emgesan för det. Det finns piller för det mesta. Med extra tillskott av Oxinorm kunde jag i morse sätta mig upp i sängen utan att skrika och gråta. Däremot är värken i armarna inte bättre. Tvärtom. När jag väl kommit upp ur sängen lutade jag mig framåt, så jag kunde vila huvudet på brickan till rullatorn, hänga armarna över handtagen och på så vis dubbelvikt ta mig till toa. Den första timmen på morgonen är olidlig fortfarande. Nu sade Dr. Christer att efter en sån här skada är första veckan värst. Sedan kan det avta. I morgon har det gått en vecka, så jag ser fram emot lindring.
Idag tog det mycket tid på morgonen eftersom TENSen krånglade. Jag försökte använda alla 4 plattorna, men behövde då byta sladd till de nya två. Hur jag än kämpade fick jag inte loss sladden ur den gamla kopplingen. Jag försökte dra, vrida, slita med tänderna. Till slut hämtade jag verktyg i verktygslådan. Då gick kopplingspiggen tvärt av. Det tog över en timme att komma så långt. Har bara haft två plattor idag ändå. Sedan dog batteriet. Det var helt nyladdat. Vanligt batteri, som jag hade igår räcker nästan två dagar, men det laddningsbara höll knappt en förmiddag. Skräp.
Värken i ryggen gör att jag inte vågar hänga på kryckor eller rullator förrän jag vet vad det är för problem. Jag har inte ännu fått tid för datortomografin. Det gör att jag mest gått omkring utan stöd. Det blir inte så många steg som vanligt, men en annan påfrestning på höften. Märkte nu ikväll att jag dessutom glömt att ta alla piller, som jag skulle ha tagit i morse och på eftermiddagen. Det har nog påverkat att höften ömmar mer än vanligt. Jag brukar inte glömma, men nu blev det väl för mycket med armvärk och TENS-problem plus att jag tog extra Oxinorm.
Men det där med händerna. Igår kväll kunde jag inte trycka in knappen på micron. Jag hade ingen kraft i fingrarna. Stickningar och domningar har jag känt i fingrarna och jag vet att det är en biverkan av Revlimiden. Nu har jag tappar kraften. Det är t.o.m. svårt att trycka på lysknapparna och tända lampor. Dessutom har jag tappat styrseln i fingrarna. Jag är tafflig och tappar saker. Jag måste tänka på varje rörelse med fingrarna, så jag vet att jag har lite grepp. Det är svårt, när man ska hålla på med små piller och vill ta tag i dem fort speciellt på morgnarna, när jag har så ont, så armarna inte går att använda. Där sitter den djävulska värken bakom armhålan. Känseln i vänster underarm är också borta. Jag känner inte om jag tar på huden. Den är helt stum. Beror på Revlimiden. Jag vet det.
Eftersom jag ändå sluppit kramper gruvar jag mig inte lika mycket för att lägga mig att sova för natten.
Trevligt idag var lunch-besök av Birgitta och Bertil. De hade göda mackor med sig och vi satt ett par timmar på altanen. Jag satt under parasollerna för att få svalka, men de satt i solen och tog på sig jacka t.o.m. Konstigt vad olika man kan vara. Jazz blev så lycklig, när de kom trots att de inte hade hundarna med sig. Han vill aldrig sluta att hälsa på dem. Gullpojken. Hoppas att han snart får träffa sin kompis Elvis eftersom han inte var med.
Dr. Christer kom på eftermiddagen och monterade en ”skiva” under madrassen i min säng. Jag fick inte hjälpa till. Tänka sig att en läkare kryper upp i min säng och lägger dit skivan och bäddar om krypande på min 120-säng. Han är bara för fantastisk den här mannen. Nu har jag en knapp att trycka på, så jag kan komma upp i sittande ställning utan att anstränga mig själv. Det är precis som på sjukhussängar. Han är orolig för min rygg och har förbjudit mig att bädda och dammsuga. Som läget är just nu har jag i all fall ingen tanke på att göra det heller. Han reckomenderade att jag ska ha en hylla på väggen bredvid sängen, så jag kan komma åt piller och vatten m.m. på ett lättare sätt än att ha allting på nattduksbordet. Jag ska be Björn om hjälp med det, när han kommer hem från Gotland.

Helvetesnatten.

01 augusti 2016

Krampar i benen är verkligen vidrigt. Den här veckan har jag inte sovit mycket. Det fungerade ett par nätter att häva kramperna med hjälp av värmedynan, men sedan tog det också stopp. Natten till lördag var rena helvetet. Jag såg en film på TV ”Kronjuvelerna” på fredag kväll. Den var lång och jag satt stilla i soffan med massagekudden mot det onda i ryggen. Sitta stilla är som att be om kramp. När ca 20 minuter återstod av filmen började kramperna redan i soffan. Jag stretchade, stampade och viftade med benen. Inget hjälpte. Att sedan lägga sig för att sova var dömt att misslyckas. Inte en blund fick jag. Smärtan är outhärdlig. Jag har provat allt och skrikit och gråtit. Stackars Jazz fick inte heller sova. Han sätter sig och tittar på mig och ser olycklig ut.
Jag kunde inte stå ut utan ringde till ASIH. De kom med magnesiumtabletter. Emgesan. Jag skulle ta 2 st en halvtimme innan jag lade mig och 2 till om jag vaknade på natten. Man kunde bli lös i magen av tabletterna sade de. Den natten fick jag sova. Bara ytterst lite kramp tack och lov. Men magen. Den lever numera ett eget liv. Jag hann inte till toaletten på morgonen och efter den pärsen är det nog tomt där inne. Att torka golv och tvätta kladdiga kläder med värkande rygg är ingen dröm.
Ryggen blir värre och värre. Att resa sig upp på morgonen är hemskt. Jag måste ju upp. Åtminstone kunna ta mig till toa. Det går att ligga på rygg. Nu har jag provat att lägga ryggen på värmedynan. Det är bara det att då kan jag inte röra armarna. Oxynorm, Emgesan och vattenglas står på nattduksbordet, men jag kommer inte åt dem. Jag kan inte sträcka mig efter dem och inte heller vända mig, så jag kan nå. Något måste vara riktigt trasigt. Jag tror att det är diskbrock eller kotkompression igen. Det sitter på ett så dumt ställe och det strålar ut i armarna. Att resa sig ur sängen på morgonen är värre än helvetet. Jag skriker och gråter men ingenting hjälper. Jag hoppas att jag kan få röntga, så man får veta vad det är. Jag gruvar mig för att lägga mig på kvällen och för att stiga upp på morgonen. Det jag kan göra när jag väl kommit upp är att hänga ned över rullatorn och ta stöd med huvudet på den. Då kunde jag i morse röra höger arm och nå Oxynormen. Att sedan ta sig till toa skrikande och gråtande med sladdar från TENSen hängande runt halsen.
Under dagarna kan jag röra mig långsamt och då är läget sådant att det går att stå ut även om det gör ont hela tiden. Jag var till klubben i fredags. Så skönt ändå att jag kan köra bilen trots alla mediciner och sömnfria nätter. Cortisonet håller mig väl igång. Maggan sprang ett par agilitybanor med Jazz och hon bjöd återigen på jordgubbar och glass. I lördags var Åsa och Sofie hos mig på eftermiddagen. Åsa hjälpte mig att bädda rent eftersom jag tvättat sängkläder och har svårt att nå att stoppa om underlakanet med den här ryggen. Hon dammsög och satte upp kåpan till en lampa i klädkammaren, som jag lyckats slå ned. Igår blev jag bjuden på eftermiddagsfika hos Loine och Bosse i Viksjö. Dessutom har jag varje dag åkt med Jazz till Lillsjöbadet och tränat hans kondition med långpromenad vid permobilen och bollkastning, som han älskar. Vi har också tränat lite fritt följ. Det går bättre och bättre igen. Han skäller förstås, men blir tyst, när jag säger till och det får jag göra titt som tätt, men vi tränar med målet att gå fritt följ utan skall. Han tycker att det är roligt att träna. Vi gör något tillsammans då. Jazz blir så glad och då blir jag det också.
NU har jag ringt till KS. En läkare kommer att höra av sig under dagen. Jag måste få röntga den här ryggen. Nu har jag Oxynorm i mig och TENSen på. Det burrar och rycker, men utan skulle jag inte klara dagen.

Värmedyna i varm säng.

28 juli 2016

Den här veckan har varit lite växlande. I söndags var vi några stycken som träffades på klubben. Elin gjorde en agilitybana och Maggan fixade jordgubbar och glass. Jag hade med en rödvinbärspaj och vaniljvisp. Det var väldigt varmt, men tjejerna sprang på ett bra tag i värmen. Jazz blev överlycklig, när han fick springa ett par varv med Elin. Han älskar ju agility. Det syns så tydligt på honom, när han är glad.

Jordgubbspaus på klubben.

Jordgubbspaus på klubben.

. Vi hade besök av Charotte, som var på semester från Norge.
På kvällarna har vi gått till sjön för kvällsdopp. Tyvärr är det svårt för mig att bada där, men Jazz springer ut och hämtar kottar, som jag kastat. Han svalkar av sig i alla fall även om han helst vill ha bottenkänning och vill inte simma. Söndag kväll var det magiskt på väg till sjön. Vi bor i ett fantastiskt vackert land. Solnedgången var trolsk.
Solen som en lanterna mellan tallarna.

Solen som en lanterna mellan tallarna.

. En granna kom förbi, när Jazz badade och hon tog så fina bilder av honom.
Blöt hund.

Blöt hund.

.
Redigerad bild. Han är så fin.

Redigerad bild. Han är så fin.

.
Kasta kotten nu matte.

Kasta kotten nu matte.

.
I måndags var Inga-Britt hos mig. Vi gick till sjön och fikade på en bänk medan Jazz badade. Sedan satt vi flera timmar på min altan och åt en massa mat.
Inga-Britt.

Inga-Britt.

. Igår kom Anja på besök. Jättetrevligt att ha tid att sitta och prata om allt möjligt utan att det skulle planeras tävling.
Anja.

Anja.

.
I tisdags hade jag planerat blåbärsplockning innan regnet skulle komma. Jag plockade också både blåbär och smultron, men regnet kom tidigare än jag trott. I en och en halv timme var jag kvar i skogen och stod böjd över bären. ÅÅÅÅh vad det var skönt. Efter alla varma dagar var det en befrielse att få regnet över sig. Det var helt enkelt underbart. Jag fick ihop en och en halv liter blåbär och lite smultron. Hur blöt jag var förstod jag inte förrän jag kommit in och klätt av mig. Dyngsur rakt igenom men uppfriskad. Sedan hämtade Åsa och Sofie mig och vi åkte till Sigtuna på middag hos Björn och Hanna, Carl och Eric.
Kramperna på nätterna har fortsatt. Jag vet att det beror på Revlimiden och nu är det mest vaderna som råkar illa ut. Det är trist att inte kunna få sova en hel natt utan att bli väckt av kramp flera gånger. Nu har jag provat en ny lösning på det problemet. Jag tar den elektriska värmedynan och har den i sängen med svag värme på. Jag försöker lägga den så att vaderna vilar på dynan. När kramperna kommer ökar jag värmen och lindar in vaden och masserar och trycker genom dynan. Då släpper krampen fortare. Tack snälla Birgitta Ö för att du köpte den där dynan åt mig.
Positiva saker händer också. Kompessionsstrumporna, som jag haft länge för att benen svullnade har jag kunnat sluta med. Det trodde jag aldrig. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att ha dem resten av livet. Av någon anledning sväller inte vaderna och fötterna längre. Alltid något att vara tacksam över.
Blir det bättre på ett ställe, så kommer det alltid något nytt problem. Jag blir så arg på mig själv. Jag stod med höger sida mot frysen, som är vänsterhängd. Dumt nog slet jag upp den tröga dörren med höger hand och fick naturligtvis en sträckning i ryggen mellan nacken och skulderbladen. Vissa rörelser går bara inte att göra. Nu hoppas jag att det är muskulärt och inte en kotkompression till. Jag är så less på skador och sjukdom.
Jazz som varit låg i ett par dagar och inte haft så mycket matlust har blivit sig själv igen och äter och vill leka. Då blir jag också glad. Han är ju min fina kompis.

Babyface och kramper.

23 juli 2016

Nu är det så då att 40 cortisontablett Betapred varje måndag och 3 Betapred alla andra dagar gör att ansiktet blir svullet och runt. Folk tycker att jag ser frisk och fin ut, men när jag ser mig i spegeln, så är det inte jag. Jag har börjat få ett mongoliskt utseende och jag tycker inte om det. När dessutom kroppen ändrat sig så mycket skulle jag helst vilja gömma mig för omvärlden. Ryggen har blivit minst 15 cm kortare. Revben och höfter går ihop. Dessutom har ryggen krökt sig. Jag ser ut som ett frågetecken från sidan. Först kutrygg högst upp och sedan en mage som är som en hårdpumpad basketboll. Inga muskler i rumpan men en mage som står ut. Inte är det läge att gå ut och ragga precis. Jag får hålla mig för mig själv och låsa dörren, när jag går ut. Det hade varit skönt annars att gå ut med Jazz och bara kunna ropa inåt att ”jag kommer snart”.
Sedan är det det där med kramperna. Tack och lov har jag börjat känna smak och jag kan äta nu. Det där näringsdroppet gav mig förfärliga kramper på insidan av låren och även på översidan av väster lår. Efteråt nu känns det som en kraftig träningsvärk. Jag försökte sätta mig på en låg sten vid sjön, men jag kom inte ned. Lårmuskeln räckte inte till. Det är som om jag fått en riktig lårkaka eller har tränat för hårt, men så har jag bara legat i sängen och fått kramp. Det är bättre nu, men Revlimiden ger också kramper. Det känner jag igen sedan tidigare, när jag fått Revlimid. Det är mest vaderna, som är angripna då, men det är också besvärligt. Eftersom sängen står mot väggen kan jag trycka tårna mot väggen och trycka ned hälen. Då händer det att jag får kramp åt andra hållet som sendrag. Då vrider sig foten och sträcks ut och det gör också väldigt ont. Sendrag får jag också då och då i höger pekfinger. Det ställer sig plötsligt rakt ut och det är svårt att få tillbaka fingret i läge. Det känner jag också igen från tidigare, då jag fått Revlimid. Att det just är höger pekfinger kanske beror på att jag använder det mycket på min Iphone. Bra att skriva ned så här för jag glömmer när kuren är slut hur det har varit.
Nu när jag fått kramp i vaderna har jag försökt massera. Då har jag känt att benet är alldeles kallt trots den här otroliga sommarvärmen. Inatt gick jag upp och värmde en vetekudde. Jag lade den i sängen med vaderna ovanpå. Det blev bättre åtminstone den här natten. Men varm vetekudde, när man helst skulle vilja ha isbitar i sängen.
Det där med att sova har sina sidor. Mest har jag legat på höger sida med en kudde mellan knäna. Mina numera magra ben skaver mot varandra, så de behöver skyddas från varandra. Det har varit svårt att sova på vänster sida eftersom skruven i lårbenshalsen skaver genom huden på den sidan. För att kunna växla sida har jag nu gjort så att jag lägger mig på vänster sida med böjda ben. Jag lägger en kudde under knäna, så det blir luft under mig, där skruven sitter. Så lägger jag en tjockare hård kudde mellan mina skrangliga ben, för att skydda dem från varandra. När jag sedan lägger vetekudden under vaderna är det liksom fullt i sängen. Tur att jag inte rör mig, när jag sover. Allt brukar se likadant ut på morgonen, som det gjort på kvällen.
Senaste dagarna har jag gått mycket med kryckor. Ett par gånger om dagen har vi varit till sjön, så Jazz har fått bada. Med permobilen är jag mer hänvisad till gångvägar eftersom elljusspåret i skogen är så brant. Det har varit alldeles för hett för att motionera Jazz i stekande sol. Vi har gått i skogen på elljusspåret i stället. Stegräknaren i Iphonen räknar antingen man vill eller inte och idag har det blivit mycket mer än 10.000 steg. Det är nog bra träning för mig, men egentligen ska jag undvika nedförsbackar. Det är inte bra för den här höften har läkarna sagt. Jag tar det försiktigt. Tyvärr hände något i ryggen. Jag tror att det var för att Jazz ryckte mot en katt igår och jag var inte beredd. Han är ju kopplad till mig i ett skärp kring midjan. Så dj-vulskt ont igen. Jag blir ledsen. Hur blir det om jag ska byta höft och i alla fall har det här onda i min trasiga rygg. Det tål att tänka på. Två minus ett sade Doktor Christer och det kan han ju ha rätt i. Först gäller det i alla fall att svara på Revlimiden annars är det ju i onödan alltihop.

21:a juli.

21 juli 2016

Idag är det precis ett år sedan mina barns pappa Hans ringde. Det var då första gången på drygt 30 år. Han ville prata om barnen. Så dags då, när de är mellan 40 och 50 år. Jag har ju varit både mamma, pappa, mormor, morfar, farmor och farfar åt dem i hela deras uppväxt. Det gick ju bra trots allt. Alla tre är fantastiska människor trots avsaknad av pappa-kontakt. Han sade att han inte hållit kontakt med barnen för att han ville hämnas på mig. Hämnas för vad? Att jag ville ha skilsmässa från en pappa, som inte var intresserad av sina barn.
Det är konstigt med kontakt med vissa människor. Det där med pappa-kontakt är väl inte så ovanligt, men jag stör mig på att man bara kan överge sina barn. Jag tycker många gånger att män är som vallhundar. Mister de en flock tar de sig glatt an en annan och glömmer den första.
Trist är det i alla fall. Tyvärr är det så att jag inte har träffat någon, som var bättre. Jag tror inte att Hans hade stuckit pga att jag fått cancer. Han var snäll och hjälpsam på sitt sätt. Mitt andra X var värre och tyckte att sjukvården skulle ta hand om mig ifall jag blev dålig. Det var inte hans sak.
Nu lever jag själv med Jazz och det går ju det också, men vad mycket enklare livet skulle ha varit ifall man var två. När man ska gå med kryckor och ingen hand är ledig är allt lite krångligt. Bara att gå med soppåsen, kasta grovsopor eller handla mat blir något, som behöver planeras. Nu är det toppen med permobilen. Med den kan jag transportera mycket och även motionera Jazz. Vore man två skulle det också kunna gå att göra impulsiva saker tillsammans. Åka till stan och sitta på utekafé, gå på museum, bio, parkteater. Inget sånt är ju kul att göra ensam.
Ibland kan jag faktiskt gå ganska hyfsat utan kryckor, men efter att ha gjort det mycket har jag mer ont efteråt. Jag tänker mycket på det där med att byta höft. Ortopeden Asle vill göra det på mig efter semestrarna. Cortisonet har luckrat upp höftkulan och lårbenshalsen. Ganska nervöst tycker jag att det är. Går det ihop med min cancerbehandling och hur går det med så få trombocyter, som jag har. Speciellt som jag bildar antikroppar mot trombocyter. Det är mycket att grubbla över i sommarvärmen.
Konstigt nog har jag tyckt att det varit OK att vara hemma i sommar. Det är ju mycket besök från ASIH och många vänner, så det har gått bra. Andras semesterbilder på FB och i mail piggar upp. Jag vet ju vad det innebär att segla, fjällvandra, tävla agility och bada i Grekland.
Ikväll hr Jazz fått massage av Sanna i Bro-Håbo och jag var kvar ett tag efteråt och tittade på deras träningstävling i agility. Det var trevligt att träffa folk och umgås och fika.
Näringsdroppet, som jag fick sådana kramper av har stoppats. Nu, när de minskat på morfinet kan jag äta normala portioner, så jag har börjat så sakta att gå upp i vikt igen.

Kvällspromenad till Lillsjön.

Kvällspromenad till Lillsjön.

.
Kusin Åke och Kerstin var på besök.

Kusin Åke och Kerstin var på besök.

.
Sofie med handduksmössa. Åsa skickade bilden.

Sofie med handduksmössa. Åsa skickade bilden.

.

Jobbiga nätter.

18 juli 2016

Nu fick jag nog. Efter flera nätter med djävulska kramper ringde jag till slut på nattpersonalen. Det gör så ont, så det går inte att beskriva. Jag brukar vara ganska smärttålig, men nu har jag nått min gräns. När man inte hinner somna om efter varje krampanfall innan det kommer ett nytt är det svårt att stå ut. Jag ringde kl.02 inatt och kl. 02.30 blev jag bortkopplad. Det kom ytterligare ett par kramper efter det, men sedan blev det lugnt. Det blev precis som natten mellan fredag och lördag väldigt lite sömn och jag vaknade till slut fram på förmiddagen. Sedan är man groggy resten av dagen. Någonting i näringsdroppet ger mig kramp. Nu är jag orolig för nästa gång även om de byter sort. Vidrigt det här. Stackars Jazz får också störd nattsömn, när jag ojar mig och skriker nätterna igenom.
Positivt är att jag fått tillbaka smak och matlust nu, när de minskat på morfinet. Jag tror att det går att minska mer för jag märker ingen skillnad, när jag glömt att ta pillerna.
Igår hade jag i alla fall en bra dag. Jag kunde träna lydnad med Jazz. Vi körde rutan, inkallning, rapportering, fjärrdirigering, inkallning och lite fotgående. Han kommer ihåg allt fast vi inte tränat på ett år. Tyvärr sitter även felen kvar. Inkallning och apportering är 10-poängare nu också. Till rutan händer det att han vänder sig på vägen och vill ha bekräftelse och i fjärren tar han några steg emot mig i ställandet. I fotgåendet startar skällandet precis som tidigare. Tur att vi inte ska tävla, men roligt att kunna träna igen. Jag kunde gå utan stöd på ängen och det där lydnadspasset blev det 1.000 steg. Bra träning för mig också.
Igår eftermiddag var Sofie hos mig. Vi plockade bär tillsammans och hon var en hejare att plocka smultron. När vi fikat på altanen kunde Sofie sitta mellan mina knän, när vi gjorde utflykt till Lillsjön med permobilen. Det var riktigt mysigt och Sofie tyckte att det var spännande.

Sofie provar skotern.

Sofie provar skotern.

.
Sofie kaster kottar, så Jazz ska vilja bada.

Sofie kaster kottar, så Jazz ska vilja bada.

.
Full fart i linbanan.

Full fart i linbanan.

.
Duktig tjej, som provar skoter och leder hund.

Duktig tjej, som provar skoter och leder hund.

.
När Åsa kom för att hämta Sofie hände något, som fick mig att skratta. Förra veckan, när jag vispat grädde i Tupperware- byttan och skulle lägga grädde på jordgubbarna hände det. Jag lyckades stöta till byttan med armen och den åkte i golvet. SPLASCH! Fullt med grädde på golvet och upp på skåpdörrarna. Dagen efter hittade jag grädde på micron, som är i huvudhöjd och på bänken vid kaffekokaren. När Åsa satt i köket undrade hon vad jag hade i taket. På en yta 1 x 1 meter var det fullt med gräddklickar. Jag blev full i skratt. Det hade jag inte sett. Hur högt kan grädde spruta från golvet? Åsa, som är spänstig klättrade upp på en stegpall och torkade av. Tack för det.
Idag hade jag tänkt plocka blåbär igen, men är för dåsig efter den här natten och så har det regnat hela eftermiddagen. Jag har hängt en del på FB och sett bilder från allas semesterresor. Roligt att de delar med sig, så kan jag sitta här och drömma. Jag har ju inte så mycket att välja på än att göra det bästa av att vara bara hemma.