Snopet i Österåker.

Jag trodde att det skulle gå så bra.Träningarna har gått fint. Med en ung pigg och snabb handler var jag så säker på att Jazz skulle placera sig i Österåker. Men icke. Min lille mammagris. Han lämnade banan i båda loppen och sökte upp mig. Nu har vi försökt allt. Jag har stannat hemma helt. Jag har stått vid starten. Jag har stått vid målet. Han är så beroende av mig. Det är så tufft av Elin att vilja prova gång på gång. Nu ömmar jag ändå mycket för Jazz. Han är så beroende av mig.
Jag minns hur det var med Aston. Han sprang så villigt med den ena efter den andra, när jag gick på canverbehandlingar och när jag gick på kryckor med gipsad fot. En gång kom han fel in i slalom och skulle göra om. Då lämnade han banan och talade tydligt om att springer inte matte, så vill inte jag heller. Då¨lovade jag honom och bestämde mig för att springer inte jag, så ska inte han springa med någon annan heller. Nu är det dags att ta samma beslut med Jazz. Vi ska prova med Göthe i Gagnef. Går inte det, så får vi avstå helt enkelt. Jazz är så präglad på mig. Det är ju också gulligt och kanske något som jag ska vara stolt över.
Eftermiddagen hade vi i solen vid Ängsjöbadet tillsammans med Åsa och Sofie. Jattemysigt var det och mycket träning för hundarna att koppla av fast det var fullt med folk och ungar som sprang förbi nära dem hela tiden. En plastforboll kom t.o.m. in under deras parasoll ett par gånger. Duktiga trötta hundar.

Åsa och Sofie vid Ängsjöbadet.

.

Aston och Jazz vid badet.

Duktiga hundar, som kunde sova i en sådan miljö. Även Jazz somnade gott.