Töväder.

Så eländigt. Det hann bli så fint ute. I lördags åkte jag skidor med hundarna. Vi började på sjön och gjorde sedan en lång runda i skogen innan vi kom tillbaka till sjön och rundade den. En fantastisk tur i 5,9 minusgrader. Man kände att livet kom tillbaka. Hela den eftermiddagen blev väldigt lugn sedan. Efter ett skönt bad låg jag mest i soffan med vetekudde på nacken och hundarna låg tysta och lugna. Nackspärren är hemsk.

På söndagen tog jag bara en promenad runt skön med hundarna. Svettigt blev det för det vara bara 3,6 minusgrader på morgonen. Sedan fick Carl och Eric äntligen ut sina julklappar. De och jag var på Göta Lejon och såg Jesus Christ Superstar. Fantastisk föreställning. Wera tog ut hundarna och gav dem mat. Skönt med hjälpsamma grannar.

Igår började eländet. Plus 2,2 grader på förmiddagen. Plaskigt och blött. Det var vatten på isen och väldigt blåsigt. Jag gick där en stund, men tog sedan en lång promenad i skogen i stället. Vi var ute ca 2 timmar. Sedan var det oroligt hur bilens framdäck mådde. Luften var kvar. Jag har alltså skött luftkontrollen i däcken väldigt dåligt. Skönt att det inte var punka i alla fall. Vi kunde åka till hundhallen och träna på kvällen.

Både Aston och Jazz fick träna. Aston är riktigt duktig, men jag lägger fortfarande ned ena sidan av hinderbommen för honom. Han älskar balanshinder och tunnlar. Igår var han dessutom väldigt förtjust i Jessie, som löpte.

Jazz gjorde väldigt bra ifrån sig. Nu klarade han dolda tunnelingångar, självständiga slalomingångar speciellt bra på högersidan, jakkosväng och att bli låmnad i slalom. Jag är jättenöjd med honom. Min egen löpning finns det mycket övrigt att önska av, men jag tar mig fram i alla fall. Vackert så, men med lite ont efteråt fortfarande. Jazz sprang också en bana med Elin och det gick jättebra. En investering för framtiden.

Nu, när snön som låg så vackert på träden har fallit av och det känns rått och blåsigt får man vara inne och sortera foton och även njuta av den lilla hunden, som jag gjorde på tovningskursen förra söndagen.

Nytillverkad vovve.

Nya vovven från sidan.

Städnacke.

Fy sjutton. Igår, när jag skulle till Ebba på lunch tillsammans med en massa idrottslärare lyste solen in i min lägenhet. Oj, oj. Det behövdes städning. På kvällen tog jag tag i det, men usch. Det behövdes verkligen, men varför vara så ambitiös. Soffbordet, som jag haft på Blocket i flera veckor för att det är för stort och tungt för mig lyfte jag på. Det syntes dammråttor under bordsbenen. Sagt och gjort. Jag lyfte ett bordsben i taget med vänster arm och dammsög med höger. Så klart blev det en jobbig natt och en jobbig dag idag. Voltarénkräm, vetekudde och dubbla alvedon, men inte släpper värken. Varför hålla på med städning, när det finns RUT. Så här gamla tanter ska ju akta sig för att lyfta saker.

Det tänkte jag på, när jag skulle ta bilen för att träffa Karin i Vällingby. Vänster framhjul var nästan platt. Inte jobba själv – ring verkstaden…. Det slutade med att jag ändå rullade ned till macken och fyllde luft i däcken. Hmmm… När gjorde jag det senast?  Vid bytet till vinterdäck i höstas tror jag. Det behövdes. Nu ska jag bara ha lite koll på att luften stannar kvar i däcken. I så fall är det inte punka utan dåligt skött bil.

Annars tar vi våra promenader på sjön. Inte mycket att välja på. För kallt att åka skidor med hundarna och skridskor på plogade banan vill jag inte med hundar, som kan komma för nära skenorna. Så här kan våra utflykter se ut.

På skridskor utan hundar.

Tillsammans.

Kallt men vackert.

Ljuset är på väg. Här är klockan 16 på eftermiddagen.

Aston med frost i pälsen.

Jazz med frost i pälsen.

-10 grader och dimma. Hundarna försvinner i diset.

-15 grader och sol.

Skönt med pälsmössa, när kylan biter.

En stelnad kall värld-men vacker.

Sol på andra sidan sjön och Aston mitt på.

Härligt att ha så nära till den vackra naturen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stackars Jazz.

Min lille gubbe. Han skulle bara sövas och ta bort tandsten. Om de hittade tandfickor skulle han röntgas. Vad ser de på röntgen? Jo, en kindtand är avslagen. Bara två tandrötter stack ut. Det blev operation och nu mår han jättedåligt. Han bara gnyr och vill inte äta. Hoppas att han känner sig bättre i morgon. Jag undrar så, när det kan ha hänt. När Whilma var hos oss i fredags skrek han ju till rejält och tappade helt intresse för Whilma. Kan tanden ha brutits då i den häftiga uppvaktningen? Han var ju väldigt låg på natten efter och även dagen efter, då han inte ville starta på Kistamässan med Elin. Det kan kanske ha varit akut ont då och inte bara efterverkningar av parningen, som kom av sig. Nu blir det ingen träning förrän vi varit på återbesök nästa vecka. Så tråkigt.

Kistamässan.

Jag är så glad idag. Igår blev jag väldigt orolig för Jazz. Varför var han så låg? Varför ville han inte springa? Ont i kroppen? Infektion? Många tankar gick runt i mitt huvud. Nu är det nog så att alla besök av lilla Whilma nog tagit hårt på honom. Det blev ju ett konstigt slut på besöken också eftersom det aldrig blev något riktigt höglöp och ingen parning. Jag tror att Jazz var trött och även påverkad av hormoner. Han var sig ju inte lik kvällen före tävlingarna och inte på natten heller. Jag minns att jag tänkte att det kommer nog inte att gå bra och det gjorde det inte heller. Stackars Elin, som ställde upp.

Ibland ganska hård uppvaktning.

Idag var Jazz en annan hund. Pigg och allert. Jag tänkte göra ett gå-lopp bara så att Jazz fick starta och inte befästa beteendet att stå kvar vid starten och sedan springa därifrån. Lite halvspringande körde vi hela banan. Jazz hade inga hinderfel, men tog ovanligt lång tid på sig på gungan, så ca 9 sekunder tidsfel fick han.

Då bestämde jag mig för att stanna kvar till hoppklassen. Jazz hade inga hinderfel där heller, men 0,55 sekunder för mycket. Jag är så nöjd. Jazz var glad och pigg och jag kände ingenting i mina knän. Charlotte filmade hopploppet, så det finns att se på Face Book.

Tyvärr är det inte bara knän, som kan spöka. Jag inser ikväll att även ryggen tar stötar, när man springer. Katastrof att vara så dåligt tränad, men de tre komprimerade kotorna gör väl också lite elände. Voltarénkräm på i kväll.

Bakslag igen.

Nu får det väl räcka med bakslag. I december blev det först analsäcksinflammation med karrens som följd, så vi inte kunde ställa ut på Stockholmsmässan. Sedan var det parningen som kom av sig efter flera tillfällen med intensiv uppvaktning.

Nu trodde jag att Jazz skulle topp-placera sig med Elin som förare på Kistamässan, men det sprack. Han ville inte springa alls. Han satte sig med låg svans och efter 1 1/2 minut av olika peppande åtgärder drog han iväg mot målet där jag stod och även söta lilla Ella, som han är så förtjust i.

För stt undvika det problemet höll jag mig borta en dryg timme före nästa start, så han skulle få vara ensam med Elin, men det hjälpte inte. Efter mycket övertalning tog han första hindret och drog sedan iväg till den plats där han senast sett mig.

Nu vet jag inte hur jag ska göra i morgon, men jag är väldigt sugen på att testa. Nog ska vi klara att köra ett gånglopp med några hinder. Det känns viktigt att han inte får en vana att springa från banan. Efter tre bakslag kan det väl räcka, så jag inte ska behöva få ett till p.g.a. mitt knä.

Snuvad.

Ja det kan man säga. Snuvad på konfekten. Whilma luktade löp redan då de var hos oss den 15:e december. Så väntade vi in höglöpet. De var här på annandagen. Jazz uppvaktade intensivt i 2 timmar, men hon släppte inte till trots att Whilma också var mycket intresserad av Jazz. Catharina som är kunnig konstaterade att Whilma inte var klar utan vi skulle försöka en annan gång.

Utpumpad friare.

Den 29:e december kom de tillbaka. Båda var lika intresserade och Jazz kämpade så han blev andfådd. Inte gick det den här gången heller. Whilma var inte klar och skrek till om Jazz satte en tass på hennes rygg. Catharina konstaterade att hon inte var öppen ännu.

Nytt försök den 2:a januari. Då kände vi att hon var nästan helt mjuk, men ändå var det lite kvar. Jazz slet verkligen och Whilma ställde villigt upp sig, men skrek till om han satte sin tass på henne. Stackars lille Jazz. Han blev helt slut.

Jazz och Whilma.

Kort andhämtning.

Man kan kanske linda sig något varv runt damen.

 

Nästa försök blev idag den 4;e januari. Vilken klimax. Det blev aldrig något riktigt höglöp. Nu var hon stängd. Efter en minut hade Jazz fattat. Han kom till mig och tittade förbrående, som om det var jag som orsakat det hela. Jag kan inget göra åt saken, sade jag. Då voffade han ett par gånger åt mig och lade sig sedan lugnt på mattan. Whilma tog ett tuggben och lade sig i lugn och ro i en fåtölj. Tydligen kan det vara så att en del tikar inte går in i höglöp. Tråkigt för Jazz i alla fall och för alla som ville ha valpar efter just det här paret. Vi får väl se hur det ser ut vid nästa löp. Kanske beror det på hormoner. Veterinärer kanske vet.

29:e på eftermiddagen hade vi middag hos Åsa med mina barn och barnbarn igen. Peter och Britt var också med och det var så härligt att träffa dem igen.

Så har vi haft ett trevligt nyårsfirande tillsammans med Birgitta Ö, Ebba och Marianne S. En hel del smällande var det ute och Aston var berörd, men ändå var det lugnare än tidigare år. Veckan innan var det tyst och nu efter nyår är det kanske en eller två, som inte har förstått att nyårsafton har varit. Jobbiga typer.